Nedanstående debattartikel om kikhosta publicerades i de finlandssvenska dagstidningarna Österbottens Tidning den 10 januari 2012 samt Vasabladet den 18 januari 2012.
Text: Linda Karlström
På trettondagen fick vi veta att ovanligt många barn insjuknar i kikhosta. Det serverades som en förstasidesnyhet i Österbottens Tidning, men för väldigt många, inklusive undertecknad, är det gammal skåpmat.
Jag känner personligen till sex personer i Jakobstadsregionen som under hösten haft kikhosta. Alla har varit vaccinerade mot kikhosta. När sjukvården fått reda på att fullt vaccinerade personer drabbats har reaktionen varit ”Ojdå! Krya på er.” När det däremot framkommer att ovaccinerade barn drabbats av kikhosta leder det till braskande rubriker på paradplats i lokaltidningen.
Chefsläkare Pia-Maria Sjöström samt specialforskare Hanna Nohynek ser ingen annan förklaring till ökningen av kikhosta än den något ökade frekvensen av ovaccinerade barn. Det gör däremot forskare vid Åbo universitet. I avhandlingar publicerade 2008 (Elomaa) och 2011 (Kallonen) påvisas att kikhostebakterien har förändrats sedan vaccinering blev allmän, och att denna mutation förorsakats av vaccinet. Detta har inte skett bara i Finland utan i alla länder där man under en längre tid vaccinerat mot kikhosta och undersökt bakteriestammen. Båda forskarna konstaterar följdaktligen att kikhostan sedan slutet av 90-talet ökat i många länder, inklusive Finland, trots en hög vaccinationstäckning. Orsaken till detta är inte bara bakteriens mutering, utan även det faktum att den vaccinförmedlade immuniteten endast varar några år. Därför har det blivit vanligt att ungdomar och vuxna drabbas av denna naturliga barnsjukdom.
I Finland började man vaccinera mot kikhosta redan 1952. Då användes ett helcellsvaccin mot kikhosta. I vårt grannland Sverige inleddes kikhostevaccineringen med helcellsvaccin år 1953. Efter 26 års användning drog man år 1979 in detta vaccin i Sverige på grund av oacceptabla biverkningar med bland annat allvarliga neurologiska skador och dessutom dålig immunitet. Följden blev att dödsfallen i kikhosta drastiskt sjönk! Under vaccinationsperioden inträffade sammanlagt 90 dödsfall, alltså 3,3 barn per år, medan antalet dödsfall under den vaccinationsfria perioden 1979-1995 endast var 0,35 barn per år. År 1996 introducerades ett nytt acellulärt kikhostevaccin i Sverige. När vaccinet testades fick 46 barn sätta livet till varav 20 fick ekonomisk ersättning i utbyte mot tystnad och försäkran om att inte föra saken vidare till rätten. Resten av journalerna ”försvann spårlöst”.
Det acellulära vaccinet togs i bruk i Finland år 2005. Fram tills dess hade vi oavbrutet använt helcellsvaccinet. Forskarna vid Åbo universitet skriver att effekten av detta vaccin inte kan utvärderas innan nästa naturliga epidemicykel kommer. Man vet nämligen att de flesta sjukdomar återkommer med jämna intervaller oberoende av vaccinationstäckning. På THL:s hemsida får man veta att ”Det är typiskt med kikhosteepidemier med 3–4 års mellanrum.”
Det kan dock finnas andra orsaker till den ökning som nu noterats. Som en följd av publiciteten kring vaccinskepticismen i Österbotten översvämmas sjukvården av en mängd farhågor för hemska epidemier. Detta leder i sin tur till att sjukdomsrapporteringen ökar. Istället för att avfärda alla hostproblem med ”mykoplasma” (som man inte gärna vill bekräfta via laboratorium på grund av den långa verifieringstiden) kommer sjukvården nu att vara på alerten och undersöka de flesta hostande personer för att se om det är kikhosta. Följden blir att sjukdomsfallen ökar statistiskt trots att det inte nödvändigtvis föreligger någon reell ökning. Så var nämligen fallet i Sverige under den vaccinationsfria perioden. Medan dödsfallen i kikhosta drastiskt sjönk ökade nämligen sjukdomsfrekvensen. Varför fanns det betydligt mer kikhosta vid en tidpunkt när antalet dödsfall var så lågt? Förklaringen är att det var rapporteringen, inte sjukdomen, som hade ökat. Ett mycket vanligt fenomen som inträffar när vaccin dras från marknaden eller frivilligt ratas av föräldrar.
Att diagnostisera en sjukdom korrekt är inte så självklart som de flesta tror. Två patienter med samma symptombild diagnostiseras antagligen olika om den ena är vaccinerad och den andra inte. Läkare har nämligen riktlinjer för att bestämma sjukdomar. Dessa förkunnar att sjukdomar som vi vaccinerar mot inte kan uppstå i vaccinerade personer. Många författare har bekräftat, att det finns en tendens att överrapportera en sjukdom i ovaccinerade patienter, och underrapportera den i de vaccinerade. Naturligtvis kan vi då förvänta oss en minskning i sjukdomsrapporteringen vid en introduktion av ett vaccin – oavsett om vaccinet fungerar eller ej.
Vidare kan kikhosta orsakas av två slags bakterier; Bordetella pertussis och Bordetella parapertussis. Mot parapertussis finns inget vaccin. De två bakterierna är mycket svåra att skilja från varandra dels eftersom de ger liknande symptom, dels eftersom bakterien är svår att isolera och endast kan identifieras under en kort tid av sjukdomsförloppet. Att tro att man är skyddad mot parapertussis för att man tagit pertussisvaccin är som att försöka öppna en Volvo med en Hondanyckel.
På bipacksedeln till Infanrix-Polio+Hib, som är det vaccin barn ges vid 3, 5 och 12 månaders ålder i Finland, kan vi läsa att vaccinet bland annat innehåller aluminiumhydroxid motsvarande 0,5 mg aluminium per dos, antibiotika, formaldehyd och Medium 199 innehållande fenylalanin som är en ökänd komponent i sötningsmedlet aspartam. Vaccinet innehåller också vattenfri laktos. Man kan ju undra varifrån den numera utbredda laktosintoleransen härstammar? Vi får vidare veta att barnet inte får vaccineras om det är överkänsligt mot någon av substanserna i vaccinet. Hur vet man om en tremånaders baby som inte fått annat än modersmjölk är överkänsligt mot dessa substanser? Formaldehyd är en giftig färglös gas med stickande lukt. Ämnet är allergi- och cancerframkallande enligt Kemikalieinspektionen. Frågan är om inte alla människor är överkänsliga mot detta gift? Men detta injicerar vi upprepade gånger i våra små barn med motiveringen att det håller dem friska. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen?
Rapporterade biverkningar efter kikhostevaccination innefattar bland annat feber 38-40 grader, diarré och kräkningar, aptitlöshet, ihållande gråt, andningsuppehåll (som i värsta fall kan leda till döden), lymfkörtelsjukdomar, kollaps, perioder av medvetslöshet och kramper. Om ett barn fått neurologiska besvär efter tidigare kikhostevaccination ska det inte vaccineras på nytt. Kikhostevaccinet har i många länder visat sig vara det mest riskabla vaccinet vad gäller allvarliga neurologiska biverkningar. Så används också kikhostetoxoid i laboratorier för att framkalla hjärninflammation hos försöksdjur.
Detta är bara ett handplock av alla dokumenterade biverkningar. Då tillkommer det faktum att man inte vet om vaccinet ens ger skydd mot sjukdomen i fråga! Läkaren Jackie Swartz från Sverige skriver ”Kikhosta är troligtvis en av de sjukdomar som stärker barnets allmänna hälsa varför en vaccination för friska barn inte omedelbart kan anses nödvändig”.
Text: Linda Karlström
Källor utöver direktlänkarna:
Swartz, Jackie (1999, uppdaterad 2006), Vaccinationer – fördelar och nackdelar. En information till föräldrar och andra intresserade. Järna Tryckeri AB.
Beattie, Greg (1997), Vaccination – en förälders dilemma. Svensk översättning av Gun Östling.
Coulter, Harris L. & Fisher, Barbara Loe (1985), A shot in the dark.
Just det – liknar! Aldrig någonsin tidigare har en gentekniskt manipulerad partikel sprutats in i en människokropp i avseende att vaccinera, och vi inför det i ett barnvaccinationsprogram, utan att ha gjort långtidsstudier. Hur länge ligger dessa kvar i kroppen? Stör de immunförsvaret? Börjar L1-proteinet reagera i andra processer och kan de i så fall orsaka autoimmuna sjukdomar på sikt?
