Berättelsen nedan är, med tillstånd av Anna Wahlgren, hämtad från Wahlgrens februarikrönika 2011.
Den första mars, om några veckor, är det 36 år sedan min yngste lille son dog i difteri. Om några månader, den 4 maj, skulle han ha fyllt 40 år, om han fått leva. Varför fick han inte det?
Text: Anna Wahlgren / Foto: Anders Deros
I snart 36 år har jag varje dag tänt ett ljus för honom, för mina minnen och för min sorg, för min glädje och min ohyggliga saknad. Jag fick tre barn till efter lilla Aron. Men inget barn kan ersätta ett annat. Varje barn, hur många man än får, öppnar en ny dörr till ens hjärta, en dörr som aldrig skulle ha öppnats om inte just det barnet blivit till. Och det finns hur många dörrar som helst. Men har just den dörren, för just det barnet, en gång öppnats, går den aldrig att stänga igen. I mitt hjärta står en dörr och slår, och slår, och slår.
Difteri, då som nu – skyddet mot difteri, ska jag ju säga – ingick i den så kallade trippelvaccineringen av späda barn. Aron var yngst av de små och alltså den som senast vaccinerats. Jag hade följt programmet slaviskt. Han var två och ett halvt år, när jag inför en lång resa till fjärran land gick till vaccinationscentralen med alla barnen och bad doktorn ge dem allt – ja, extra allt. Doktorn lugnade mig särskilt vad just difteri beträffade: ”Det är de ju redan vaccinerade mot.”
Vår första vistelse i Egypten blev fem månader lång, lärorik men mycket svår. Den bröts av den riktigt svåra formen av gulsot, då jag höll på att stryka med. Hepatit tar hårdast på vuxna, fick jag veta senare. Nu när jag såg att det näst äldsta barnet fått gula ögonvitor uppbådade jag mina sista krafter och såg till att vi kom hem, alla. En lång sjukhusvistelse följde. Ett drygt år senare återvände jag till Egypten med de tre små som inte börjat skolan, Aron och hans bror och hans närmsta lilla syster. Jag ville reda ut saker och ting; jag hade överilat gift mig där med en student, som jag lärt känna i Sverige. Nu var det slut, men inte avslutat.
Hur kunde jag återvända?! Den bottenlöst förtvivlade frågan har torterat mig i alla år. Och jag har fått god hjälp i mina helvetiska självanklagelser. Jag hade ju ansvaret för min lille son – jag ensam. Jag mäktade inte beskydda honom. Jag bar ansvaret för hans liv. Nu, tre år och tio månader gammal, var han död. Skulden får jag bära så länge jag lever. Också ansvaret för hans död var ju mitt – mitt ensam. ”Du kan ha det som du har ställt till det”, sa min far och vägrade komma till begravningen. Min andre make, alltigenom frånvarande pappa till de tre mellanbarnen, anmälde mig för socialen. Två tjänstemän kom på oanmält besök i sorgens hus, där de föga bekymrade sig om sin tystnadsplikt: ”Har hon haft ihjäl en unge kan hon ha ihjäl fler”, kunde de lystet berätta att mannen hade sagt. Aron blev kallad till fyraårskontroll på barnavårdscentralen, och jag fick ringa och avboka. Oj då, var han död? Det hade de missat. Kriminalreportrar från kvällstidningarna ringde och undrade hur stor livförsäkringen varit – den jag enligt deras anonyma källa tecknat för min lille son precis innan vi reste, alltså innan jag, enligt den envisa uppgiftslämnaren, hade bragt honom om livet. ”Blir du rik nu?” (Nej, jag tog aldrig någon livförsäkring på mina barn. Däremot olycksfallsförsäkrade jag dem alla.)
Difteri är en förrädisk sjukdom. Till en början ter den sig som en vanlig halsfluss med vita prickar på svullna halskörtlar. Det dröjde innan jag förstod att något var allvarligt fel. Febern gav sig inte och Aron blev sämre, inte bättre. Jag sökte läkare. ”Varför kommer ni så sent?” undrade den gamle doktorn bekymrat, sedan han direkt ställt diagnosen. Men difteri hade inte funnits i min sinnevärld. Aron var ju vaccinerad! Den gamle läkaren, utbildad i Storbritannien, satte in en dunderkur av antibiotika. Två veckor senare andades han ut: ”I am so happy we could save him!” Men följdsjukdomarna, nervskadorna, allt som är difteri – hade haft gott om tid att slå fäste. Tre veckor senare dog min lilla pojke i hjärtinflammation på sängen framför mig. Vi åkte till doktorn ändå. Hans ögon tårades. Som alla andra hade han fäst sig vid Aron. Och han kunde berätta att detta var det första fallet av difteri med dödlig utgång på tio år i Egypten.
Varför var det det? Varför dukade Aron under för den livshotande sjukdom han var vaccinerad emot? ”Det där skyddet varar bara ett år”, fick jag plötsligt och senkommet veta av en läkare i Sverige, en annan än doktorn på vaccinationscentralen, specialisten som försäkrat mig att någon spruta mot difteri ju inte behövdes, eftersom barnen var trippelvaccinerade ordentligt. Visste han inte? Eller brydde han sig inte? Vilket var sant? Var någonting sant? Hur jävla lite vet läkarna egentligen, ursäkta?
Förlamad av sorg frågar man inte så mycket. Man stångar sig mest blodig mot Gud. Jag hade i mitt chocktillstånd sinnesnärvaro nog att titta de två andra barnen i halsen, de som sett sin lillebror dö. Mycket riktigt, de hade också fått sina vita prickar. Jag beredde mig förlamat på att kanske mista dem också. Men de blev aldrig dåliga. Prickarna var borta dagen efter. Där var Gud god mot mig. De fick inte ens feber.
Varför inte? Varför dog Aron, han som var senast vaccinerad? Hade de äldre barnen arbetat upp en motståndskraft som trotsade vaccineringen, något Aron inte hunnit eller orkat med? Hade trippelvaccineringen gjort honom intaglig för difteri? Hade den gett honom difteri? Var ”skyddet” en invit? Var bombardemanget av alla de andra vaccinerna det som blev spiken i kistan? Hur ska jag veta? Jag får aldrig veta.
Vi levde – och barnen lekte – omgivna av fattiga trashankar till barfotabarn. Vi bodde inte på något lyxhotell i Kairo eller i något svenskparadis till resort vid havet. Varför fick inte dessa drösar av lortiga småungar omkring oss på vischan, de som följde varje steg vi tog, difteri? Ingen ska inbilla mig att de var vaccinerade mot difteri. Eller mot något annat heller. Min lilla ”skyddade” pojke var den ende som blev smittad och dog. Varför?
Ljusskygga vaccinförespråkare avfärdar mig kategoriskt. ”Det är omöjligt”, säger de. Aron var vaccinerad mot difteri och dog i difteri. ”Omöjligt!” Har jag misstagit mig? Lever han?
Det som är omöjligt är att mista ett barn. Det finns inget annat ord. Omöjligt.
Text: Anna Wahlgren
Åk inte till Nordafrika på semester är lärdomen om nån.
Tack. Vilka vackra kommentarer! Tårarna strömmar. Jag har läst och läst och känner mig inte ensam, äntligen och till slut.
Så mycket onödigt lidande. Så mycket förlamande sorg. Det är vad jag delar med så många, så fruktansvärt många, alla vi som inte begrep bättre.
Och när vi väl gör det är det för sent.
Tack för ljus och kärlek, tack för hopp om sans, insikt och ödmjukhet till sist hos dem som laborerar med barnaliv!
Stort tack Anna för att du delar med dig!
Hemskt. Jättesynd om barnet, som borde ha tagits ifrån dig innan du åkte ned för att på egoistiska grunder vara med en yngre muslimarabisk rebound- pojkvän. Väldigt bra av din dotter Felicia att ta upp detta i sin bok.
Annas berättelse är stark och rörande, gripande.
Kärlek och ljus önskas henne.
Vi överlämnar våra barn till läkare och läkemedelsindustrin, vi överlämnar de käraste liv, våra egna hjärtan i kroppslig form, till läkare och läkemedelsindustrin. Och de vet inte, de tar inte ansvar, de styrs av ”blind faith” på sin egen vetenskap. Och det som inte är vetenskapligt belagt, det finns ju inte. Och det som inte kan hända enligt vetenskapen, det har inte hänt – även fast det har hänt och händer igen, och igen. Läkevetenskapen är fast i sin egen tro på sig själv som ofelbar och som det enda som gäller, och därigenom missar de så mycket kunskap. Det är sorg, bedrövelse och lidande som följer av detta.
Det är dags säga ifrån nu, sätta stopp för vansinnet på våra vårdcentraler, säga att nu får det vara nog med falsk propaganda och lurendrejeri. Nu begär vi sanningen, äkthet i informationen, att de visar sina rätta ansikten och erkänner sina misstag, sina fel och att de faktiskt inte vet… vaccinationer är ett gigantiskt experiment. Ett tragiskt experiment.
Jag har läst Annas artikel förut och jag blir oerhört berörd av Anna Wahlgrens sorg, Anna jag är med dig till hundra procent i din sorg. Vaccineringseländet har skördat för många offer i onödan enligt mig.
´Jag får aldrig veta.´Jo Anna, vi kommer att få svar på våra frågor. Varenda en.
Tills dess, tack för att du delar med dej av ditt liv.
Har läst att ovaccinerade barn är friskare än vaccinerade !