Är det de vaccinerade eller de ovaccinerade som utgör ett hot mot folkhälsan?

Varför är det så viktigt för en del människor att få andra människor att vaccinera sig själva och sina barn? En anledning anses vara att vi annars skulle dö och skadas i större omfattning. Men är det verkligen de sjukdomar som vi var hårt drabbade av för 100 år sedan som utgör dagens största hot? Vaccinföre- språkarna hävdar att det skulle bli så om vi slutade vaccinera.

Text: Marina Ahlm

Under 1800-talet var scharlakansfeber en av de vanligaste sjukdomarna och en av de vanligaste dödsorsakerna bland barn. Under 30-årsperioden mellan 1861 till 1890 var antalet döda i ”barnsjukdomar” i vårt land 25 580 i kikhosta, 32 590 i mässling, 81 040 i difteri och 86 960  i scharlakansfeber. Dödligheten i alla dessa sjukdomar minskade kommande år och fortsatte att göra så en bra bit in på 1900-talet innan varken vaccin eller antibiotika fanns tillgängligt. Än idag använder vi inget vaccin mot scharlakansfeber.

En annan anledning anses vara att vaccinskeptiker skapar risker för andra genom sina val, vilket är något som det skrivs om i SvD opinions svar på ”Replik från Vidarkliniken”.  Detta synsätt kan vara intressant att fundera över: ”skapar risker” för andra genom att inte göra det som en viss mängd människor anser är rätt … Människor som anser att det är oansvarigt att inte vaccinera sina barn hävdar att föräldrarna riskerar sina barns hälsa och liv genom ”felaktiga” val. Men hur mycket ska man egentligen få skuldbelägga andra för deras ”felaktiga” val vad gäller att utsätta andra människor för eventuella risker?

Hur kan då de som förespråkar vaccinering hävda att människor som inte vaccinerar utsätter sig själva och sina barn för onödiga risker? Jo, genom statistik. Enligt vaccinförespråkarna är flera sjukdomar vi i dag vaccinerar mot ett minne blott just tack vare vaccinering. Smittkopporna sägs vara utrotade, men plötsligt råkade det dyka upp en annan liknande sjukdom, nu med namnet apkoppor. Ingen behöver dock oroa sig eftersom smittkoppsvaccinet till all tur kan råda bot på även detta virus. Med det senaste vaccinet Gardasil hävdas det att alla kvinnor nu också kan slippa drabbas av livmoderhalscancer. Dessa påståenden gör man trots att bevisen för vaccinernas säkerhet eller effektivitet är mycket tveksamma.

Vad säger då den andra sidan av myntet angående statistiken? Om man tittar på antalet dödsfall i samband med de sjukdomar vi vaccinerar emot så faller vaccinförespråkarnas tes ganska snabbt. De stora infektionssjukdomarna var praktiskt taget utrotade långt innan vaccinationerna infördes, skriver Roman Bystrianyk i sin rapport ”Vacciner och sjukdomar – en undersökande rapport”. Enligt honom försöker vaccinindustrin i dag föra oss alla bakom ljuset och roffa åt sig äran av något de inte har del i. Vaccinernas effektivitet är synnerligen tveksam.

Som exempel kan visas att dödstalen i USA av mässling sjönk från 13,3 per 100 000 till 0,2 per 100 000 – en minskning på 98 procent innan vaccinets införande. Mellan 1900 till 1949 sjönk dödstalet i kikhosta från 12,2 per 100 000 till 0,5 per 100 000 – en minskning med 96 procent. Från 1900 till 1949 sjönk dödstalen i difteri från 40,3 per 100 000 till 0,4 per 100 000 – en minskning med 99 procent.

Vem får vara sjuk?

Men, menar andra, vi vaccinerar inte för att förhindra dödsfall. Vi vaccinerar för att människor inte ska bli sjuka och därmed riskera allvarliga komplikationer. Då undrar jag, menar dessa personer att alla ska undvika situationer där människor statistiskt sett kan befinna sig i eller utsätta andra för en situation där det anses finnas en ökad risk för att sjukdom kan uppstå? Hur långt ska vi då ta denna strävan att undvika att någon ska utsättas för denna så kallade ökade risk? Ska  till exempel människor med kroniskt ärftliga sjukdomar ha tillåtelse att skaffa barn?

I Sverige finns det hundratusentals människor som lider av någon form av dessa sjukdomar. Flera av dessa räknas till folksjukdomarna och kan ge allvarliga komplikationer som ögonproblem, njurskador, hjärt- och kärlsjukdomar, ledbesvär, mag-tarmbesvär och för tidig död. Människor med ärftliga sjukdomar riskerar, om man drar saker till sina ytterligheter, göra kommande generationer allvarligt sjuka och därmed belasta vården i onödan. (Med detta inte menat att jag lägger någon värdering i hur dessa människor ska eller borde utforma sina liv.) Vill vi ha ett sådant samhälle? Ett samhälle där människor är så osäkra på sin egen ståndpunkt att de behöver att andra människor gör likadant för att de ska känna sig trygga?

För att återgå till statistiken som hävdar att det är tack vare vaccinerna vi slipper dö och skadas i samma utsträckning som förr i tiden; tittar man på smittkoppsvaccinering i England och Wales ser man tydligt att antalet dödsfall minskade även då vaccinationstäckningen minskade. Om nu vaccinet är så fantastiskt och det var tack vare det som dödsfallen minskade, borde väl dödsfallen ha ökat då det uppstod en nedgång i vaccinering?

Förlamningarna ökar mångfalt i Indien

Men polio då, där ser vi väl helt fantastiska framsteg? Det beror på hur man ser på saken. Visst var Sverige ett ganska drabbat land, men frågeställningen blir; varför började människor helt plötsligt drabbas av förlamningar i större omfattning än tidigare? Polio är en sjukdom som man tror sträcker sig långt tillbaka i tiden. Man vet också att injektioner som vaccinering ökar utlösandet av sjukdomen avsevärt. Även att utsättas för gifter som DDT har visat sig vara en utlösande faktor. Har det gjorts några efterforskningar om huruvida de drabbade blivit vaccinerade eller vilka gifter de utsatts för och eventuellt samband? För övrigt har polio alltid varit en ovanlig sjukdom. I USA, till exempel, var där ungefär lika många rapporterade fall 1937-1950 och 1951-1997 trots att poliovaccinet började användas i mitten på 1950-talet. Antalet inrapporterade fall har så småningom minskat men är det tack vare vaccinet? Borde man inte se en snabbare och mer direkt minskning om vaccinet verkligen var verksamt?

En annan stor felkälla till poliostatistiken är att kriterierna för vad som räknades till polio helt förändrades år 1955 i USA. Detta inträffade också i Indien 1997. Fram till 1996 räknades alla fall av flaccid paralysis, AFP (onormalt tillstånd som kännetecknas av försvagning eller förlust av muskeltonus) som polio. Exempel på tillstånd som kan likna polio, taget ur ”En förälders dilemma” av Greg Beattie, kan vara tillstånd som aseptisk meningit (hjärnhinneinflammation), CP, transversal myelit (inflammationer i ryggmärgen), demyelisering (nedbrytning av myelin), diplegi (förlamning i två extremiteter), hemiplegi (halvsidig förlamning) etc…

Från 1997 och framåt räknas ett AFP-fall  endast som polio om ett eller flera av följande symtom uppträder (1) Vilt poliovirus funnet i feces (2) Förlamningen kvarstår i minst 60 dagar (3) Patienten dör eller (4) försvinner så ingen uppföljning kan göras. År 1990 fanns till exempel 10 408 rapporterade fall av AFP, varav alla fick diagnosen polio (100 %). År 1999, med de nya diagnoskriterierna, fanns däremot endast 2 817 diagnosticerade poliofall (29 %) av 9 587 anmälda AFP-fall. År 2011 drabbades 47 500 människor i Indien av AFP, en förlamning kliniskt oskiljbar från polio men med två gånger så hög dödlighet. Inte speciellt bra reklam för vaccinets effektivitet …

Vaccin mot mässling en fara

Idag hävdas det att mässlingen skördar 1 på 1 000-2 000 liv. Men är detta verkligen sanningsenligt? Enligt WHOs faktablad om mässling så har 85 procent av jordens alla barn fått sin första mässlingsvaccination innan de är ett år gamla. Siffran var 72 procent år 2000, vilket borde innebära att 72 procent av alla 12-åringar på vår planet är vaccinerade, samt att de som är yngre än 12 år har högre vaccinationstäckning än så. Ändå är mässling den femte största dödaren av små barn. Hur går det ihop?

Dessutom gjorde man en studie för att ta reda på hur många som blev smittade med mässling, påssjuka och röda hund på den tiden sjukdomarna förekom allmänt, genom att studera antikroppar i blodet hos svenskar som är över 65 år. Studien visar att 99 procent hade antikroppar mot mässling, ett tecken på en tidigare genomgången mässlingsinfektion, medan 95 procent hade antikroppar mot röda hund och 90 procent mot påssjuka. Detta betyder också att de komplikationer och dödsfall som uppstod måste ställas i relation till att praktiskt taget hela befolkningen drabbades och ej endast till kända inrapporterade fall.

Det finns indikationer som visar på att runt 30 % av alla mässlingsfall missas på grund av att de har ett så milt förlopp. Om fall missas i ovaccinerade och utbrott av sjukdomen kan uppstå i en population med 100 procent vaccinationstäckning, är det då inte rimligt att mässlingsfall missas även i vaccinerade? Enligt Suzanne Humphries är mässlingsvaccin inte något vi verkligen behöver, utan det började användas av den enkla anledningen att det fanns tillgängligt. I stället för att en sjukdom utrotats har vi nu ökat risken för våra mest sårbara människor i samhället att utsättas för en smittorisk.

Kan vi då med säkerhet gå in och avgöra vem som drabbas av vad och när? Vem ska egentligen ha rätten att bestämma över sina val här i livet? Vi själva eller en viss grupp av människor som tycker att just de har rätt?

Text: Marina Ahlm

Läs mer

POLIO-VaccineInduced

Kan man stille spørsmål vedrørende vaksinering mot meslinger?

Finns bevis för vacciners säkerhet?

Polio and Acute Flaccid Paralysis 

Myten om polio