En företagare i livsmedelsbranschen måste följa uppsatta regler – t ex att skilja råvaruhanteringen från avfallshantering. Han får inte förvara de färska räkorna i soprummet för att det är ”ont om plats”, eller för att det inte finns pengar till ett nytt kylskåp. Myndighetskraven på verksamheten är absoluta, om det så gäller hantering av korvbröd och chips.
Men när det gäller medicinsk verksamhet tycks allehanda ursäkter vara giltiga, och den för verksamheten ansvarige tycks inte riskera något alls. När vi påtalat missförhållandena för ansvarig personal på plats, förklarar de sig hjälplösa, och har i flera fall uppmanat oss att anmäla situationen för högre myndigheter, eftersom de själva inte anser sig kunna påverka förhållanden de uppfattar som oacceptabla.
Att skylla sådana förhållanden på bristande resurser och skatteuttag är stötande. Ofattbara summor används inom sjukvården för påstått förebyggande åtgärder och program med synnerligen tveksam evidens – vaccinering och screening, för att nämna ett par exempel. Om sådana aktiviteter måste finansieras genom skamlös misshandel av de akut skadade och vårdbehövande som utgör sjukvårdens raison d´ etre har demokrati och anständighet tappat allt inflytande inom den offentliga sjukvården, och av vårdapparaten återstår endast en malande, blodig och själlös grottekvarn.
Läs Ulf Brånells hela blogginlägg här.