I min barndom på 1930- och 1940-talen, sågs barnsjukdomarna som något naturligt som man bara skulle genomgå. Nästan som dop, skolstart, konfirmation, lumpen, bröllop osv. Min uppväxt var förlagd till Södertäljes östra kant, där skogen och åkrarna tog över. Vår stuga var ett av åtta hus, alldeles invid kommungränsen. När någon barnsjukdom gick i bygden så fick alla barn denna ”farsot”. Jag vet att jag hade mässlingen, påssjuka och vattkoppor. Men jag minns inte om jag hade röda hund.
Jag var ofta sjuk i allt möjligt annat också. Skolläkaren sa att jag därför skulle få halsmandlarna borttagna. Så skedde. Nu tänker jag mig, att den tidens myckna DDT-användning kan ha inverkat på min hälsa. Man använde flit-spruta (DDT) mot mygg och flugor inför sänggåendet. Och man sprutade giftet på fruktträden varje vår. Vi barn lekte i denna lukt som låg kvar länge i trädgårdarna (man valde vindstilla dagar för sådant). Kanske även regnet tog med sig eländet ner i brunnen invid? Man visste så lite på den tiden.
I skolan skulle alla calmette-vaccineras mot TBC. Då skolkade jag. Sa, att jag var sjuk. Men när jag uppenbarade mig i skolan igen, så stod skolsköterskan påpassligt med sprutan i högsta hugg. Det gick inte att undkomma. Jag begrep ju inget om faran med vaccinationer då, utan jag var bara livrädd för sticket. Innan skoltiden blev jag vaccinerad mot smittkoppor. I lumpen gjorde man om denna vaccination, vilket tyder på att den hade begränsad hållbarhet.
På 1950-talet kom jag med i Hälsofrämjandet (Waerlandrörelsen), där det varnades för alla slags vaccinationer, men puffades för en grön livsstil. Är även med i FALK, Föreningen för antroposofisk läkekonst. Jag tror att en sådan kombination av folkrörelser kan ge oss information och inspiration och därmed föra det frivilliga hälsoarbetet framåt.
Text: Ingvar Nilsson