Hej,

Jag är jätteglad att jag hittat denna sajt! Jag har två barn, det ena är 1 år och 9 månader och det andra är 5 månader. Det finns många viktiga beslut att göra som småbarnsförälder och igår beslöt vi oss för att inte vaccinera våra barn alls. De är alltså båda helt utan vaccin hittills, och får så förbli. Det kommer att bli en kamp med rådgivningen och barnläkare, vi har redan fått uppmaning till vaccination många gånger. Till saken hör att deras pappa kommer från Afrika, och vi är på väg att hälsa på släkten. Gula febern-vaccinet vågar jag inte ge mina barn, det är alldeles för starkt. Och att ge dem en massa andra sprutor av ren och skär rädsla, det vill jag inte heller. Vi kommer att ha med oss ett homeopatiskt hemapotek, och skulle olyckan vara framme så finns det vård att få.

Jag vill mina barn enbart det bästa. De är friska, fina, starka, långa, uthålliga, envisa, vackra och underbara. Vår blivande 2-åring springer minst 2 kilometer varje dag med sin pappa, han spelar fotboll på bakgården och springer omkring som om han vore mycket äldre. Han har början till tre språk (vi talar tre språk inom familjen). Om ett vaccin skulle förstöra hans personlighet, eller hans friskhet, styrka och hälsa, så skulle jag inte kunna förlåta mig själv, för det skulle vara mitt fel. Att ge så många vacciner åt någon som är så liten, det är ett medvetet val. Jag går igenom situationen i mitt inre, och märker att jag inte kan acceptera att mina barn får vacciner.

Min bror född 1975 fick poliovaccin och slutade gå. Jag (född 1977) fick kikhostevaccin och fick kikhosta och blev riktigt dålig. Min mormor som skulle ha fyllt 91 år i år om hon levat, fick influensavaccin och strax därefter en stroke som efter några månader tog livet av henne. Hon blev blind och sängliggande, matvägrade och tappade talförmågan. År 2009 tog jag svininfluensavaccinet och fick missfall. Jag var gravid i ett tidigt skede utan att jag visste om det, vi försökte få barn och på hälsovårdscentralen sa de att om jag får svininfluensan så sätter jag mitt foster i stor fara. De påpekade att jag måste vaccinera mig för att skydda mitt barn, om jag blir gravid. Efter missfallet fick jag ett utomkvädeshavandeskap och förlorade min andra baby samt min högra äggledare.

Idag har vi dock två utomordentligt friska och vackra, ovaccinerade barn. Vägen till beslutet var lång, fast jag alltid haft åsikten att jag är emot vacciner. De är för farliga, starka, för många, för oplanerade, de ges åt alla utan att tänka efter. Och ingen berättar sanningen, ”det finns inga biverkningar” – eller om de finns så är det ”lite feber och ont i armen” – men det är ju inte sanningen! Jag har tappat förtroendet för läkarkåren. Varför kan man inte vara ärlig, berätta för- och nackdelar (säkert finns det något vaccin som kanske i någon bemärkelse kan vara bra för något barn, nånstans i världen?), samt varna för hur det kan gå. Så man vet vad man ger sig in på.

Nu är allt så hemligt att jag inte vågar vaccinera. Hur kan man sedan få hjälp av någon som inte tror på att skadorna kommit från vaccin, om man skulle bli skadad? Vilket nog är sannolikt. Mina barn är för fina och friska för att bli vaccinerade. Jag får försöka stå som en fura i vinden när vi blir ifrågasatta som familj. Som tur är delar min man min åsikt. Och barnen, de går först, de är viktigast, det finaste vi har, och det är deras bästa jag är ute efter. Tack för infon på den här sidan.

Hälsningar Eko-Mamman

Bild: freedigitalphotos/chrisroll