Visst användes vacciner tidigare, men det som verkligen fick folk att ”köpa” idén med vacciner var skapandet av poliovaccinet. Hur det hela gick till var genialiskt på ett djävulskt vis.
Text: Tobias Lindberg
I slutet av 1800-talet började bekämpningsmedel användas. Antalet och mängden av dem ökade kraftigt under första halvan av 1900-talet. Funktionen hos många av dessa bekämpningsmedel var att insekternas andningsmuskulatur förlamades så att de kvävdes till döds. Redan från början kunde utbrott av förlamningar dyka upp hos människor under sommaren och hösten, den tid på året då de flesta människor höll på med jordbruket och mängder av nyskördade grödor åts. Barn drabbades oftast och värst.
Många fick läggas i så kallade ”järnlungor” så att de inte skulle kvävas. Fler och fler drabbades desto mer bekämpningsmedel som användes. Trots det uppenbara sambandet mellan hur insekterna dog och hur människor drabbades så skylldes det hela på något dittills okänt virus. En prestigeladdad jakt på detta virus påbörjades och enorma summor satsades för ändamålet. Läkemedelsindustrin hade redan då ett stort inflytande. Det fanns flera läkare och forskare som inte höll med och som pekade på bekämpningsmedel som trolig orsak, men deras invändningar drunknade i larmet från virusjakten (1) (2) (3) (4).
Skrämselkampanjer om att barnförlamningarna, som nu kallades Polio, spreds av flugor gjorde att bekämpningsmedlet DDT till och med sprutades direkt på människor och i hemmen spraydes det i alla skrymslen och vrår. Till sist hittade forskarna under 50-talet sitt virus, som de döpte till polioviruset. Vacciner skapades och miljontals vaccinerades över hela världen. Paradoxalt nog så ökade antalet barnförlamningar inledningsvis, vilket tillfälligt gjorde stämningen lite tryckt, men några smarta tekniska förändringar i diagnoskriterierna för polio löste snabbt det hela.
När alla barnförlamningar tidigare hade räknats som polio om de bara hade varat i 24 timmar så krävdes nu bland annat förlamning i 60 dagar för att det skulle räknas som polio. När detta och några andra förändringar man gjorde inte minskade antalet poliofall tillräckligt så började man till slut helt sonika att kalla olika förlamningssymptom som alla tidigare hade klassificerats som polio för helt andra namn. På detta sätt så såg det, trots att förlamningarna i verkligheten fortfarande var lika vanliga, ut som om polio minskade tack vare vaccineringarna (5). Resten är historia.
Efter detta tror de flesta människor idag att vacciner verkligen hindrar sjukdomar och att poliovaccineringarna nästan har lyckats utrota polio från världen. Att antalet barnförlamningar är lika många idag som under de stora polioepidemierna talas det tyst om och vanligt folk fattar ingenting eftersom dessa förlamningar har fått andra namn.
Den huvudsakliga källan för denna text är den undersökande journalisten Janine Roberts specialrapport ”Polio: the virus and the vaccine” i tidningen ”The Ecologist” i maj 2004 som finns att läsa som pdf här och här. Vidare har Janine Roberts skrivit väldigt bra och uttömmande om poliovaccinet i boken ”Fear of the Invisible” som är fylld med fakta referenser till forskning och annat. Länk till boken finns här.
Text: Tobias Lindberg / bild: Freedigitalphotos
1. Journal Of Insurance Medicine – Statement On Clinical Intoxication From DDT And Other New Insecticides
3. Archive Of Pediatrics – Is The Public Health Law Responsible For The Poliomyelitis Mystery?
4. Archive Of Pediatrics – The Poison Cause of Poliomyelitis And Obstructions To Its Investigation
5. Dr. Bernard Greenberg, a biostatistics expert, was chairman of the Committee on Evaluation and Standards of the American Public Health Association during the 1950s. He testified at a panel discussion that was used as evidence for the congressional hearings on polio vaccine in 1962. During these hearings he elaborated on the problems associated with polio statistics and disputed claims for the vaccine’s effectiveness. He attributed the dramatic decline in polio cases to a change in reporting practices by physicians. Less cases were identified as polio after the vaccination for very specific reasons. Testimony….”Prior to 1954 any physician who reported paralytic poliomyelitis was doing his patient a service by way of subsidizing the cost of hospitalization and was being community-minded in reporting a communicable disease. The criterion of diagnosis at that time in most health departments followed the World Health Organization definition: ”Spinal paralytic poliomyelitis: signs and symptoms of nonparalytic poliomyelitis with the addition of partial or complete paralysis of one or more muscle groups, detected on two examinations at least 24 hours apart.” Note that ”two examinations at least 24 hours apart” was all that was required. Laboratory confirmation and presence of residual paralysis was not required. In 1955 the criteria were changed to conform more closely to the definition used in the 1954 field trials: residual paralysis was determined 10 to 20 days after onset of illness and again 50 to 70 days after onset…. This change in definition meant that in 1955 we started reporting a new disease, namely, paralytic poliomyelitis with a longer-lasting paralysis. Furthermore, diagnostic procedures have continued to be refined. Coxsackie virus infections and aseptic meningitis have been distinguished from paralytic poliomyelitis. Prior to 1954 large numbers of these cases undoubtedly were mislabeled as paralytic poliomyelitis. Thus, simply by changes in diagnostic criteria, the number of paralytic cases was predetermined to decrease in 1955-1957, whether or not any vaccine was used. From Intensive Immunization Programs, Hearings before the Committee on Interstate & Foreign Commerce, House of Representatives, 87th Congress, 2nd Session on H.R. 10541, Wash DC: Us Government Printing Office, 1962; p. 96-97
Excellent article. For interest, polio and polio vaccine timeline: http://polioforever.wordpress.com/polio-timeline/
Så otroligt bra och informativt. Så lätt det går att lura oss och under så lång tid.