Alan Rees är pappa till ett vaccinskadat barn. Hans son fick autism efter en sedvanlig barnvaccinering, vilket har fått honom att engagera sig och uppmana alla föräldrar att inte vaccinera sina barn.
Arkiv för maj 2012
Det är dags att nominera Årets Vaccinförvillare 2012
Ta din rätt att direktdemokratiskt lämna in ditt klagomål gentemot oansvariga myndigheter, oansvariga landsting och oansvariga politiker genom att nominera. Därefter röstar svenska folket fram årets vinnare. Eftersom det är så mycket oansvar i Sverige sker tre demokratiska omröstningar per år. Första är i april.
Dödlig injektion: ”Min dotter genomled alla helvetets kval medan vaccinet angrep hennes immunsystem”
Idag är det min dotters sextonårsdag. Vi kommer inte att fira den. I stället tänder jag ett ljus, och när jag blåser ut det ska jag önska mig en sak till minne av min dotter. Min önskan är att alla mödrar över hela världen förser sig med kunskap tillräcklig för att kunna fatta välinformerade beslut, så att de kan förhindra onödiga tragedier. Och så att de kan besparas min smärta.
Text: Christine Colebeck / Svensk översättning: Anna Wahlgren
Efter 41 veckors graviditet kom Laura Marie till världen den 27 juli 1986. Hon var en helt perfekt, frisk liten baby. Hemma välkomnades vi av släkt och vänner, som ivrigt väntade på att få möta den nya familjemedlemmen. De överöste henne med så många söta, rosa små klänningar, att vi skrattade och sa att hon förmodligen aldrig skulle hinna använda dem alla under en livstid.
Livet förändrades fullständigt. Nu handlade det om vagnpromenader i parken, hälsa på vänner, byta blöjor, nattamma och att shoppa ännu fler rosa klänningar… Vi var föräldrar nu, vi hade en familj, och vårt barn var fullkomligt perfekt.
Jag tog Laura till flera babykontroller hos min barnläkare, en älskvärd, vänlig äldre kvinna. När Laura blivit tre månader var doktorn mycket nöjd med hennes utveckling och viktuppgång. Hon vaccinerade henne med DPT och OPV (difteri, kikhosta, stelkramp samt polio). Jag ställde inte ens några frågor. Alla mina vänners barn hade ju fått samma vaccin, och det var ju självklart att alla ”goda mödrar” skulle vaccinera sina barn för att skydda dem. Jag lämnade barnläkarmottagningen och gick hem.
Laura var orolig och skrek, vilket var ovanligt. Hon grät hela vägen hem i vagnen. När vi kom hem märkte jag att hon hade kissat så mycket att hon vätt ner hela vagnen. Hennes gråtande övergick i höga, ihållande skrik, och hon fick feber. Benet där hon injicerats svullnade upp, blev rött och kändes hett. Jag ringde till barnläkaren, som sa att detta var ’normalt’. Hon tyckte jag skulle ge henne Tempra (liknande Alvedon, övers. anm). Jag gav henne barntempra och kände mig bättre till mods. Barnläkaren hade ju försäkrat mig om att allting var som det skulle.
Men Laura fortsatte skrika, och nu kunde jag inte längre trösta henne. Varenda instinkt i mig sa att detta inte alls var normalt. Men jag var ung, det var mitt första barn och jag litade på doktorn. Jag kunde inte ens ta Laura i famnen – hon skrek som besatt så fort hennes ben berördes, vilket tycktes orsaka henne en förfärlig smärta. Till slut la jag henne i den gungande vaggan, där hon grät sig till sömns. Då blev jag lättad. Tempran verkade, doktorn måste ha haft rätt! Jag började känna mig dum för att jag hade varit så orolig. Men kort därefter vaknade Laura och började skrika igen. Hela eftermiddagen skrek hon och sov, skrek och sov om vartannat.
Hon ville inte äta. Hon hade ingen aptit, och ingenting kunde få henne att sluta skrika. Till slut var det sängdags, och hon grät förtvivlat i sin spjälsäng tills hon somnade. Hon hade aldrig fått skrika sig till sömns förut. Jag kände mig hemsk som lät henne göra det, men tog jag upp henne och försökte hålla henne i famnen skrek hon bara ännu mer.
Min man kom hem från jobbet, och jag berättade för honom om allt som hänt under dagen. Laura sov nu gott i sin spjälsäng. Vi var båda lättade över att hon verkade må bättre och beslöt oss för att inte oroa oss… Jag borde ha oroat mig!
På morgonen vaknade jag och insåg bestört att min man hade försovit sig. Omedelbart visste jag att något var fel, något annat och mer. Jag sprang bort till spjälsängen i en känsla av fasa. Laura såg inte ut som hon skulle. Jag stängde ögonen hårt och öppnade dem igen, i förhoppningen att jag bara hade drömt. När jag såg på henne igen var hon livlös. Hon var död!
Jag kom i chock. Allt som hände sedan är ett virrvarr, en dimma. Jag minns att jag rörde vid henne och hon var varm. Mycket varm. Jag skrek åt min man att ringa 911.
Jag stod och såg på medan han gjorde hjärt- och lungräddning. Min kropp var stel, jag kunde inte röra mig. Förgäves försökte han återuppliva vårt barn. Han ropade till mig att öppna för sjukvårdarna, och jag förpassades tillfälligt tillbaka till verkligheten och gick och öppnade dörren. Jag kunde röra mig men inte tala. Jag bara stod där och skakade stumt på huvudet och kände mig fullständigt hjälplös, medan horder av vårdpersonal, poliser och brandmän rusade förbi mig in i vårt hem. Jag grät inte, jag ville bara skrika åt dem att lämna vårt barn i fred. Hon låg på golvet och de bearbetade häftigt hennes lilla kropp där i den gulmålade barnkammaren med clowner på tapeterna. Jag stod där och bad i mitt tysta huvud att de måtte lämna henne i fred och ge sig av från hennes sovrum, så att jag kunde få vakna upp ur denna mardröm.
Sedan hörde jag någon säga att det fanns en svag puls, och en strimma av hopp genomfor mig. Någon rusade iväg med henne till ambulansen. Det var då brottsundersökarna tog oss avsides och började fråga ut oss. De ansåg att jag och min man skulle förhöras i skilda rum. Jag förstod genast att de misstänkte att det var vi som hade gjort detta mot vårt barn. Alla vet ju att friska barn inte bara dör, helt plötsligt. Inte utan orsak. Jag var tyst. Inom mig hade tanken redan slagit rot att allt säkert var mitt fel, och även om jag inte visste vad det var jag hade gjort som lett till döden för vårt lilla barn var jag övertygad om att jag bar skulden. Kanske bestraffades jag av Gud för synder jag begått. Kanske var det för att jag låtit henne skrika sig till sömns den natten. Faktum förelåg: mitt barn var dött. ’Goda mödrar’ har inte döda barn.
Min man protesterade högt och ljudligt mot utfrågningen och krävde att vi omedelbart skulle få åka till sjukhuset för att vara hos vårt barn. Efter en evighet tog poliserna oss dit och lät oss vänta i ’bad news’-rummet. När läkaren kom, insisterade han på att vi skulle sitta ner innan han sa någonting. Han började med att berätta hur de hade försökt med det och detta, och sedan, till sist, uttalade han de ord som kommer att eka i huvudet resten av mitt liv: ’Hon är död.’
Barnläkaren, som jag respekterade så och höll av, bröt ihop och grät när jag ringde och gav henne beskedet. Hon var utom sig. Ömsom försvarade hon vaccinet – som hade sagts henne var harmlöst – ömsom förbannade hon det och beskyllde det för att ha tagit livet av mitt barn. Hon anklagade bittert dem som intalat henne att vaccinerna var säkra. Och hon berättade för mig om en annan patient hon haft, en liten pojke, som nyligen hade dött efter denna samma vaccination.
Sedan tog poliserna hem oss för att ställa fler frågor, och de ställde dem om och om igen tills de väl tröttnade på att fråga. Förhöret kretsade ständigt kring vår inblandning. Därefter genomsökte de huset på jakt efter något tecken på intrång utifrån. Gång på gång sa min man till dem att det måste vara vaccinationen som dödat vårt barn. Gång på gång beskrev han lilla Lauras fullständigt oigenkännliga beteende, det som hon hade uppvisat efter att ha blivit vaccinerad.
Alla vi kände kom till vårt hus. Jag kokade kaffe och plockade i ordning precis som om det vore vilken dag som helst som vi hade ’gäster’. Chock är ett välsignat förskonande tillstånd. Man vet inte att man befinner sig i det.
Mina föräldrar envisades med att ta hem mig några dagar, medan min man och hans vänner tog på sig den förfärliga uppgiften att packa ihop barnkammaren. Jag förmådde inte längre se den. Rummet jag så kärleksfullt hade gjort i ordning stod nu tomt. En enda stor smärta bodde därinne.
Många dagar senare, efter Lauras begravning i den vita lilla kistan, som var så liten att min man bar den ensam, släppte chocken och jag grät floder. Jag grät för allt jag aldrig skulle få uppleva med min dotter. Alla danslektioner jag aldrig skulle få ta henne till, hennes bröllop som jag aldrig skulle få övervara, de barnbarn jag aldrig skulle få, alla drömmar jag aldrig skulle få dela eller förverkliga med henne… Det var en tomhet inom mig som hotade att sluka mig levande. Jag föll genom avgrunder av sorg under dessa de mörkaste dagarna i mitt liv.
Brottsundersökarna nöjde sig slutligen och avskrev misstanken att vi hade misshandlat vårt barn till döds. Granskningen av hennes död avslutades. Vi lämnades utan svar.
Läkarna ville inte höra talas om att hennes död på något sätt kunde relateras till vaccinet. En efter en vägrade de att svara på våra många frågor. Jag fick hela tiden höra att vaccinerna var för ’the greater good’ – det huvudsakligen bästa. Jag fick till och med höra att förlust av själva livet genom immunisering var ’förväntat’ i kampen mot sjukdomarna, och att dessa dödsfall ansågs ligga på en ’acceptabel’ nivå. Det kändes inte det minsta acceptabelt för mig – jag som var en mor vars famn ekade tom, värkande av längtan efter mitt barn.
Månader senare talade coronern om för oss att dödsorsaken hade fastställts till SIDS (Sudden Infant Death Syndrome), alltså ’okänd dödsorsak’. Vi förvägrades en kopia av obduktionsprotokollet. Det tog oss nästan ett år att få tillgång till rapporten. Till vår förfäran kunde vi då se att obduktionssammanfattningen var en ordagrann beskrivning av vaccinproduktens biverkningar under rubriken kontraindikationer:
’Plötslig spädbarnsdöd har rapporterats som en följd av administrerandet av vacciner innehållande difteri- och stelkrampstoxoider samt kikhostevaccin. Emellertid är inte signifikansen av dessa rapporter helt klar. En vanlig faktor är åldern då den första immuniseringen (vaccinationen) gjordes, mellan 2 och 6 månader, en period då de flesta fall av plötslig spädbarnsdöd befunnits inträffa, med en kulmen vid 2 till 4 månader.’ – – –
Vacciner dödar i mycket större omfattning än vi förleds att tro. Vi får veta att fördelarna överväger riskerna, men många av de sjukdomar vi vaccinerar mot är varken farliga eller livshotande. Det är däremot själva vaccinet med sin potential att döda.
Jag kan försäkra er alla att döden genom vaccination varken är snabb eller smärtfri. Jag kunde bara hjälplöst se på hur min dotter genomled alla helvetets kval under sin utdragna dödskamp. Hon skrek ohyggligt och sprätte ryggen i båge medan vaccinet angrep hennes omogna immunsystem. Gifterna till konserveringsmedel invaderade hennes lilla kropp och attackerade hennes livsviktiga organ tills de kollapsade, ett efter ett. Hennes djävulska plågor var en syn som kommer att hemsöka mig för alltid. Jag hoppas ingen annan förälder någonsin ska behöva bevittna detta.
En dödsdom som anses alltför omänsklig för denna delstats mest våldsamma brottslingar utdelades till min vackra, oskyldiga, späda lilla flicka: döden genom dödlig injektion.
Text: Christine Colebeck / Svensk översättning: Anna Wahlgren
Aluminum Adjuvant in Vaccines Causes Risk to Children
A new Canadian study of the mechanisms of aluminum adjuvant toxicity in pediatric patients confirms that immune challenges during early development, including those vaccine-induced, can lead to permanent detrimental alterations of the brain and immune system function.
Mechanisms of aluminum adjuvant toxicity and autoimmunity in pediatric populations
Experimental evidence also shows that simultaneous administration of as little as two to three immune adjuvants can overcome genetic resistance to autoimmunity. In some developed countries, by the time children are 4 to 6 years old, they will have received a total of 126 antigenic compounds along with high amounts of aluminum (Al) adjuvants through routine vaccinations. According to the US Food and Drug Administration, safety assessments for vaccines have often not included appropriate toxicity studies because vaccines have not been viewed as inherently toxic. Taken together, these observations raise plausible concerns about the overall safety of current childhood vaccination programs.
In summary, research evidence shows that increasing concerns about current vaccination practices may indeed be warranted. Because children may be most at risk of vaccine-induced complications, a rigorous evaluation of the vaccine-related adverse health impacts in the pediatric population is urgently needed.
Vaccinföreläsning 31 maj i Stockholm med dr Ann-Charlotte Stewart
Äntligen! Nu kommer Stewart till Stockholm för att föreläsa om vaccinfaran. Torsdagen den 31 maj ska ni bege er till storstadens kärna för att ta del av den före detta cancerforskarens erfarenheter:
Jag vet inte om jag kan säga att folk direkt fuskar. Det ligger inte på det planet. De tror verkligen på vad de gör och den allmänna jargongen i dessa kretsar är att ”lite svinn får man räkna med”. Ingen förnekar att vacciner ger biverkningar, det måste vägas mot alla fördelar och jag tror att man generellt sett tror att det finns en massa fördelar, för man har helt enkelt inte tid att reflektera över något annat. Även bland forskare och läkare gör man så gott man kan med den information man har.
Även läkare och forskare är precis som de flesta andra invaggade i någon sorts trans. Det var jag med. Man försvarar med näbbar och klor det som man under en hel livstid fått itutat sig. Det enda som tog mig ut ifrån labbet var min intuition. Beslutet att hoppa av var inte baserat på fakta, bara en känsla av att det inte ”kändes” rätt. Sedan har jag först nu, i efterhand, fått svart på vitt att min intuition stämmer. Faktiskt en märklig upplevelse att inse att man baserat allt på så lösa grunder!
Dessa forskare tror verkligen på vad de gör eller så gör de allt de kan för att inte behöva fejsa den grymma sanningen: att ett helt liv, en hel karriär, har varit en lögn och kanske till och med gjort mer skada än något annat. Det är ingen rolig verklighet att vakna upp till. Jag vet hur det känns. Panikångest är bara förnamnet när ett helt liv rasar.
Dr Ann-Charlotte Stewart
Mer information om föreläsningen och anmälning finner ni här.
Är det tack vare vacciner som sjukdomar minskat?
De stora infektionssjukdomarna hade praktiskt taget utrotats långt innan vaccinationerna infördes. Vaccinindustrin försöker i dag föra oss alla bakom ljuset och roffa åt sig äran av något de inte har del i. Många vacciners effektivitet är synnerligen tveksam.
Av Roman Bystrianyk / Översättning: SIEM / Sammanställning och tillägg: Marina Ahlm
Övertygelsen att vacciner är säkra och effektiva genomsyrar dagens samhälle. Det stora flertalet av de medicinska, offentliga och styrande grupperna i samhället har ett väletablerat trossystem på vaccinernas fördelar. Till och med barnböcker visar hur viktigt det är att få en spruta hos doktorn så vi håller oss friska. Vårt trossystem är så inrotat, att vi ber den medicinska vetenskapen om att skapa nya vacciner för att skydda oss från allting, från AIDS till öroninflammation.
Den genomgripande attityden att farsoter kommer att återvända och börja härja i västerlandet om inte alla och envar ger sina barn en full uppsättning vaccineringar är en mäktig kraft i det moderna samhället. En av huvudprinciperna som vaccinationsförespråkare talar om för oss, och som vi vanligtvis tror på i det moderna samhället, är att användningen av vacciner är ansvarig för det egentliga eliminerandet av många barndomsplågor som brukade härja förr i världen. Det berättas för oss, och vi tar det för givet, att på 1800-talet och i början av 1900-talet så dödade många sjukdomar ett stort antal människor, och att vaccinerna uppfanns och hejdade dessa sjukdomar från att vara ett hot.
Påståendena kring detta är sannerligen övertygande och vid första intrycket kan vi inte göra annat än att anta att vacciner spelat en nyckelroll i att förbättra allas våra liv. Men ser vi noggrannare på bevisen över en längre tidsperiod, avslöjas en annorlunda bild av sjukdomsutvecklingen och den roll vacciner har spelat. En schweizisk vetenskapsman drog en annan slutsats:
”En analys har gjorts beträffande utvecklingen i Schweiz av mortaliteten på grund av de stora smittosamma sjukdomarna ända sedan dödsorsakerna började registreras. Mortaliteten på grund av tuberkulos, difteri, scharlakansfeber, kikhosta, mässling, tyfus, barnsängsfeber och spädbarnsgastroenterit började sjunka långt innan lanseringen av skyddsympning och/eller antibiotika. Nedgången berodde förmodligen till stora delar på olika faktorer länkade till en stadig uppgång i levnadsstandarden: kvalitativa och kvantitativa förbättringar i näringstillförsel; bättre allmän och personlig hygien; bättre hem- och arbetsförhållanden samt förbättringar i utbildning.”
I forskningsrapporten visas flera diagram över dödstalen i Schweiz. Här ser man att dödsfallen i sjukdomar sjönk drastiskt långt innan införandet av vaccin. I slutet av 1800-talet dog det runt 200 barn mellan 0-14 år per 100.000 invånare. Strax innan införandet av vaccinet på 1930-talet var siffran mindre än tio. Scharlakansfebern minskar från 200 döda per 100.000 i slutet av 1800-talet till praktiskt taget noll på 1940-talet då läkemedelsbehandlingar infördes. Detta var den värsta smittsamma sjukdomen på den tiden och dödade en massa människor men är idag inget större hot trots frånvaron av vaccin. En recension av Childhood’s Deadly Scourge konstaterar:
”Under de två sista årtiondena av 1800-talet var difteri den ledande orsaken till småbarnsdöd i den industrialiserade världen, i vissa städer dödades mer än tusen under ett enda år. Som kontrast har sedan 1980 färre än 100 fall rapporterats i hela USA. Även om difteri knappast är den enda infektiva sjukdomen som alltså har tynat bort, är dess historia unik på grund av att den tidiga perioden för dess nedgång direkt kan länkas till framsteg i bakteriologisk kunskap och utövning. Mellan 1880 och 1930 var hälsovårdsmyndigheterna i New York City ansvariga för mycket av de praktiska innovationerna i kontrollen av difteri, så väl som en hel del vetenskapliga framsteg.”
En annan författare visar att sjukdom och dödlighet var på tillbakagång innan ankomsten av vacciner eller läkemedelsterapier:
”… år 1869 inträffade det 716 dödsfall i tyfus i London; till 1885 hade dessa reducerats till 28; och vid början av 1900-talet fanns det inget. Liknande minskning kunde anges för andra smittosamma sjukdomar. Tuberkulos började en märklig borttrollningsakt. Från att ha dödat kanske 500 av 100 000 européer år 1845, så sjönk lungsoten långsamt men stadigt till 50 per 100 000 fram till 1950. Kurativ medicin spelade liten roll i denna övergång. Försvinnandet började innan Koch upptäckte tuberkelbacillerna. Vid tidpunkten då antibiotika trädde in i bilden, hade TBC i sådana städer som New York fallit till elfte platsen på dödslistorna. Och mortalitetskurvorna för de flesta av Europas livshotande massjukdomar dök alla innan antibiotika hade marknadsförts. Kikhosta dödade 1 400 barn för varje miljon år 1850, men hundra år senare var dödsfall i kikhosta mindre än 10 per miljonen. Scharlakansfeber uppträdde på samma sätt. Mässling, tyfus, lunginflammation, dysenteri och polio delar alla liknande historier. Deras reträtt hade en dramatisk inverkan på den europeiska befolkningen. Till 1900 hade civilisationen förlorat sin biologiska befolkningskontroll: infektiva sjukdomar. Efter århundraden av fientligheter fann människor och mikrober en ny anpassning med föga inblandning från läkemedel eller vacciner. I vissa fall blev mikroberna mindre virulenta (mässling och difteri) eller människorna mer motståndskraftiga (TBC).”
Med tanke på detta, hur kan det då påstås att det var tack vare vacciner, som sjukdomar och dödlighet minskade? Redan 1924 citerades Mark Twain när han säger: Det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik. När Mark Twain gjorde detta var hans poäng att siffror kunde manipuleras av de mindre nogräknade för att förvränga fakta så att det passar det man försöker framhålla. Det är ett olycksaligt faktum i det moderna samhället att vem som helst med en idé kan understödja denna med statistik. Ju mindre allmänheten känner till om statistikens källa, ju större möjlighet är det att få den felaktiga informationen att framstå som vetenskapliga resultat.
Genom att endast uppvisa nedgången i sjukdomar och mortalitet från tiden då vaccinet infördes och framåt får man bilden av att vaccinet varit fantastiskt. Men genom att titta på en mer långsiktig bild så har vaccinet gjort föga nytta. Som exempel kan visas att dödstalen i USA av mässling sjönk från 13,3 per 100 000 till 0,2 per 100 000 – en minskning på 98 % innan vaccinets införande. Mellan 1900 till 1949 sjönk dödstalet i kikhosta från 12,2 per 100 000 till 0,5 per 100 000 – en minskning med 96 %. Från 1900 till 1949 sjönk dödstalen i difteri från 40,3 per 100 000 till 0,4 per 100 000 – en minskning med 99 %.
Slutsatsen som flera rapporter visar på, nämligen att det inte finns några bevis för att vaccinering spelade en stor roll i nedgången och mortaliteten, är långt ifrån allmänhetens allmänna uppfattning.
Läs hela rapporten och se alla grafer här
Det finns också en risk med att ge vacciner mot ofarliga barnsjukdomar. Eftersom vaccinet inte fungerar långsiktigt, och ibland inte alls, så kan det istället leda till att insjuknandet inträffar i de åldrar då det kan göra som mest skada. Exempelvis påssjuka i tonåren eller röda hund vid graviditet. Om det tar över 30 år för att det ska se ut som att ett vaccin fungerar, som i fallet med polio i Indien, eller som med smittkopporna – över 100 år av massvaccineringar för att sjukdomen till stor del ska försvinna, så kan man utan någon större analys förstå att sjukdomar kommer och går oavsett om man använder heligt vatten eller vaccin. Vaccinets roll i det stora hela är alltså inte så stor som det hävdas.
Mässling, påssjuka, röda hund – dr Richard Halvorsen
Det man däremot vet är att goda livsförhållanden ger ett långsiktigt och varaktigt resultat i förebyggandet av sjukdom. A- och C-vitamin minskar t ex dödligheten i mässling samt förhindrar komplikationer och lindrar infektioner uppkomna av Bordetella pertussis (kikhosta), Clostridium tetani (stelkramp), difteri och andra bakterier som meningokocker, pneumokocker och Hib. D-vitamin behövs för att kroppens antibiotikum ska fungera och stöttar kroppen i avdödandet av bl.a. tuberkulosbakterier. HIV och sämre levnadsförhållande är också faktorer som påverkar mottagligheten för TBC och andra infektioner. Nästan alla barn världen över drabbas någon gång av rotavirus som normalt sett går över av sig själv. I i-världen är dödsfall väldigt ovanliga och det är mycket tack vare att vi har tillgång till sjukhus och vätskeersättning vid svåra besvär. Förebyggande åtgärder vid gastroenterit är kunskap om smittspridning som handhygien, att hålla sig isolerad i två dygn efter sista symtom, extra tillförsel av vätska och goda magbakterier.
För att sätta det hela i relation så ska man veta att det varje dag dör tiotusentals barn bara av undernäring. Bättre och mer preventiva åtgärder än vaccinationer kan vara, förutom tillgång till mat, att informera om amning, rent dricksvatten, kunskap i smittspridning, utbilda vårdpersonal i drabbade länder, tillgång till socker- och saltlösning o s v.
”Undernäring är en bortglömd humanitär kris. Trots att fem miljoner barn dör varje år till följd av undernäring är detta ingenting som brukar placeras särskilt högt på den världspolitiska dagordningen. Ändå är det numera möjligt att både förebygga och behandla undernäring.”
Sammanställning: Marina Ahlm
[Läs mer…] om Är det tack vare vacciner som sjukdomar minskat?
Kan vacciner bidra till utvecklandet av autism?
Nej, säger en dansk studie. Ja, säger tusentals drabbade barns föräldrar samt alltfler människor inom olika kunskapsområden världen över. Ulf Brånell, alias ”Kloka gubben”, en välkänd profil inom svensk alternativmedicin som innehar en grundlig vetenskaplig utbildning, har gjort en granskning av denna studie som återpubliceras här.
Sammanställning: Marina Ahlm / Bild: Freedigitalphoto
FELKÄLLA 1: Barn hinner inte få autism av vaccinerna innan de faller ur studien
Av totalt aktuella 537 303 barn * 12 levnadsår = 6,5 miljoner möjliga personår för barn 0-12 år födda 1991-98 har endast 2,1 miljoner personår observerats. De yngre barnen har kunnat följas endast från födseln till studiens avslutande ca 2001. De äldsta barnen bidrar alltså till studien med proportionellt betydligt fler ”personår” än de yngsta.
Genomsnittsåldern för hela den studerade populationen är 2,1/6,5 *12 = ca 4 levnadsår. Observationerna har alltså i normalfallet avbrutits långt före den ålder då autism brukar diagnosticeras – enligt studiens egna uppgifter: 4,25 – 5,25 år. Vid ca 4 års ålder ges också vanligen den andra MMR-vaccinationen.
De yngsta ålderskohorterna har nätt och jämt hunnit vaccineras innan de ”förts ur rullorna”. De bidrar alltså till ”antalet vaccinerade barn” , men inte med någon större chans att hinna bli diagnosticerade med autism till ev följd av vaccineringen.
Där barn hunnit diagnosticeras med autism innan de uppnått vaccineringsåldern kan de ha kommit att räknas som ”ovaccinerade autistiska barn”.
Detta utgör systematiska och okontrollerade felkällor som leder till att vaccinernas ev autismframkallande roll underskattas.
FELKÄLLA 2 : Genetisk autism späder ut de få fall av vaccinframkallad autism som hinner uppdagas
Det är ostridigt att ett visst antal autismfall etc inte orsakas av vaccination, utan av t ex genetiska faktorer och kan i regel diagnosticeras under de första levnadsåren, ofta före vaccinationsåldern. ..Eventuellt vaccinframkallad autism kan dock knappast diagnosticeras innan den framkallats. En ev autismframkallande effekt av MMR-vaccin nr 2 (normalt i fyraårsåldern) har små möjligheter att upptäckas i studien , eftersom huvddelen av barnen i högre åldrar fallit ur studien. Barn ur de senare årskullarna faller ur studien t o m innan den första vaccinationen kan ha visat sin ev effekt.
De flesta fall av genetiskt orsakad autism bör därför upptäckas av studien, medan endast vissa fall av vaccinframkallad autism kan uppdagas. Fynden av en ev vaccinframkallad autism späds i studien på så sätt ut med genetisk autism betydligt kraftigare än i verkligheten. Den statistiska verkan av detta är att vaccinerade såväl som ovaccinerade barn tenderar att visa likartad autismfrekvens.
Detta utgör en systematisk felkälla som kraftigt försvagar möjligheten att upptäcka ev vaccinframkallad autism.
FELKÄLLA 3: Autistiska barn kan systematiskt ha klassificerats som ovaccinerade
18% av barnen sägs vara ovaccinerade, 82 % vaccinerade. De vaccinerade barnen beräknas enligt studien med säkerhet vara vaccinerade först vid fyllda tre år. Genomsnittsåldern vid vaccineringen kan uppskattas till ca 1,5 år.
Det är oklart hur studien kategoriserat barn som diagnosticerats med autism före treårsdagen, och som vaccinerats efter diagnosen. Likaså är det oklart hur barn som vaccinerats första gången efter treårsdagen klassificerats.
Anledningen till att 18% av barnen ej vaccinerats lämnas också i studien okontrollerad och okommenterad. Bland kontraindikationerna mot vaccinering finns nedsatt hälsostillstånd, immunologiska processer och pågående neurologisk sjukdom eller störning – dvs bl a indikatorer på tarmstörnings-autism-syndrom.
Att fall av dessa olika slag måste finnas är uppenbart. Att de inte kommenteras måste betyda att författarna inte observerat de statistiska effekter detta kan ha.
Om barn kunnat undgå vaccinering av hälsoskäl – bedömda eller misstänkta, av föräldrar eller läkare – och därmed klassificerats som ”ovaccinerade” är studiens slutsatser helt missvisande.
FELKÄLLA 4: Relevanta data har spätts ut med irrelevanta.
Om man vill jämföra vacciners effekter på barn är det relevant att jämföra vaccinerade barn med ovaccinerade först EFTER vaccineringen. Att blanda ut dessa data med data rörande barnen FÖRE vaccinationen tjänar endast till att späda ut relevanta data och göra eventuella samband svårare att finna. Samtidigt kan man sprida föreställningen att studien grundas på en större mängd observationer än vad som är fallet.
Av de 2,1 miljoner studerade personåren utgörs 537303 *1,5 = 0,8 miljoner år av ovaccinerade barn under 1,5 år ( oavsett om de senare skulle komma att vaccineras elller ej) . Av de resterande 2,1-0,8=1,3 milj personåren bör 82 % = ca 1,1 miljoner år avse barn över 1,5 år som vaccinerats. Endast ca 0,2 miljoner studerade personår avser ovaccinerade barn över vaccineringsåldern 1,5 år. Det är endast i denna grupp man möjligen kan finna en relevant kontrollgrupp att jämföra de vaccinerade barnen med. Det är också denna begränsade grupp som måste utgöra underlag för statistiska säkerhetsbedömningar och ”incidenstal”.
Studien rapporterar sig ha funnit 738 diagnosticerade fall, hänförliga till populationen. Alla autismfall som diagnosticerats före vaccinationsåldern måste naturligtvis rensas bort, för att en jämförelse ska vara meningsfull. Det bör överslagsmässigt handla om 0,8/2,1= 38% av de 738 fall studien rapporterar. Av de återstående ( 738-38%= ) 458 fallen bör – om risken är lika mellan vaccinerade och ovaccinerade – 18% dvs 82 fall avse ovaccinerade barn över 1,5 år. Detta motsvarar ca 10 fall/kalenderår i hela Danmark.
Man kan också uttrycka det sålunda: Under ett vanligt år tackar alltså 12-14000 danska föräldrar nej till att låta sina barn vaccineras – av någon anledning. Om tio av dem (10) eller fler motiverar sitt nej med att barnets hälsa och utveckling verkar onormal, och detta sedan bekräftas genom en autism-diagnos – då har den danska studien producerat ett kraftigt BEVIS FÖR att MMR-vaccinet framkallar autism.
FELKÄLLA 5: Studiens uppläggning gör den extremkänslig för förändringar över tid
Det är känt att vaccinernas inehåll och kvaliteter löpande förändras. Analysen av Kayes och Taylors resp studier visar t ex att införandet av det sk Urabe-vaccinet 1992 åtföljdes av en kraftigt ökad autismincidens. Även i Danmark torde förändringar av det använda vaccinets egenskaper ha skett. Förändringar av vaccinerna nämns eller beaktas inte.
Studiens upplägg gör att de äldre årskullarna 1992-95 bidrar med betydligt fler ”personår” i studien än de yngre. Detta innebär att en med tiden ökande autismrisk – i likhet med den i de engelska studierna – har små eller inga möjligheter att upptäckas.
Det föreligger inte heller några uppgifter om hur den ovaccinerade gruppen fördelas över åren 1991-98, vilket i sig kan allvarligt påverka eller förrycka studien.
SUMMERING: Funna data ger inte grund för de slutsatser studien påstår sig kunna dra. Studien försöker ge sken av att vara en totalundersökning av barn födda 1991-98 i Danmark. I själva verket har man alltså studerat endast en tredjedel av de personår som faller på denna grupp barn. Av dessa studerade personår är en stor del irrelevanta för det studien avser. De personår som skulle vara mest informativa har till stor del uteslutits ur studien – i o f s av tidsmässiga och legitima skäl. Men någon mer detaljerad analys av de tidigaste kohorterna (som skulle kunna kompnesera dennna brist) redovisas inte.
Strategiskt viktiga kontrollfrågor är okommenterade – t ex hur tidigt autistiska eller störda barn klassificerats som vaccinerade eller ej, om urvalet till vaccination/ej vaccination kan vara behäftat med systematiska felkällor.
Det nyckeltal som till slut måste vara avgörande för de slutsatser som studien vill dra, grundas alltså på endast ett tiotal fall per år. Detta är – särskilt med beaktande av studiens systematiska felkällor och oklara begreppsdefinitioner – helt otillräckligt för att grunda de slutsatser man vill dra, med någon som helst grad av säkerhet.
Samtliga i studien lätt identifierbara felkällor – se ovan – kan misstänkas verka åt samma håll – nämligen att frikänna MMR-vaccinerna från alla anklagelser om att orsaka autism. Detta kan tyda på medvetet forskningsfusk.
Ulf Brånell
Sammanställning: Marina Ahlm / Bild: Freedigitalphoto
[Läs mer…] om Kan vacciner bidra till utvecklandet av autism?
Vårt barn slutade inte blöda
När vår son som är född i december 1997 var i 2-3 års åldern fick han en vaccinering enligt allmänna vaccinationsprogrammet, ..jag är osäker på vilken. Kort därefter började han få små små prickar där blöjan satt åt. Först tänkte jag att det bara var något tillfälligt men det slutade inte. Det blev istället mer. Prickarna var då i storlek av knappnålshuvuden och färgade som blåmärken. Min mamma som är sjuksköterska tyckte jag skulle kolla upp det, mest för att lugnt kunna utesluta benmärgscancer.
Text: Undrande mamma
Ungefär samtidigt råkade ett annat barn kasta en sten på huvudet på honom och det blödde förvånansvärt mycket utan att vilja sluta fast såret såg ganska obetydligt ut. Men så småningom slutade det ändå. När vi sedan åkte till sjukhuset pga av de många prickarna fick det sin förklaring. Helt chockade så blev vi inte hemsläppta från sjukhuset utan vidareskickade akut och inlagda med honom. Det visade sig att han hade den mycket ovanliga och oförklarliga, sjukdomen ITP, så att hans blod vid skada inte koagulerade.
Han låg med dropp som tillförde blodkroppar till hans blod under sommarens början, och när han fick börja komma upp och vara hemma samt gå på dagis igen, så var han dygnet runt tvungen att bära en tjock mjuk hjälm på huvudet pga risken för inre blödningar i hjärnan. När vi var på sjukhuset så var det olika läkare hela tiden och alla hade olika teorier om ITP, för ingen visste egentligen något säkert. Jag misstänkte hela tiden att det hängde samman med vaccineringen och gör det ännu idag, även om jag aldrig fått det bekräftat.
För en del blir ITP kroniskt men vår sons blodvärden återgick tack och lov till det normala när det blev höst. Om det finns någon annan dom råkat ut för samma så skulle det vara mycket intressant att få veta mer om.
Text: Undrande mamma
Myten om polio
Janine Roberts är en undersökande journalist som under många år sökt svaret på den sanna orsaken till polio. Vad hon funnit är att:
- Utbrotten av polio, under första hälften av 1900-talet, i första hand orsakats av mänsklig miljöförstöring genom till exempel pesticider, kvicksilver, bly och arsenik. Dessa gifter leder till att kroppens motståndskraft försämras.
- Sjukdomen inte stoppats av vaccinet utan i många fall medvetet döljs genom förändrad diagnos. Från början räknades alla möjliga influensasymtom som polio. Förlamning var väldigt ovanlig och ansågs vara en komplikation som kunde uppstå. Exempel på tillstånd som vi har idag och förr hade räknat som polio är aseptisk meningit (hjärnhinneinflammation), CP, transversal myelit (inflammationer i ryggmärgen), demyelinisering (nedbrytning av myelin), diplegi (förlamning i två extremiteter), hemiplegi (halvsidig förlamning) etc … Numera räknas det endast som polio om ett vilt poliovirus upptäcks i feces och förlamningen kvarstår i minst 60 dagar.
- Polio kan mycket väl botas om den tillskrivs som en sjukdom orsakad av gifter.
Slutsatsen blev, enligt henne, att vaccinet inte bara är verkningslöst utan dessutom farligt på grund av alla de föroreningar det innehåller.
Sammanställning: Marina Ahlm
Jim West, Health And Research Publications | Bildkälla
”Efter vaccinationen slutade Magnus att prata och titta oss i ögonen”
Alla vet att vacciner är underbara. Alla bara ”vet” att vacciner är ofarliga och skyddar mot sjukdomar. Det är ju den informationen man får. Men hur vet man att det verkligen är sant? Det bara måste vara sant…eller?
Text: Alan Rees / Foto: Lasse Svensson
Artikeln har tidigare publicerats i Näringsmedicinsk Tidskrift nr 4, 2008. Återpublicering med författarens tillstånd.
Även jag var vaccintroende en gång i tiden – tills min son Magnus blev svårt skadad av vacciner. Födseln var normal och han utvecklades normalt. Vi har honom inspelad på videoband och filmerna visar att han var en social liten kille. Han kunde prata, men efter vaccinationen slutade han. Han slutade titta oss i ögonen och han skrek hela tiden. Något allvarligt hade hänt.
När han var två och ett halvt år började han avvika från barns normala utveckling. Han blev autistisk, inkontinent och berövades sin talförmåga. Som så många andra föräldrar såg jag hur ett friskt barn, som pratade och skrattade, vaccinerades bort. Nu behöver han konstant vård som kommer att kosta skattebetalarna miljoner.
För sent började jag forska i ämnet vacciner och upptäckte till min häpnad att vacciner inte skyddar mot sjukdomar! Ovaccinerade grupper löper mindre risk att insjukna än vaccinerade. (1) (2) Sedan upptäckte jag att vacciner används rutinmässigt i laboratorier for att framkalla hjärnskador hos råttor (3) och att forskare som Mady Hornig framkallar autismliknande beteendestörningar hos råttor med hjälp av just vacciner. (4)
Hur är det möjligt? Vad innehåller vacciner som är så farligt? Svaret är: 0,01-0,25 % vardera av formaldehyd, kvicksilver (eller ersättningen 6-feno-oxyetanol, ett protoplasmiskt gift), aluminium, färgförtunning, kylarvätska, färgämnen, rengöringsfenoler, lösningsmedel, borax, desinfektionsmedel, natriumglutamat, glycerol, sulfit- och fosfatsammansättningar, polysorbat 80/20, sorbitol, polyribosylribitol, betapropiolakton, amfotericin B – samt andra kemikalier, plus hydrolyserat gelatin, kasein, blod och vävnad från döda djur (till exempel ko, kycklingembryo, apa, får, gris, hund etc.), celler från aborterade människofoster, muterade människovirus, förorenande djurvirus (till exempel sv40, vilket orsakar cancer hos människor), bakterier, bakteriella endotoxiner, antibiotika, jäst samt DNA från djur, bakterier och virus (som när det injiceras kan införliva sig med mottagarens DNA).
Inte att undra på att vi har en epidemi av autism, beteendestörningar och läs- och skrivsvårigheter. Andra sjukdomar som drabbar vaccinerade och har ökat lavinartat i takt med ökad vaccinering inkluderar cancer, astma, allergi, plötslig spädbarnsdöd och multipel skleros. Vaccintillverkare erkänner helt öppet i sin produktinformation att sådana sjukdomar uppstår efter vaccinering (men förnekar allt samband naturligtvis – precis som tobaksindustrin gjorde på sin tid med sina produkter). Och nu ska tredje världens barn bli vaccinerade och få samma sjukdomar. Redan nu ökar de katastrofalt. Sedan USA lyckades sälja sina vacciner till kineserna, till exempel, har antalet autistiska barn i Kina ökat från noll till 1,8 miljoner. Men nu har USA medgett att vacciner kan orsaka autism och Hannah Poling (och många andra barn) kommer att få ersättning för sina skador. (5) Snart kommer även föräldrar till vaccinskadade barn i många andra länder (inklusive Sverige) att kräva ersättning för skadorna. Det blir en mycket dyr nota…
När min son skadades var det mycket svårare att få information om hur värdelösa och farliga vaccinerna är, men nu har nästan alla tillgång till Internet. Det finns ingen ursäkt längre. Det är oerhört viktigt att utbilda sig innan vaccineringsfrågan blir aktuell för dig och ditt barn. Se efter före. Det är inte roligt att ha ett vaccinskadat barn, tro mig. För mer information om min egen kamp se Fallet Magnus.
Men vad säger man till BVC-personalen? Tja … när det gäller BVC är mitt råd helt enkelt att inte gå dit. BVC-personalen är mycket ivrig att vaccinera. Det ingår i indoktrineringen … ursäkta – utbildningen. Men personerna som håller sprutorna i högsta hugg kommer aldrig att erkänna att de har skadat (eller dödat) ditt barn. Själv tvivlar jag på att de verkligen tror på vacciner och sin egen propaganda: för några år sedan i British Medical Journal utmanade jag läkare och vaccinförespråkare att låta sig vaccineras av undertecknad med barnvaccinerna – med dosen justerad efter kroppsvikten. Hittills har ingen i hela världen – inte ens Sveriges BVC-personal – vågat ta sin egen medicin, märkligt nog. Är de kloka nog att inte riskera sina egna liv, är du klok nog att inte riskera ditt barns.
Åderlåtning är numera ett minne blott. Med din hjälp kan även vaccinationerna förpassas till historiens soptunna. Vaccinering är inget annat än bluff, båg och kvacksalveri – och en mångmiljardindustri … än så länge.
Text: Alan Rees
(1) Trial of BCG vaccines in south India for tuberculosis prevention: first report
(3) Treatment of lethal pertussis vaccine reaction with histamine H1 antagonists
(4) Dr. Mady Hornig discusses her study of Thimerosal on Mice