Min väninnas son hade kikhosta hösten 2011. Han är fullt vaccinerad. Läkarna sade att barn i hans ålder (6 år) lätt kan få kikhosta eftersom det gått flera år sedan de fick sitt senaste vaccin. Med andra ord verkar inte vaccinets ”skyddseffekt” vara särskilt långlivad…
Läkarna hävdade vidare att kikhostan blir mycket lindrigare om man är vaccinerad. Till saken hör att pojken också har astma, vilket förvärrade hans kikhosta betydligt. Tänka sig – först blir man vaccinerad mot kikhosta och får astma som biverkning, sedan får man kikhosta i alla fall och upplever sjukdomen som extra svår på grund av astman… Jag önskar att allt sådant skulle komma fram i offentligheten så folk skulle förstå! Stackars barn.
Mamma i Österbotten
kikhosta
Vaccinering sker utan säker vetenskap – långsiktiga studier på biverkningar saknas
Jackie Swartz är specialist i barn- och ungdomspsykiatri samt allmänmedicin. Utöver sitt arbete som läkare deltar han i olika forskningsprojekt kring barnallergi i samarbete med Karolinska Institutet och Sachsska Barnsjukhuset. Swartz har som specialintresse att försöka förstå hur vaccinationer och sjukdomar påverkar barnets hälsa och utveckling. I januari 2011 publicerade Österbottens Tidning en debattartikel av Jackie Swartz. Den publicerade versionen var en förkortad version. Med författarens tillstånd återges artikeln i sin helhet här på Vaccin.me, uppdelad i två delar.
Del 1/2 Läs del 2 här
Text: Jackie Swartz | Bild: Google Images
I Österbottens Tidning 16.12.2010 framför Sjöström, Forsblom och Klingenberg en rad vedertagna påståenden om vaccineringar, däribland direkta felaktigheter. De påpekar bland annat att vacciner är säkra. Tyvärr finns det ännu ingen vetenskaplig undersökning om vaccinernas eventuella biverkningar på lång sikt, medan de kortsiktiga är väl dokumenterade men oftast bagatelliserade. Även de mest vanliga beskrivna biverkningarna, såsom feber, huvudvärk, illamående etc. är ofta symtom på hjärnretning och därmed allvarliga symtom. Dessa symtom inträffar så ofta som 1/10 -1/100, vilket betyder att många barn är utsatta för allvarliga biverkningar redan tidigt i livet. Hjärnretningarna kan ackumuleras vid varje vaccinationstillfälle och beroende på barnets sårbarhet kan ett avvikande beteende förr eller senare visa sig. Ofta förnekar man orsakssamband vid allvarligare biverkningar. Det gäller t.ex. när ett tidigare friskt barn 2 år gammal slutar prata bara några timmar efter vaccination mot mässling/påssjuka/röda hund. Barnet utvecklas sedan utan tal och befinner sig nu 10 år gammal på en institution där undertecknad följt barnet under 4 år. På samma plats finns andra barn med liknande bakgrund. Inte ens när ett tidigare friskt barn dör några dagar efter en vaccination, efter att först ha insjuknat i öroninflammation (känd biverkan) och fått antibiotika, menar man att det har med vaccinationen att göra! Hur skall man då förstå sambandet? Svaret från officiellt håll blir: ”Det går inte att förklara på vetenskapens nuvarande ståndpunkt”. Det vetenskapen dock vet är att nervsystemet står i ständig växelverkan med immun- och hormonsystemet samt psyket, och därför är biverkningar möjliga inom alla dessa områden. Det är likaledes känt att biologiska vävnader är som känsligast när de växer till som snabbast, vilket sker fram till 3-4 års ålder. Det är just under denna tid som alla känsliga system påverkas av vaccinerna. Det finns ingen mig veterligen som har sett på långtidsverkan av dessa manipulationer och därför kan man inte tala om vaccinernas ofarlighet om man vill stödja sig på vetenskap.
I likhet med S, F & K vill jag gå igenom de vanligaste sjukdomarna som det rekommenderas vaccin mot, och ge en bild som granskats och godkänts av barnläkare.
Stelkramp kan bara utvecklas i skadad vävnad som utan tillgång på syre kommer i direktkontakt med bakterien Clostridium tetani. Bakterien finns i bl.a. hästspillning, rostiga föremål och jord samt i tarmen hos många djur – dock inte i munhålan. Det betyder att djurbett från till exempel hundar som inte är förorenade med jord inte innebär risk för stelkramp. Ett blödande och rengjort sår förhindrar vanligtvis stelkramp och därmed övrig behandling. År 1969-1985 rapporterades 61 fall av stelkramp i Sverige. Tio av dessa patienter hade vaccinerats mot stelkramp strax innan insjuknandet. Endast tolv av de insjuknade saknade vaccination.
Difteri är en typisk armodssjukdom. Antalet dödsfall i Sverige minskade kraftigt innan vaccinationen infördes. Den nedåtgående trenden vändes dock uppåt för en tid alternativt avstannade i samband med vaccinationens början 1943 och 1951! Två lokala utbrott förekom 1984 i Göteborg och Stockholm med sammanlagt 17 fall varav 3 dödsfall – samtliga insjuknade var missbrukare. I samband med detta gjordes en kartläggning av skyddet mot difteri i Sverige och det konstaterades att mindre än hälften hade ett fullgott skydd. Slutsatsen blev: ”Det finns troligtvis andra faktorer vid sidan om antitoxinförsvaret (som utvecklas efter en vaccination) som påverkar insjuknande i difteri: dosen och virulensen (styrkan) hos den aktuella difteribacillen, så väl som den smittade personens generella immunitet (allmänna motståndskraft). En annan och kanske den viktigaste faktorn är den socioekonomiska situationen i befolkningen (allmänna levnadsstandarden).”
Kikhostevaccinet togs bort i Sverige 1979 på grund av dålig skyddseffekt och oacceptabla biverkningar. Ingen vet idag om de nya vaccinen är bättre. Bland annat följande biverkningar rapporteras: hosta, snuva, luftrörskatarr, eksem, öroninflammation, feber 38-40 grader, irritabilitet, mat- och sömnproblem, diarré, kräkningar, rastlöshet, allergiska reaktioner med anafylaktiska episoder. Vidare meddelas att ”barn som fått hjärnskada (encefalopati) av okänd orsak inom 7 dagar efter en tidigare vaccination och barn med pågående neurologiska sjukdomar skall ej vaccineras. Vaccination bör inte heller ske om följande inträffat inom 48 timmar vid tidigare vaccination: feber över 40,5 grader, kollaps eller medvetandeförlust/kontaktlöshet, ihållande otröstlig gråt som varat mer än tre timmar, kramp med eller utan feber”.
Kikhostevaccinet tycks utgöra den största risken för allvarliga neurologiska biverkningar.
Siffrorna för dödsfall i kikhosta i Sverige under vaccinationsperioden 1951-1978 visar sammanlagt 90 fall, vilket betyder i genomsnitt 3,3 barn/år, medan antalet dödsfall 1979-1995, då inget kikhostevaccin fanns, endast var 0,35 barn/år!
Kikhosta är troligtvis en av de sjukdomar som stärker barnets allmänna hälsa varför en vaccination för friska barn inte omedelbart kan anses nödvändig.
Poliovaccinet består av tre olika typer av poliovirus som odlats i njurceller från apor och avdödats med formaldehyd, som också finns kvar i slutprodukten. Sista stora polioepidemin i Sverige var 1953 med över 5000 poliofall som sjönk till drygt 200 fall år 1957 innan vaccinationerna hade börjat! Dock har poliovirus från vaccin påvisats i avloppsvatten i Sverige under 1970- och 80-talen. De flesta länder i världen använder det levande försvagade viruset och de poliofall som förekommer i västvärlden idag är framför allt framkallade av vaccinet! I Sverige och Finland används det avdödade poliovaccinet. De flesta poliopatienter under Finlands senaste epidemi år 1984 var fullt vaccinerade.
Text: Jackie Swartz
Fotnot: Artikeln baserar sig till största delen på Jackie Swartz’ skrift ”Vaccinationer – fördelar och nackdelar. En information till föräldrar och andra intresserade”. Läsaren hänvisas till den för referenser. Skriften kan beställas från Vidarkliniken på telefon 08-551 509 00 eller e-post info@vidarkliniken.se. De som bor i Finland kan enklast beställa skriften av Linda Karlström.
Flockimmunitet kan inte uppstå genom vaccination – också vaccinerade bär på virus och bakterier
När och om man väljer att vaccinera sig, är det då inte meningen att man ska vara skyddad och känna sig skyddad? Trots alla vaccin-misslyckanden som varit och fortfarande förekommer är det konstigt nog aldrig vaccinet det är fel på.
Text: Marina Ahlm | Bild: Freedigitalphotos
År 2003 kom en artikel ut som handlar om den nästan 40 år långa debatten om relevansen av en andra vaccinationsdos mot mässling. Det har inte gått att få ett slutgiltigt resultat. Detta eftersom en genomförbar och tillförlitlig metod för bedömning av verklig immunitet saknas. Enligt WHO är dock vaccinmisslyckanden irrelevanta och beror på ”yttre omständigheter som råkat infalla vid fel tidpunkt”. (1)
En artikel från 2010 tar upp att det trots stora vaccinationsinsatser mot kikhosta ändå förekommer utbrott. Men nu är det äldre istället för barn som drabbas. Artikeln avslutas med konstaterandet att; hade man haft ett vaccin som gav livslång immunitet så hade man kunnat utrota sjukdomen men med det nuvarande kikhostevaccinet kommer det inte att gå! (2)
År 1953 började man vaccinera mot kikhosta i Sverige. År 1979 drogs vaccinet in på grund av allvarliga neurologiska skador och dålig skyddseffekt. Det tog alltså 26 år innan man kom fram till de slutsatserna! (3)
BCG, Bacillus Calmette-Guérin, består av levande mykobakterier och har funnits på marknaden sedan 1920-talet. Det påstås bita på endast två olika varianter av tuberkulos: disseminerad tuberkulos, då flera olika organ infekteras samtidigt, samt den variant som orsakar hjärnhinneinflammation. Men 70-80 % av de drabbade får lungtuberkulos (4). Då är BCG-vaccinet föga verksamt… Allvarliga biverkningar med dödlig utgång (disseminerad fatal BCG- infektion) efter BCG-vaccination förekommer, även om det anses sällsynt. Man beräknar att en tredjedel av världens befolkning är infekterad, men endast en mindre del utvecklar sjukdom och blir därigenom smittsamma (5). Skyddseffekten mot tbc av BCG-vaccination varierar mycket mellan olika studier, från noll till drygt 80 procent (6).
Sedan 1995 har man gjort stora ansträngningar i Indien för att utrota polio. En del sjukdomsfall har inträffat hos dem som fått 10 eller fler doser OPV (oralt poliovaccin). Speciellt två stora provinser har fortsatt stora problem med polioutbrott som dessutom ökat. År 2006 ökade antalet fall tiofalt. År 2007 åkte man ut för att vaccinera varje månad vilket resulterade i ytterligare ökningar av poliofall (7). Och ändå fortsätter vaccineringen… Nu år 2012 sprids det i media att Indien är nära målet att ha utrotat polio. Låter bra! Problemet är att nu får människorna istället vaccinrelaterad polio (VAPP) som varje år drabbar mellan 100-180 barn (Alex Jones). På vilket sätt är det bättre?
SBU (Statens Byrå för Medicinsk Utvärdering) skriver såhär:
”En positiv extern effekt uppkommer när anslutningen till ett vaccinationsprogram är högt. När en tillräckligt stor andel av befolkningen (omkring 90 procent) blivit immun genom ett vaccinationsprogram kommer smittan att upphöra att cirkulera även hos de icke-vaccinerade.”
Dock bör man observera!
- Det finns inga garantier för immunitet via vaccin
- Sjukdomsepidemier har uppstått trots högre vaccinationstäckning än 90%
- Smitta kan cirkulera trots hög vaccinationstäckning
Dr. Palevsky förklarar problematiken kring den så kallade flockimmuniteten via vaccinering:
”Ett av de främsta argumenten som används för att rättfärdiga detta vansinniga beteende är ’flockimmunitet’. Faktum är att vaccination inte stoppar dig från att ha bakterier eller virus i näsan, i halsen, i dina tarmar, i dina luftvägar, på huden eller i kroppen.
Men många förstår inte betydelsen av detta faktum och tror därför att om du är vaccinerad kommer du inte att bära virus, vilket i sin tur leder till att du skyddar andra. Denna tro är inte baserad på vetenskapliga fakta.
Hela konceptet med flockimmunitet är mycket intressant, eftersom vi har fått lära oss att flockimmunitet beror på att en viss andel av en befolkning får en aktiv sjukdom. Därför måste en viss procent av befolkningen få den aktiva sjukdomen för att därmed ge ett skydd till den återstående delen av befolkningen som ännu inte fått sjukdomen. De som genomgått sjukdomen blir alltså de som skyddar andra mot den också.
I vetenskapen inom vaccination drar vi slutsatsen att om vi vaccinerar en viss procentandel av människor förmedlar vi ett skydd åt dem som inte har vaccinerats. Detta har inte visat sig vara sant! För den sanna flockimmunitetsteorin bygger på en aktiv sjukdom och vi vet, trots vad vi lärt, att vaccinationer inte efterliknar den naturliga sjukdomen.
Så vi kan inte skapa samma modell för flockimmunitet via vaccinering och tro att det ska fungera på samma sätt som vid naturlig sjukdom. Men tyvärr använder vi det så, trots att det inte är möjligt och dessutom saknar vetenskapligt stöd.
Vad som är mest intressant för mig är att hela begreppet flockimmunitet förnekar att det finns en självbestämmande livscykel hos virus och bakterier. Och att det som får dem att aktiveras eller inte kanske är oberoende av andelen människor som har smittats.
Allt du behöver göra är att titta på SARS-utbrottet. Det virus som vi skulle frukta infekterade inte 70 eller 80 procent av befolkningen, vilket skulle gett flockimmunitet åt de 20 eller 30 procenten som inte fick sjukdomen. Detta beror på att viruset hade sin egen livscykel. Så sjukdomen kom och gick utan att en viss andel av befolkningen var skyddad. Det fanns inte flockimmunitet och ändå dog viruset ut på egen hand.
Vi misslyckas med att inkludera att virus har en livscykel och att de är i samklang med andra organismer och även oss. Något aktiverar dem och något stoppar dem och det har inte nödvändigtvis något att göra med andelen personer som haft sjukdomen eller som har vaccinerats.
Det är befängt att tro att ett barn som vaccinerats inte längre bär bakterier eller virus som de har vaccinerats mot. Om nu barnet är vaccinerat, varför är föräldrar och myndigheter rädda att ovaccinerade barn på något sätt bär omkring på något som deras barn inte gör, när de i själva verket ska känna sig bekväma i att deras barn är vaccinerade?
Du kan inte ha både och.
Du kan inte vaccinera och tro att dina barn är skyddade och sedan känna att dina barn inte är skyddade på grund av att det på något sätt finns vissa icke-vaccinerade barn som bär en hemlig organism som ingen annan bär.
Det går helt enkelt inte ihop.”
Text: Marina Ahlm | Bild: Freedigitalphotos
Barn vaccinerade mot kikhosta fick kikhosta – Sjukvårdens respons ”Ojdå, krya på er”
Nedanstående debattartikel om kikhosta publicerades i de finlandssvenska dagstidningarna Österbottens Tidning den 10 januari 2012 samt Vasabladet den 18 januari 2012.
Text: Linda Karlström
På trettondagen fick vi veta att ovanligt många barn insjuknar i kikhosta. Det serverades som en förstasidesnyhet i Österbottens Tidning, men för väldigt många, inklusive undertecknad, är det gammal skåpmat.
Jag känner personligen till sex personer i Jakobstadsregionen som under hösten haft kikhosta. Alla har varit vaccinerade mot kikhosta. När sjukvården fått reda på att fullt vaccinerade personer drabbats har reaktionen varit ”Ojdå! Krya på er.” När det däremot framkommer att ovaccinerade barn drabbats av kikhosta leder det till braskande rubriker på paradplats i lokaltidningen.
Chefsläkare Pia-Maria Sjöström samt specialforskare Hanna Nohynek ser ingen annan förklaring till ökningen av kikhosta än den något ökade frekvensen av ovaccinerade barn. Det gör däremot forskare vid Åbo universitet. I avhandlingar publicerade 2008 (Elomaa) och 2011 (Kallonen) påvisas att kikhostebakterien har förändrats sedan vaccinering blev allmän, och att denna mutation förorsakats av vaccinet. Detta har inte skett bara i Finland utan i alla länder där man under en längre tid vaccinerat mot kikhosta och undersökt bakteriestammen. Båda forskarna konstaterar följdaktligen att kikhostan sedan slutet av 90-talet ökat i många länder, inklusive Finland, trots en hög vaccinationstäckning. Orsaken till detta är inte bara bakteriens mutering, utan även det faktum att den vaccinförmedlade immuniteten endast varar några år. Därför har det blivit vanligt att ungdomar och vuxna drabbas av denna naturliga barnsjukdom.
I Finland började man vaccinera mot kikhosta redan 1952. Då användes ett helcellsvaccin mot kikhosta. I vårt grannland Sverige inleddes kikhostevaccineringen med helcellsvaccin år 1953. Efter 26 års användning drog man år 1979 in detta vaccin i Sverige på grund av oacceptabla biverkningar med bland annat allvarliga neurologiska skador och dessutom dålig immunitet. Följden blev att dödsfallen i kikhosta drastiskt sjönk! Under vaccinationsperioden inträffade sammanlagt 90 dödsfall, alltså 3,3 barn per år, medan antalet dödsfall under den vaccinationsfria perioden 1979-1995 endast var 0,35 barn per år. År 1996 introducerades ett nytt acellulärt kikhostevaccin i Sverige. När vaccinet testades fick 46 barn sätta livet till varav 20 fick ekonomisk ersättning i utbyte mot tystnad och försäkran om att inte föra saken vidare till rätten. Resten av journalerna ”försvann spårlöst”.
Det acellulära vaccinet togs i bruk i Finland år 2005. Fram tills dess hade vi oavbrutet använt helcellsvaccinet. Forskarna vid Åbo universitet skriver att effekten av detta vaccin inte kan utvärderas innan nästa naturliga epidemicykel kommer. Man vet nämligen att de flesta sjukdomar återkommer med jämna intervaller oberoende av vaccinationstäckning. På THL:s hemsida får man veta att ”Det är typiskt med kikhosteepidemier med 3–4 års mellanrum.”
Det kan dock finnas andra orsaker till den ökning som nu noterats. Som en följd av publiciteten kring vaccinskepticismen i Österbotten översvämmas sjukvården av en mängd farhågor för hemska epidemier. Detta leder i sin tur till att sjukdomsrapporteringen ökar. Istället för att avfärda alla hostproblem med ”mykoplasma” (som man inte gärna vill bekräfta via laboratorium på grund av den långa verifieringstiden) kommer sjukvården nu att vara på alerten och undersöka de flesta hostande personer för att se om det är kikhosta. Följden blir att sjukdomsfallen ökar statistiskt trots att det inte nödvändigtvis föreligger någon reell ökning. Så var nämligen fallet i Sverige under den vaccinationsfria perioden. Medan dödsfallen i kikhosta drastiskt sjönk ökade nämligen sjukdomsfrekvensen. Varför fanns det betydligt mer kikhosta vid en tidpunkt när antalet dödsfall var så lågt? Förklaringen är att det var rapporteringen, inte sjukdomen, som hade ökat. Ett mycket vanligt fenomen som inträffar när vaccin dras från marknaden eller frivilligt ratas av föräldrar.
Att diagnostisera en sjukdom korrekt är inte så självklart som de flesta tror. Två patienter med samma symptombild diagnostiseras antagligen olika om den ena är vaccinerad och den andra inte. Läkare har nämligen riktlinjer för att bestämma sjukdomar. Dessa förkunnar att sjukdomar som vi vaccinerar mot inte kan uppstå i vaccinerade personer. Många författare har bekräftat, att det finns en tendens att överrapportera en sjukdom i ovaccinerade patienter, och underrapportera den i de vaccinerade. Naturligtvis kan vi då förvänta oss en minskning i sjukdomsrapporteringen vid en introduktion av ett vaccin – oavsett om vaccinet fungerar eller ej.
Vidare kan kikhosta orsakas av två slags bakterier; Bordetella pertussis och Bordetella parapertussis. Mot parapertussis finns inget vaccin. De två bakterierna är mycket svåra att skilja från varandra dels eftersom de ger liknande symptom, dels eftersom bakterien är svår att isolera och endast kan identifieras under en kort tid av sjukdomsförloppet. Att tro att man är skyddad mot parapertussis för att man tagit pertussisvaccin är som att försöka öppna en Volvo med en Hondanyckel.
På bipacksedeln till Infanrix-Polio+Hib, som är det vaccin barn ges vid 3, 5 och 12 månaders ålder i Finland, kan vi läsa att vaccinet bland annat innehåller aluminiumhydroxid motsvarande 0,5 mg aluminium per dos, antibiotika, formaldehyd och Medium 199 innehållande fenylalanin som är en ökänd komponent i sötningsmedlet aspartam. Vaccinet innehåller också vattenfri laktos. Man kan ju undra varifrån den numera utbredda laktosintoleransen härstammar? Vi får vidare veta att barnet inte får vaccineras om det är överkänsligt mot någon av substanserna i vaccinet. Hur vet man om en tremånaders baby som inte fått annat än modersmjölk är överkänsligt mot dessa substanser? Formaldehyd är en giftig färglös gas med stickande lukt. Ämnet är allergi- och cancerframkallande enligt Kemikalieinspektionen. Frågan är om inte alla människor är överkänsliga mot detta gift? Men detta injicerar vi upprepade gånger i våra små barn med motiveringen att det håller dem friska. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen?
Rapporterade biverkningar efter kikhostevaccination innefattar bland annat feber 38-40 grader, diarré och kräkningar, aptitlöshet, ihållande gråt, andningsuppehåll (som i värsta fall kan leda till döden), lymfkörtelsjukdomar, kollaps, perioder av medvetslöshet och kramper. Om ett barn fått neurologiska besvär efter tidigare kikhostevaccination ska det inte vaccineras på nytt. Kikhostevaccinet har i många länder visat sig vara det mest riskabla vaccinet vad gäller allvarliga neurologiska biverkningar. Så används också kikhostetoxoid i laboratorier för att framkalla hjärninflammation hos försöksdjur.
Detta är bara ett handplock av alla dokumenterade biverkningar. Då tillkommer det faktum att man inte vet om vaccinet ens ger skydd mot sjukdomen i fråga! Läkaren Jackie Swartz från Sverige skriver ”Kikhosta är troligtvis en av de sjukdomar som stärker barnets allmänna hälsa varför en vaccination för friska barn inte omedelbart kan anses nödvändig”.
Text: Linda Karlström
Källor utöver direktlänkarna:
Swartz, Jackie (1999, uppdaterad 2006), Vaccinationer – fördelar och nackdelar. En information till föräldrar och andra intresserade. Järna Tryckeri AB.
Beattie, Greg (1997), Vaccination – en förälders dilemma. Svensk översättning av Gun Östling.
Coulter, Harris L. & Fisher, Barbara Loe (1985), A shot in the dark.