Det gamla engelska ordspråket ”historien upprepar sig” kan inte bättre illustreras än av hur vaccinering praktiseras, en praxis som blev utbredd på 1800-talet och som fortfarande bedrivs i dag. Detta skriver Jennifer Craig, PhD, i en artikel om vaccinets historia, översatt av Margareta Lundström. Syftet med artikeln är att betrakta vad några av de mest respekterade läkarna från förr hade att säga om vaccinering.
Bild: Freedigitalphotos/graur razvan ionut Del 1 Del 2 Del 3 Del 4
Ett antal böcker från artonhundratalet tar upp frågor om vaccinering, vilka i hög grad liknar dagens. Men eftersom vi har misslyckats med att dra lärdom av vad som skrivits av tidigare författare, mestadels läkare, upprepar vi nu samma misstag med ödesdigra konsekvenser för befolkningens hälsa. Fyra frågor kommer att belysas och dessa var lika aktuella på artonhundratalet som de är idag:
- Vägran att acceptera fakta om vaccination
- Den vetenskapliga debatten om vaccination
- Massvaccinering och dess konsekvenser
- Obligatorisk vaccination
Vägran att acceptera fakta
Edward Jenner, en engelsk apotekare, lyssnade på ett rykte bland mjölkerskor. Detta rykte sade att om man drabbats av kokoppor, en banal smitta, förhindrades smittkoppor. Han beslöt sig för att pröva ryktet genom att föra in varet från kokoppor under huden på en försöksperson för att framkalla en kokoppsinfektion. Om försökspersonen fick kokoppor skulle man sedan försöka framkalla smittkoppor på densamme.
Trots Jenners rykte som den förste att prova ympning av kokoppor, kan han inte räkna sig som upphovsmannen. Krönikor nämner även en bonde från Dorset vid namn Benjamin Jesty, en lärare vid namn Plett och en bonde från Holstein vid namn Jensen. Samtliga ”experimenterade framgångsrikt” på området kokoppsvaccination i flera år innan Jenners första ympning. Deras namn redovisas inte i historien, förmodligen eftersom förfarandet inte hindrade smittkoppor.
Sanningshalten i ryktet om att man efter att ha haft kokoppor skyddas från smittkoppor, skulle ha kunnat testas med en enkel enkät. Man kunde ha frågat hur många människor med smittkoppor som haft kokoppor. Men, många visste att sambandet var felaktigt. Walter Hadwen, JP, MD, LRCP, MRCS, LSA, beskrev i ett officiellt tal i januari år 1896:
”När han (Jenner) först hörde om kokoppslegenden började han tala om den vid sammankomsterna i en social medicinsk förening, där den tidens äldre läkare möttes för att röka sina pipor, dricka ett glas och prata om sina fall. Men han blev utskrattad direkt. Kodoktorerna, det vill säga veterinärerna, kunde ha berättat för honom om hundratals fall av smittkoppor som följt efter en kokoppsinfektion.”
Även Jenners anhängare ansåg att ryktet var falskt. En rapport från Royal Society, 1806, säger: ”Kommittén medger att de sett några fall av smittkoppor hos personer som smittats av kokoppor på naturligt sätt.” Trots de underliggande falska förutsättningarna, gick experimenten vidare.
Jenners första experiment på åttaårige James Phipps ägde rum den 14 maj 1796. Han upprepade sedan proceduren på flera andra barn. Övertygad om framgång med sina experiment lovade han den godtrogne kung George III att hans vaccin skulle ha den ”synnerligen gynnsamma effekten med ett livslångt skydd för personer som på detta sätt ympades och helt säkert skydda från infektion av smittkoppor.”
Kungen framlade en begäran till parlamentet om att Jenner skulle förlänas ett legat ur statskassan. En summa motsvarande en halv miljon dollar anslogs. Detta gav upphov till en armé av betalda vaccinatörer som genomdrev sin uppgift med stor iver. Efter vaccinationerna började smittkoppsinfektioner uppträda i ett alarmerande stort antal.
Winterburn åberopar flera fall. Till exempel från ”Smittkoppssjukhuset” i London, som antas vara en god representant för erfarenheten i England: ”antalet fall av smittkoppor efter vaccination har stadigt ökat från ca 5 procent i början av detta århundrade till 44 procent år 1845, 64 procent år 1855, 78 procent år 1865, 90 procent år 1875 och nu 1885 ca 96 procent.”
Det konstaterades inte bara fler fall av smittkoppor, det inträffade även fler dödsfall.
I en rapport av Dr William Farr, sammanställare av statistik från Registrar General of London, konstaterades:
”Smittkoppor har uppnått sin maximala dödlighet efter införandet av vaccination. Den genomsnittliga årliga dödligheten för 10 000 invånare 1850 till 1869 var 2,04. Efter den obligatoriska vaccineringen 1871 var dödstalet istället 10,24 för 10 000 invånare. År 1872 var dödstalet 8,33, och detta efter de mest lovvärda insatser för att utvidga vaccination genom lagbestämmelser.”
Trots dessa siffror och många andra rapporterade siffror, fortsatte vaccinförespråkarna att påstå att vaccination förhindrar smittkoppor. Och gör så fortfarande.
Om artikelförfattaren:
Dr Jennifer Craig föddes i Yorkshire i England. Utbildade sig till sjuksköterska. Emigrerade till Kanada, gifte sig, fick barn och tog en doktorsexamen. Hon har också utmärkt sig som en skönlitterär författare. Hennes bok Yes Sister, No Sister handlar om hennes sjuksköterskeutbildning på Leeds Infirmary. Boken låg i 17 veckor på The Times bestseller lista 2010.