plötslig spädbarnsdöd

Idag är det min dotters sextonårsdag. Vi kommer inte att fira den. I stället tänder jag ett ljus, och när jag blåser ut det ska jag önska mig en sak till minne av min dotter. Min önskan är att alla mödrar över hela världen förser sig med kunskap tillräcklig för att kunna fatta välinformerade beslut, så att de kan förhindra onödiga tragedier. Och så att de kan besparas min smärta.

Text: Christine Colebeck  / Svensk översättning: Anna Wahlgren

Efter 41 veckors graviditet kom Laura Marie till världen den 27 juli 1986. Hon var en helt perfekt, frisk liten baby. Hemma välkomnades vi av släkt och vänner, som ivrigt väntade på att få möta den nya familjemedlemmen. De överöste henne med så många söta, rosa små klänningar, att vi skrattade och sa att hon förmodligen aldrig skulle hinna använda dem alla under en livstid.

Livet förändrades fullständigt. Nu handlade det om vagnpromenader i parken, hälsa på vänner, byta blöjor, nattamma och att shoppa ännu fler rosa klänningar… Vi var föräldrar nu, vi hade en familj, och vårt barn var fullkomligt perfekt.

Jag tog Laura till flera babykontroller hos min barnläkare, en älskvärd, vänlig äldre kvinna. När Laura blivit tre månader var doktorn mycket nöjd med hennes utveckling och viktuppgång. Hon vaccinerade henne med DPT och OPV (difteri, kikhosta, stelkramp samt polio). Jag ställde inte ens några frågor. Alla mina vänners barn hade ju fått samma vaccin, och det var ju självklart att alla ”goda mödrar” skulle vaccinera sina barn för att skydda dem. Jag lämnade barnläkarmottagningen och gick hem.

Laura var orolig och skrek, vilket var ovanligt. Hon grät hela vägen hem i vagnen. När vi kom hem märkte jag att hon hade kissat så mycket att hon vätt ner hela vagnen. Hennes gråtande övergick i höga, ihållande skrik, och hon fick feber. Benet där hon injicerats svullnade upp, blev rött och kändes hett. Jag ringde till barnläkaren, som sa att detta var ’normalt’. Hon tyckte jag skulle ge henne Tempra (liknande Alvedon, övers. anm). Jag gav henne barntempra och kände mig bättre till mods. Barnläkaren hade ju försäkrat mig om att allting var som det skulle.

Men Laura fortsatte skrika, och nu kunde jag inte längre trösta henne. Varenda instinkt i mig sa att detta inte alls var normalt. Men jag var ung, det var mitt första barn och jag litade på doktorn. Jag kunde inte ens ta Laura i famnen – hon skrek som besatt så fort hennes ben berördes, vilket tycktes orsaka henne en förfärlig smärta. Till slut la jag henne i den gungande vaggan, där hon grät sig till sömns. Då blev jag lättad. Tempran verkade, doktorn måste ha haft rätt! Jag började känna mig dum för att jag hade varit så orolig. Men kort därefter vaknade Laura och började skrika igen. Hela eftermiddagen skrek hon och sov, skrek och sov om vartannat.

Hon ville inte äta. Hon hade ingen aptit, och ingenting kunde få henne att sluta skrika. Till slut var det sängdags, och hon grät förtvivlat i sin spjälsäng tills hon somnade. Hon hade aldrig fått skrika sig till sömns förut. Jag kände mig hemsk som lät henne göra det, men tog jag upp henne och försökte hålla henne i famnen skrek hon bara ännu mer.

Min man kom hem från jobbet, och jag berättade för honom om allt som hänt under dagen. Laura sov nu gott i sin spjälsäng. Vi var båda lättade över att hon verkade må bättre och beslöt oss för att inte oroa oss… Jag borde ha oroat mig!

På morgonen vaknade jag och insåg bestört att min man hade försovit sig. Omedelbart visste jag att något var fel, något annat och mer. Jag sprang bort till spjälsängen i en känsla av fasa. Laura såg inte ut som hon skulle. Jag stängde ögonen hårt och öppnade dem igen, i förhoppningen att jag bara hade drömt. När jag såg på henne igen var hon livlös. Hon var död!

Jag kom i chock. Allt som hände sedan är ett virrvarr, en dimma. Jag minns att jag rörde vid henne och hon var varm. Mycket varm. Jag skrek åt min man att ringa 911.

Jag stod och såg på medan han gjorde hjärt- och lungräddning. Min kropp var stel, jag kunde inte röra mig. Förgäves försökte han återuppliva vårt barn. Han ropade till mig att öppna för sjukvårdarna, och jag förpassades tillfälligt tillbaka till verkligheten och gick och öppnade dörren. Jag kunde röra mig men inte tala. Jag bara stod där och skakade stumt på huvudet och kände mig fullständigt hjälplös, medan horder av vårdpersonal, poliser och brandmän rusade förbi mig in i vårt hem. Jag grät inte, jag ville bara skrika åt dem att lämna vårt barn i fred. Hon låg på golvet och de bearbetade häftigt hennes lilla kropp där i den gulmålade barnkammaren med clowner på tapeterna. Jag stod där och bad i mitt tysta huvud att de måtte lämna henne i fred och ge sig av från hennes sovrum, så att jag kunde få vakna upp ur denna mardröm.

Sedan hörde jag någon säga att det fanns en svag puls, och en strimma av hopp genomfor mig. Någon rusade iväg med henne till ambulansen. Det var då brottsundersökarna tog oss avsides och började fråga ut oss. De ansåg att jag och min man skulle förhöras i skilda rum. Jag förstod genast att de misstänkte att det var vi som hade gjort detta mot vårt barn. Alla vet ju att friska barn inte bara dör, helt plötsligt. Inte utan orsak. Jag var tyst. Inom mig hade tanken redan slagit rot att allt säkert var mitt fel, och även om jag inte visste vad det var jag hade gjort som lett till döden för vårt lilla barn var jag övertygad om att jag bar skulden. Kanske bestraffades jag av Gud för synder jag begått. Kanske var det för att jag låtit henne skrika sig till sömns den natten. Faktum förelåg: mitt barn var dött. ’Goda mödrar’ har inte döda barn.

Min man protesterade högt och ljudligt mot utfrågningen och krävde att vi omedelbart skulle få åka till sjukhuset för att vara hos vårt barn. Efter en evighet tog poliserna oss dit och lät oss vänta i ’bad news’-rummet. När läkaren kom, insisterade han på att vi skulle sitta ner innan han sa någonting. Han började med att berätta hur de hade försökt med det och detta, och sedan, till sist, uttalade han de ord som kommer att eka i huvudet resten av mitt liv: ’Hon är död.’

Barnläkaren, som jag respekterade så och höll av, bröt ihop och grät när jag ringde och gav henne beskedet. Hon var utom sig. Ömsom försvarade hon vaccinet – som hade sagts henne var harmlöst – ömsom förbannade hon det och beskyllde det för att ha tagit livet av mitt barn. Hon anklagade bittert dem som intalat henne att vaccinerna var säkra. Och hon berättade för mig om en annan patient hon haft, en liten pojke, som nyligen hade dött efter denna samma vaccination.

Sedan tog poliserna hem oss för att ställa fler frågor, och de ställde dem om och om igen tills de väl tröttnade på att fråga. Förhöret kretsade ständigt kring vår inblandning. Därefter genomsökte de huset på jakt efter något tecken på intrång utifrån. Gång på gång sa min man till dem att det måste vara vaccinationen som dödat vårt barn. Gång på gång beskrev han lilla Lauras fullständigt oigenkännliga beteende, det som hon hade uppvisat efter att ha blivit vaccinerad.

Alla vi kände kom till vårt hus. Jag kokade kaffe och plockade i ordning precis som om det vore vilken dag som helst som vi hade ’gäster’. Chock är ett välsignat förskonande tillstånd. Man vet inte att man befinner sig i det.

Mina föräldrar envisades med att ta hem mig några dagar, medan min man och hans vänner tog på sig den förfärliga uppgiften att packa ihop barnkammaren. Jag förmådde inte längre se den. Rummet jag så kärleksfullt hade gjort i ordning stod nu tomt. En enda stor smärta bodde därinne.

Många dagar senare, efter Lauras begravning i den vita lilla kistan, som var så liten att min man bar den ensam, släppte chocken och jag grät floder. Jag grät för allt jag aldrig skulle få uppleva med min dotter. Alla danslektioner jag aldrig skulle få ta henne till, hennes bröllop som jag aldrig skulle få övervara, de barnbarn jag aldrig skulle få, alla drömmar jag aldrig skulle få dela eller förverkliga med henne… Det var en tomhet inom mig som hotade att sluka mig levande. Jag föll genom avgrunder av sorg under dessa de mörkaste dagarna i mitt liv.

Brottsundersökarna nöjde sig slutligen och avskrev misstanken att vi hade misshandlat vårt barn till döds. Granskningen av hennes död avslutades. Vi lämnades utan svar.

Läkarna ville inte höra talas om att hennes död på något sätt kunde relateras till vaccinet. En efter en vägrade de att svara på våra många frågor. Jag fick hela tiden höra att vaccinerna var för ’the greater good’ – det huvudsakligen bästa. Jag fick till och med höra att förlust av själva livet genom immunisering var ’förväntat’ i kampen mot sjukdomarna, och att dessa dödsfall ansågs ligga på en ’acceptabel’ nivå. Det kändes inte det minsta acceptabelt för mig – jag som var en mor vars famn ekade tom, värkande av längtan efter mitt barn.

Månader senare talade coronern om för oss att dödsorsaken hade fastställts till SIDS (Sudden Infant Death Syndrome), alltså ’okänd dödsorsak’. Vi förvägrades en kopia av obduktionsprotokollet. Det tog oss nästan ett år att få tillgång till rapporten. Till vår förfäran kunde vi då se att obduktionssammanfattningen var en ordagrann beskrivning av vaccinproduktens biverkningar under rubriken kontraindikationer:

’Plötslig spädbarnsdöd har rapporterats som en följd av administrerandet av vacciner innehållande difteri- och stelkrampstoxoider samt kikhostevaccin. Emellertid är inte signifikansen av dessa rapporter helt klar. En vanlig faktor är åldern då den första immuniseringen (vaccinationen) gjordes, mellan 2 och 6 månader, en period då de flesta fall av plötslig spädbarnsdöd befunnits inträffa, med en kulmen vid 2 till 4 månader.’ – – –

Vacciner dödar i mycket större omfattning än vi förleds att tro. Vi får veta att fördelarna överväger riskerna, men många av de sjukdomar vi vaccinerar mot är varken farliga eller livshotande. Det är däremot själva vaccinet med sin potential att döda.

Jag kan försäkra er alla att döden genom vaccination varken är snabb eller smärtfri. Jag kunde bara hjälplöst se på hur min dotter genomled alla helvetets kval under sin utdragna dödskamp. Hon skrek ohyggligt och sprätte ryggen i båge medan vaccinet angrep hennes omogna immunsystem. Gifterna till konserveringsmedel invaderade hennes lilla kropp och attackerade hennes livsviktiga organ tills de kollapsade, ett efter ett. Hennes djävulska plågor var en syn som kommer att hemsöka mig för alltid. Jag hoppas ingen annan förälder någonsin ska behöva bevittna detta.

En dödsdom som anses alltför omänsklig för denna delstats mest våldsamma brottslingar utdelades till min vackra, oskyldiga, späda lilla flicka: döden genom dödlig injektion.

Text: Christine Colebeck  / Svensk översättning: Anna Wahlgren

More from Christine Colebeck on vaccines