scharlakansfeber

The Vaccination Superstition – Edward Jenner tilldelade mänskligheten en dödsdom

5 mars, 2013 By Marina 6 kommentarer

Vaccinering är inget annat än vidskepelse. Det finns tydliga bevis på att vaccinering leder till större utbrott av smittkoppor och att de vaccinerade i allt högre grad drabbas av blodförgiftning, scharlakansfeber,stelkramp och lunginflammation. Vaccinering försämrar kroppens vitala kraft och öppnar upp den för inflammatoriska sjukdomar. Detta skriver J.W. Hodges, 1902, i sin bok the Vaccination Superstition.

Smallpox vaccination is all what Americans call ’bluff.’ There is no immunity. They have no protection. When exposed to infection they do suffer just as much as other populations, or even more. In the whole of the nineteen years, 1878-96, inclusive, unvaccinated Leicester had so few smallpox deaths that the Registrar-General represented the average by the decimal 0.01 per thousand population, equal to ten per million, while for the twelve years 1878-89 there was less than one death per annum. Here we have real immunity and real protection; and it is obtained by attending to sanitation and isolation, coupled with the almost total neglect of vaccination. Neither army nor navy can show any such results as this.

Människor vaccineras med kokoppor, något som uppstår genom att spenarna smittas med syfilis från mjölkerskorna. När människor förstår denna skillnad på dessa smittor kommer denna kriminella handling med vaccinering att upphöra. Människor bör förstå att det är god hälsa och rena levnadsförhållanden som avgör om en människa blir sjuk eller inte.

Profylaktiska åtgärder ska förebygga sjukdom och leda till att hälsa uppnås, inte leda till utbredning av sjukdom. Det verkar som Jenner öppnade vägen för mänsklighetens dödsdom och på köpet tjänade sig en rejäl hacka.

Läs hela boken i PDF

Är det de vaccinerade eller de ovaccinerade som utgör ett hot mot folkhälsan?

25 november, 2012 By Marina 7 kommentarer

Varför är det så viktigt för en del människor att få andra människor att vaccinera sig själva och sina barn? En anledning anses vara att vi annars skulle dö och skadas i större omfattning. Men är det verkligen de sjukdomar som vi var hårt drabbade av för 100 år sedan som utgör dagens största hot? Vaccinföre- språkarna hävdar att det skulle bli så om vi slutade vaccinera.

Text: Marina Ahlm

Under 1800-talet var scharlakansfeber en av de vanligaste sjukdomarna och en av de vanligaste dödsorsakerna bland barn. Under 30-årsperioden mellan 1861 till 1890 var antalet döda i ”barnsjukdomar” i vårt land 25 580 i kikhosta, 32 590 i mässling, 81 040 i difteri och 86 960 i scharlakansfeber. Dödligheten i alla dessa sjukdomar minskade kommande år och fortsatte att göra så en bra bit in på 1900-talet innan varken vaccin eller antibiotika fanns tillgängligt. Än idag använder vi inget vaccin mot scharlakansfeber.

En annan anledning anses vara att vaccinskeptiker skapar risker för andra genom sina val, vilket är något som det skrivs om i SvD opinions svar på ”Replik från Vidarkliniken”. Detta synsätt kan vara intressant att fundera över: ”skapar risker” för andra genom att inte göra det som en viss mängd människor anser är rätt … Människor som anser att det är oansvarigt att inte vaccinera sina barn hävdar att föräldrarna riskerar sina barns hälsa och liv genom ”felaktiga” val. Men hur mycket ska man egentligen få skuldbelägga andra för deras ”felaktiga” val vad gäller att utsätta andra människor för eventuella risker?

Hur kan då de som förespråkar vaccinering hävda att människor som inte vaccinerar utsätter sig själva och sina barn för onödiga risker? Jo, genom statistik. Enligt vaccinförespråkarna är flera sjukdomar vi i dag vaccinerar mot ett minne blott just tack vare vaccinering. Smittkopporna sägs vara utrotade, men plötsligt råkade det dyka upp en annan liknande sjukdom, nu med namnet apkoppor. Ingen behöver dock oroa sig eftersom smittkoppsvaccinet till all tur kan råda bot på även detta virus. Med det senaste vaccinet Gardasil hävdas det att alla kvinnor nu också kan slippa drabbas av livmoderhalscancer. Dessa påståenden gör man trots att bevisen för vaccinernas säkerhet eller effektivitet är mycket tveksamma.

Vad säger då den andra sidan av myntet angående statistiken? Om man tittar på antalet dödsfall i samband med de sjukdomar vi vaccinerar emot så faller vaccinförespråkarnas tes ganska snabbt. De stora infektionssjukdomarna var praktiskt taget utrotade långt innan vaccinationerna infördes, skriver Roman Bystrianyk i sin rapport ”Vacciner och sjukdomar – en undersökande rapport”. Enligt honom försöker vaccinindustrin i dag föra oss alla bakom ljuset och roffa åt sig äran av något de inte har del i. Vaccinernas effektivitet är synnerligen tveksam.

Som exempel kan visas att dödstalen i USA av mässling sjönk från 13,3 per 100 000 till 0,2 per 100 000 – en minskning på 98 procent innan vaccinets införande. Mellan 1900 till 1949 sjönk dödstalet i kikhosta från 12,2 per 100 000 till 0,5 per 100 000 – en minskning med 96 procent. Från 1900 till 1949 sjönk dödstalen i difteri från 40,3 per 100 000 till 0,4 per 100 000 – en minskning med 99 procent.

Vem får vara sjuk?

Men, menar andra, vi vaccinerar inte för att förhindra dödsfall. Vi vaccinerar för att människor inte ska bli sjuka och därmed riskera allvarliga komplikationer. Då undrar jag, menar dessa personer att alla ska undvika situationer där människor statistiskt sett kan befinna sig i eller utsätta andra för en situation där det anses finnas en ökad risk för att sjukdom kan uppstå? Hur långt ska vi då ta denna strävan att undvika att någon ska utsättas för denna så kallade ökade risk? Ska till exempel människor med kroniskt ärftliga sjukdomar ha tillåtelse att skaffa barn?

I Sverige finns det hundratusentals människor som lider av någon form av dessa sjukdomar. Flera av dessa räknas till folksjukdomarna och kan ge allvarliga komplikationer som ögonproblem, njurskador, hjärt- och kärlsjukdomar, ledbesvär, mag-tarmbesvär och för tidig död. Människor med ärftliga sjukdomar riskerar, om man drar saker till sina ytterligheter, göra kommande generationer allvarligt sjuka och därmed belasta vården i onödan. (Med detta inte menat att jag lägger någon värdering i hur dessa människor ska eller borde utforma sina liv.) Vill vi ha ett sådant samhälle? Ett samhälle där människor är så osäkra på sin egen ståndpunkt att de behöver att andra människor gör likadant för att de ska känna sig trygga?

För att återgå till statistiken som hävdar att det är tack vare vaccinerna vi slipper dö och skadas i samma utsträckning som förr i tiden; tittar man på smittkoppsvaccinering i England och Wales ser man tydligt att antalet dödsfall minskade även då vaccinationstäckningen minskade. Om nu vaccinet är så fantastiskt och det var tack vare det som dödsfallen minskade, borde väl dödsfallen ha ökat då det uppstod en nedgång i vaccinering?

Förlamningarna ökar mångfalt i Indien

Men polio då, där ser vi väl helt fantastiska framsteg? Det beror på hur man ser på saken. Visst var Sverige ett ganska drabbat land, men frågeställningen blir; varför började människor helt plötsligt drabbas av förlamningar i större omfattning än tidigare? Polio är en sjukdom som man tror sträcker sig långt tillbaka i tiden. Man vet också att injektioner som vaccinering ökar utlösandet av sjukdomen avsevärt. Även att utsättas för gifter som DDT har visat sig vara en utlösande faktor. Har det gjorts några efterforskningar om huruvida de drabbade blivit vaccinerade eller vilka gifter de utsatts för och eventuellt samband? För övrigt har polio alltid varit en ovanlig sjukdom. I USA, till exempel, var där ungefär lika många rapporterade fall 1937-1950 och 1951-1997 trots att poliovaccinet började användas i mitten på 1950-talet. Antalet inrapporterade fall har så småningom minskat men är det tack vare vaccinet? Borde man inte se en snabbare och mer direkt minskning om vaccinet verkligen var verksamt?

En annan stor felkälla till poliostatistiken är att kriterierna för vad som räknades till polio helt förändrades år 1955 i USA. Detta inträffade också i Indien 1997. Fram till 1996 räknades alla fall av flaccid paralysis, AFP (onormalt tillstånd som kännetecknas av försvagning eller förlust av muskeltonus) som polio. Exempel på tillstånd som kan likna polio, taget ur ”En förälders dilemma” av Greg Beattie, kan vara tillstånd som aseptisk meningit (hjärnhinneinflammation), CP, transversal myelit (inflammationer i ryggmärgen), demyelisering (nedbrytning av myelin), diplegi (förlamning i två extremiteter), hemiplegi (halvsidig förlamning) etc…

Från 1997 och framåt räknas ett AFP-fall endast som polio om ett eller flera av följande symtom uppträder (1) Vilt poliovirus funnet i feces (2) Förlamningen kvarstår i minst 60 dagar (3) Patienten dör eller (4) försvinner så ingen uppföljning kan göras. År 1990 fanns till exempel 10 408 rapporterade fall av AFP, varav alla fick diagnosen polio (100 %). År 1999, med de nya diagnoskriterierna, fanns däremot endast 2 817 diagnosticerade poliofall (29 %) av 9 587 anmälda AFP-fall. År 2011 drabbades 47 500 människor i Indien av AFP, en förlamning kliniskt oskiljbar från polio men med två gånger så hög dödlighet. Inte speciellt bra reklam för vaccinets effektivitet …

Vaccin mot mässling en fara

Idag hävdas det att mässlingen skördar 1 på 1 000-2 000 liv. Men är detta verkligen sanningsenligt? Enligt WHOs faktablad om mässling så har 85 procent av jordens alla barn fått sin första mässlingsvaccination innan de är ett år gamla. Siffran var 72 procent år 2000, vilket borde innebära att 72 procent av alla 12-åringar på vår planet är vaccinerade, samt att de som är yngre än 12 år har högre vaccinationstäckning än så. Ändå är mässling den femte största dödaren av små barn. Hur går det ihop?

Dessutom gjorde man en studie för att ta reda på hur många som blev smittade med mässling, påssjuka och röda hund på den tiden sjukdomarna förekom allmänt, genom att studera antikroppar i blodet hos svenskar som är över 65 år. Studien visar att 99 procent hade antikroppar mot mässling, ett tecken på en tidigare genomgången mässlingsinfektion, medan 95 procent hade antikroppar mot röda hund och 90 procent mot påssjuka. Detta betyder också att de komplikationer och dödsfall som uppstod måste ställas i relation till att praktiskt taget hela befolkningen drabbades och ej endast till kända inrapporterade fall.

Det finns indikationer som visar på att runt 30 % av alla mässlingsfall missas på grund av att de har ett så milt förlopp. Om fall missas i ovaccinerade och utbrott av sjukdomen kan uppstå i en population med 100 procent vaccinationstäckning, är det då inte rimligt att mässlingsfall missas även i vaccinerade? Enligt Suzanne Humphries är mässlingsvaccin inte något vi verkligen behöver, utan det började användas av den enkla anledningen att det fanns tillgängligt. I stället för att en sjukdom utrotats har vi nu ökat risken för våra mest sårbara människor i samhället att utsättas för en smittorisk.

Kan vi då med säkerhet gå in och avgöra vem som drabbas av vad och när? Vem ska egentligen ha rätten att bestämma över sina val här i livet? Vi själva eller en viss grupp av människor som tycker att just de har rätt?

Text: Marina Ahlm

[Läs mer…] om Är det de vaccinerade eller de ovaccinerade som utgör ett hot mot folkhälsan?

Amina Manzoor på LäkemedelsVärlden ej påläst om vaccin

27 juni, 2012 By Marina 7 kommentarer

Läkemedelsvärlden, nr 4, 2012

Vaccin.me har tidigare publicerat ett svar i fem delar på artikeln Vaccinrädsla i tidningen LäkemedelsVärlden, vars slogan lyder ”Oberoende om läkemedel”. Nyligen fick Torbjörn Sassersson och Amina Manzoor lämna återkoppling. Detta gjordes i juninumret nr 4 2012 och denna artikel är i sin tur ett svar på den.

Text: Marina Ahlm

Torbjörn Sassersson menar att artikeln från början var bristfällig då reportern inte verkade göra någon egen efterforskning, utan dementerade alla vacciners biverkningar som myter. Amina Manzoor menar i sin tur att det är upp till henne att själv få värdera sina källor och att det finns biverkningar men utan vacciner hade vi fortfarande drabbats av sjukdomar som polio, mässling, röda hund, påssjuka och scharlakansfeber.

Vidare säger hon att om vi inte vaccinerade oss så skulle de flesta klara sig utan större problem men några skulle drabbas av allvarliga komplikationer som lunginflammation och hjärnhinneinflammation. Enstaka personer skulle drabbas av bestående skador som förlamning, sterilitet och till och med död. Så enligt hennes resonemang ska ett visst antal människor få allvarliga komplikationer och till och med dö på grund av vaccinering men vi ska undvika att det händer på grund av sjukdom (?). Men låt oss nu hålla oss till resonemanget att det är tack vare vaccinering som vi undgår att drabbas av en massa sjukdomar.

Den berömde epidemiologen Thomas McKeown (1912-1988) hävdade att reduktioner i dödsfall associerade med smittosamma sjukdomar (luft-, vatten- och födoburna sjukdomar) inte kan ha åstadkommits genom medicinska framsteg, eftersom sådana sjukdomar var på tillbakagång långt innan effektiva metoder fanns tillgängliga att bekämpa dem. Hur är det då med scharlakansfeber och vad är det för en sjukdom?

Scharlakansfeber orsakas av en viss typ av streptokockbakterier. Dessa kommer in i kroppen via luften man andas och genom kontakt med smittade personer eller föremål. Bakterierna når sedan slemhinnorna i svalget. De förökar sig och bildar bakteriegift/toxin. Mot detta toxin bildas antikroppar, som gör att en person inte får utslag igen vid en ny streptokockinfektion.

Infektionen startar oftast med ont i halsen och feber, som följs av knottriga utslag inom något dygn. Infektionen kan i sällsynta fall börja som en sårinfektion. Det är oftast barn som får scharlakansfeber, även om man kan få sjukdomen i alla åldrar. Scharlakansfeber sprids med droppsmitta och det kan smitta ganska lätt.

Utslagen börjar på bålen eller ljumskarna och sprider sig till armar och ben. Det ser ut som en solbränna, med en hud sträv som sandpapper. Utslagen kan vara rödare i hudvecken. När utslagen börjar gå bort efter 2-4 veckor börjar huden fjälla. Man är smittsam tills fjällningen upphör. Förändringar på tungan är vanliga under sjukdomen vilket kallas för smultrontunga. Barnet har ofta rodnad i pannan och på kinderna men är blekt runt munnen.

Sjukdomen behandlas med vila, vätska och antibiotika om man blir väldigt sjuk. Två dygn efter påbörjad antibiotikakur upphör man att smitta andra. Personer med scharlakansfeber bör täcka munnen vid hosta, tvätta händerna ofta, och inte dela handdukar med andra. Scharlakansfeber svarar bra på behandling. Komplikationer är sällsynta men kan uppkomma i form av en halsböld, öroninflammation, svullna lymfkörtlar på halsen, inflammation i njurarna, inflammation i stora leder eller reumatisk feber som sätter sig i leder och hjärta.

Under 1800-talet var scharlakansfeber en av de vanligaste sjukdomarna och en av de vanligaste dödsorsakerna bland barn. Under 30-årsperioden mellan 1861-90 var dödligheten i ”barnsjukdomar” i vårt land 25.580 i kikhosta, 32.590 i mässling, 81.040 i difteri och 86.960 i scharlakansfeber. Dödligheten i alla dessa sjukdomar minskade kommande år och fortsatte att göra så en bra bit in på 1900-talet innan både vaccinering och antibiotika fanns tillgängligt.

På 1940-talet kom antibiotikan men förutom det beror nedgången av sjukdomen på att människor också blivit mer motståndskraftiga mot infektioner samt att näringssintag och hygien förbättrats. Dessutom kan personer som har exponerats för toxinet i det förflutna producera antikroppar som skyddar dem mot scharlakansfeber. Om man därefter smittas med streptokocker får man i regel bara halsfluss eller svinkoppor.

”När seklet var ungt var infektioner den vanligaste dödsorsaken. Idag svarar infektioner för en halv procent av dödsorsakerna. Människors bättre levnadsförhållanden – minskad trångboddhet, bättre kost och bättre hygienisk standard – har förändrat sjukdomspanoramat, sannolikt mycket mer än vacciner och antibiotika. Hoten idag är spridningen av resistenta bakterier och risken för att nya sjukdomar av typen SARS dyker upp i globaliseringens spår.” -Läkartidningen

Med sade inte Amina Manzoor att det var tack vare vaccinering vi inte längre drabbades av scharlakansfeber? Hur ställer hon sig då till det faktum att vi aldrig har vaccinerat mot scharlakansfeber och att något verksamt vaccin aldrig existerat? Vi har alltså lyckats överleva och hitta verksamma metoder mot en sjukdom trots frånvaron av vaccin.

Om LäkemedelsVärlden vill göra skäl för sin slogan ”Oberoende om läkemedel” kanske de fortsättningsvis ska tänka på att inte ta in reportar som lyssnar till skvaller istället för att göra det dom får betalt för, nämligen egen research…

Text: Marina Ahlm

[Läs mer…]

Är det tack vare vacciner som sjukdomar minskat?

25 maj, 2012 By Marina 35 kommentarer

De stora infektionssjukdomarna hade praktiskt taget utrotats långt innan vaccinationerna infördes. Vaccinindustrin försöker i dag föra oss alla bakom ljuset och roffa åt sig äran av något de inte har del i. Många vacciners effektivitet är synnerligen tveksam.

Av Roman Bystrianyk / Översättning: SIEM / Sammanställning och tillägg: Marina Ahlm

Övertygelsen att vacciner är säkra och effektiva genomsyrar dagens samhälle. Det stora flertalet av de medicinska, offentliga och styrande grupperna i samhället har ett väletablerat trossystem på vaccinernas fördelar. Till och med barnböcker visar hur viktigt det är att få en spruta hos doktorn så vi håller oss friska. Vårt trossystem är så inrotat, att vi ber den medicinska vetenskapen om att skapa nya vacciner för att skydda oss från allting, från AIDS till öroninflammation.

Den genomgripande attityden att farsoter kommer att återvända och börja härja i västerlandet om inte alla och envar ger sina barn en full uppsättning vaccineringar är en mäktig kraft i det moderna samhället. En av huvudprinciperna som vaccinationsförespråkare talar om för oss, och som vi vanligtvis tror på i det moderna samhället, är att användningen av vacciner är ansvarig för det egentliga eliminerandet av många barndomsplågor som brukade härja förr i världen. Det berättas för oss, och vi tar det för givet, att på 1800-talet och i början av 1900-talet så dödade många sjukdomar ett stort antal människor, och att vaccinerna uppfanns och hejdade dessa sjukdomar från att vara ett hot.

Påståendena kring detta är sannerligen övertygande och vid första intrycket kan vi inte göra annat än att anta att vacciner spelat en nyckelroll i att förbättra allas våra liv. Men ser vi noggrannare på bevisen över en längre tidsperiod, avslöjas en annorlunda bild av sjukdomsutvecklingen och den roll vacciner har spelat. En schweizisk vetenskapsman drog en annan slutsats:

”En analys har gjorts beträffande utvecklingen i Schweiz av mortaliteten på grund av de stora smittosamma sjukdomarna ända sedan dödsorsakerna började registreras. Mortaliteten på grund av tuberkulos, difteri, scharlakansfeber, kikhosta, mässling, tyfus, barnsängsfeber och spädbarnsgastroenterit började sjunka långt innan lanseringen av skyddsympning och/eller antibiotika. Nedgången berodde förmodligen till stora delar på olika faktorer länkade till en stadig uppgång i levnadsstandarden: kvalitativa och kvantitativa förbättringar i näringstillförsel; bättre allmän och personlig hygien; bättre hem- och arbetsförhållanden samt förbättringar i utbildning.”

I forskningsrapporten visas flera diagram över dödstalen i Schweiz. Här ser man att dödsfallen i sjukdomar sjönk drastiskt långt innan införandet av vaccin. I slutet av 1800-talet dog det runt 200 barn mellan 0-14 år per 100.000 invånare. Strax innan införandet av vaccinet på 1930-talet var siffran mindre än tio. Scharlakansfebern minskar från 200 döda per 100.000 i slutet av 1800-talet till praktiskt taget noll på 1940-talet då läkemedelsbehandlingar infördes. Detta var den värsta smittsamma sjukdomen på den tiden och dödade en massa människor men är idag inget större hot trots frånvaron av vaccin. En recension av Childhood’s Deadly Scourge konstaterar:

”Under de två sista årtiondena av 1800-talet var difteri den ledande orsaken till småbarnsdöd i den industrialiserade världen, i vissa städer dödades mer än tusen under ett enda år. Som kontrast har sedan 1980 färre än 100 fall rapporterats i hela USA. Även om difteri knappast är den enda infektiva sjukdomen som alltså har tynat bort, är dess historia unik på grund av att den tidiga perioden för dess nedgång direkt kan länkas till framsteg i bakteriologisk kunskap och utövning. Mellan 1880 och 1930 var hälsovårdsmyndigheterna i New York City ansvariga för mycket av de praktiska innovationerna i kontrollen av difteri, så väl som en hel del vetenskapliga framsteg.”

En annan författare visar att sjukdom och dödlighet var på tillbakagång innan ankomsten av vacciner eller läkemedelsterapier:

”… år 1869 inträffade det 716 dödsfall i tyfus i London; till 1885 hade dessa reducerats till 28; och vid början av 1900-talet fanns det inget. Liknande minskning kunde anges för andra smittosamma sjukdomar. Tuberkulos började en märklig borttrollningsakt. Från att ha dödat kanske 500 av 100 000 européer år 1845, så sjönk lungsoten långsamt men stadigt till 50 per 100 000 fram till 1950. Kurativ medicin spelade liten roll i denna övergång. Försvinnandet började innan Koch upptäckte tuberkelbacillerna. Vid tidpunkten då antibiotika trädde in i bilden, hade TBC i sådana städer som New York fallit till elfte platsen på dödslistorna. Och mortalitetskurvorna för de flesta av Europas livshotande massjukdomar dök alla innan antibiotika hade marknadsförts. Kikhosta dödade 1 400 barn för varje miljon år 1850, men hundra år senare var dödsfall i kikhosta mindre än 10 per miljonen. Scharlakansfeber uppträdde på samma sätt. Mässling, tyfus, lunginflammation, dysenteri och polio delar alla liknande historier. Deras reträtt hade en dramatisk inverkan på den europeiska befolkningen. Till 1900 hade civilisationen förlorat sin biologiska befolkningskontroll: infektiva sjukdomar. Efter århundraden av fientligheter fann människor och mikrober en ny anpassning med föga inblandning från läkemedel eller vacciner. I vissa fall blev mikroberna mindre virulenta (mässling och difteri) eller människorna mer motståndskraftiga (TBC).”

Med tanke på detta, hur kan det då påstås att det var tack vare vacciner, som sjukdomar och dödlighet minskade? Redan 1924 citerades Mark Twain när han säger: Det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik. När Mark Twain gjorde detta var hans poäng att siffror kunde manipuleras av de mindre nogräknade för att förvränga fakta så att det passar det man försöker framhålla. Det är ett olycksaligt faktum i det moderna samhället att vem som helst med en idé kan understödja denna med statistik. Ju mindre allmänheten känner till om statistikens källa, ju större möjlighet är det att få den felaktiga informationen att framstå som vetenskapliga resultat.

Genom att endast uppvisa nedgången i sjukdomar och mortalitet från tiden då vaccinet infördes och framåt får man bilden av att vaccinet varit fantastiskt. Men genom att titta på en mer långsiktig bild så har vaccinet gjort föga nytta. Som exempel kan visas att dödstalen i USA av mässling sjönk från 13,3 per 100 000 till 0,2 per 100 000 – en minskning på 98 % innan vaccinets införande. Mellan 1900 till 1949 sjönk dödstalet i kikhosta från 12,2 per 100 000 till 0,5 per 100 000 – en minskning med 96 %. Från 1900 till 1949 sjönk dödstalen i difteri från 40,3 per 100 000 till 0,4 per 100 000 – en minskning med 99 %.

Slutsatsen som flera rapporter visar på, nämligen att det inte finns några bevis för att vaccinering spelade en stor roll i nedgången och mortaliteten, är långt ifrån allmänhetens allmänna uppfattning.

Läs hela rapporten och se alla grafer här

Det finns också en risk med att ge vacciner mot ofarliga barnsjukdomar. Eftersom vaccinet inte fungerar långsiktigt, och ibland inte alls, så kan det istället leda till att insjuknandet inträffar i de åldrar då det kan göra som mest skada. Exempelvis påssjuka i tonåren eller röda hund vid graviditet. Om det tar över 30 år för att det ska se ut som att ett vaccin fungerar, som i fallet med polio i Indien, eller som med smittkopporna – över 100 år av massvaccineringar för att sjukdomen till stor del ska försvinna, så kan man utan någon större analys förstå att sjukdomar kommer och går oavsett om man använder heligt vatten eller vaccin. Vaccinets roll i det stora hela är alltså inte så stor som det hävdas.

Mässling, påssjuka, röda hund – dr Richard Halvorsen

Det man däremot vet är att goda livsförhållanden ger ett långsiktigt och varaktigt resultat i förebyggandet av sjukdom. A- och C-vitamin minskar t ex dödligheten i mässling samt förhindrar komplikationer och lindrar infektioner uppkomna av Bordetella pertussis (kikhosta), Clostridium tetani (stelkramp), difteri och andra bakterier som meningokocker, pneumokocker och Hib. D-vitamin behövs för att kroppens antibiotikum ska fungera och stöttar kroppen i avdödandet av bl.a. tuberkulosbakterier. HIV och sämre levnadsförhållande är också faktorer som påverkar mottagligheten för TBC och andra infektioner. Nästan alla barn världen över drabbas någon gång av rotavirus som normalt sett går över av sig själv. I i-världen är dödsfall väldigt ovanliga och det är mycket tack vare att vi har tillgång till sjukhus och vätskeersättning vid svåra besvär. Förebyggande åtgärder vid gastroenterit är kunskap om smittspridning som handhygien, att hålla sig isolerad i två dygn efter sista symtom, extra tillförsel av vätska och goda magbakterier.

För att sätta det hela i relation så ska man veta att det varje dag dör tiotusentals barn bara av undernäring. Bättre och mer preventiva åtgärder än vaccinationer kan vara, förutom tillgång till mat, att informera om amning, rent dricksvatten, kunskap i smittspridning, utbilda vårdpersonal i drabbade länder, tillgång till socker- och saltlösning o s v.

”Undernäring är en bortglömd humanitär kris. Trots att fem miljoner barn dör varje år till följd av undernäring är detta ingenting som brukar placeras särskilt högt på den världspolitiska dagordningen. Ändå är det numera möjligt att både förebygga och behandla undernäring.”

Sammanställning: Marina Ahlm

[Läs mer…] om Är det tack vare vacciner som sjukdomar minskat?