Hepatit B virus upptäcktes 1968. Viruset förkortat HBV har förmåga att mutera, vilket kan skapa förutsättningar för viruspersistens (kronisk sjukdom) och medföra resistensutveckling mot läkemedel. Smittspridning sker parenteralt (via skadad hud, slemhinnor och blod) genom kontakt med infekterat blod: blod-blod, via sexkontakt, via intravenöst missbruk och från mor till barn (vertikalt). Inkubationstiden är 2-6 månader.

Text: Marina Ahlm

Virusproduktionen hos en patient kan variera kraftigt. Samma mängd smittämne kan finnas i en miljondels ml som i 100 l blod. Smittrisken vid sticktillbud anses variera mellan 2-40%.

Smittsamhetsperiod vid akut hepatit varar från 4-6 veckor före ikterusdebut (gulfärgningen) till 3-4 månader. Dock utvecklar inte alla en gulfärgad hud. Upprepade blodprov visar om och när smittsamheten upphör eller om sjukdomen övergår till en kronisk fas. Hepatit B i kronisk fas kan förorsaka levercancer, vilket ses i Asien och Afrika, samt även levercirros (skrumplever). Det finns numera läkemedel som i många fall tycks kunna bota den kroniska infektionen och förebygga eventuella senkomplikationer.

Enligt Socialstyrelsen läker sjukdomen, i de flesta fall, ut av sig själv. Och risken för kronisk infektion är störst hos de som smittas vid förlossning. Risken avtar sedan med stigande ålder vid insjuknandet och är cirka 50 procent i 1-årsåldern, 20 procent hos 2-åringar och mindre än 5 procent hos skolbarn och äldre. Enligt WHO har så många som två miljarder människor världen över antikroppar mot hepatit B (HB) varav ungefär 350 miljoner utvecklat kronisk hepatit B. HBV förekommer i hela världen.

Hepatit B är i Sverige en anmälningspliktig sjukdom enligt Smittskyddslagen. I Sverige är prevalensen 0.05-0.1%. Vid blodgivarscreening diagnostiseras cirka 15-30 fall årligen.

I Sverige anmäls årligen cirka 150-300 fall av akut HB. De vanligaste smittvägarna är intravenöst missbruk samt sexuell smitta. Smittämnet är globalt mycket spritt. I vissa delar av Afrika och Asien är 10–20% av befolkningen smittad. I Sverige var där mellan åren 1990-2007, 0-3 anmälda fall årligen av hepatit B bland sjukvårdspersonal som yrkesexponering. Inget fall bland barnmorskor under 2000-talet. (1)

Förenklat kan man förklara att Hepatit är en inflammation i levern. Hepatit delas in i olika typer beroende på vad som orsakat inflammationen. Hepatiten kan vara virusorsakad men även bakterier, parasiter och giftiga substanser som olika svampgifter från maten eller reaktioner på läkemedel kan ge upphov till en hepatit. En hepatit kan vara symtomfri men kan också ge besvärliga symtom som bland annat feber, illamående, trötthet och ledvärk samt att hud och ögonvitor blir gulfärgade. (2)

Fördelar med vaccinering enligt Smittskyddsinstitutet (SMI)

Vaccination mot hepatit B ingår i de allmänna vaccinationsprogrammen i de flesta av världens länder. Undantag är de nordiska länderna, England och Nederländerna. I Sverige ingår hepatit B vaccination till de som tillhör någon av följande riskgrupper:

Nyfödda till mödrar med hepatit B. Barn som tillhör någon grupp där det finns ökad risk för hepatit B-smitta (exempelvis om en familjemedlem bär hepatit B-smitta, om barnet eller föräldrarna kommer från ett land med medelhög till hög förekomst av hepatit B eller om barnet är under sex år och ingår i en barnomsorgsgrupp med ett barn som har hepatit B) (3).

Anledningen till att vi i Sverige inte har allmän vaccination mot hepatit B är den låga förekomsten och därmed den låga risken för infektion i förhållande till kostnaden för vaccination. Vaccinet kan ges till personer som just utsatts för smitta, ofta i kombination med specifikt immunglobulin (antikroppar). Detta gäller även för de barn som föds av en hepatit B-infekterad mor (3).

Vaccination mot hepatit B rekommenderas också om man ska resa till ett område där risken att smittas är större än i Sverige, till exempel Asien, Afrika eller Sydamerika, och stanna längre än tre veckor  (3).

Vaccinering rekommenderas inte till de som haft allvarliga reaktioner efter tidigare vaccination med hepatit B eller har en känd allergi mot någon beståndsdel i vaccinet.

Skyddseffekten efter tre doser är, enligt SMI, över 90%. Skyddet anses vara långvarigt, minst 10 – 15 år. Behovet av påfyllnadsdos är ännu inte klarlagt och på en del ställen står det att skyddet tros vara livslångt. Vaccin mot hepatit B är det första vaccin som sägs förhindra en cancerform, nämligen levercancer (3).

Hepatit B är, enligt SMI, ett mycket säkert vaccin. Det är ovanligt att problem uppstår. Man har beräknat att en allvarlig allergisk reaktion uppstår ungefär en gång per 1.1 miljoner doser.

Vaccinet kan liksom andra vacciner orsaka ömhet eller värk på injektionsstället. Svullnad, rodnad, feber, huvudvärk och irritabilitet är mindre vanliga men förekommer. Mer uttalade lokala reaktioner är ovanliga och nässelutslag och allergiska reaktioner är sällsynta (3).

Personal inom hälso- och sjukvården, tandvården och kriminalvården erbjuds gratis vaccination liksom narkomaner (4).

Nackdelar med vaccinering

Hepatit B vaccinet har som funktion att med hjälp av genmodifierade ytprotein få kroppen att efterlikna den naturliga processen. Tanken är att dessa ytprotein ska efterlikna det protein som sitter på det verkliga virusets yta och därigenom stimulera till antikroppsbildning. Enligt Socialstyrelsen får 95-100% skyddande antikroppar som beräknas hålla i minst 15 år.

Problemet med detta är att det inte finns något bevis för att just antikroppsbildning är det avgörande för om du utvecklar immunitet eller inte. Detta kan med andra ord innebära att man kan insjukna i en sjukdom trots adekvata mängder antikroppar och således undslippa sjukdom trots frånvaron av antikroppar (5).

Enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) finns inte tillräckligt med vetenskapligt underlag för att utesluta eller bekräfta ett samband mellan multipel skleros (MS) och hepatit B-vaccination. De data som finns talar, enligt dem, sammantaget mot ett orsakssamband.

I artikeln ”A review of hepatitis B vaccine” kan man läsa; ”Hepatit B vaccin innehåller jäst, aluminium, thiomersal och hepatit B som kan resultera i autoimmuna sjukdomar hos en del mottagare. Därför finns det tveksamheter om fördelarna med vaccinet överstiger risken med att utsättas för smitta” (6). Inga advekata studier i kopplingen mellan autoimmunitet och vaccinering har utförts men det finns ett tydligt tidssamband på 2-3 månader mellan insjuknandet i vaccinrelaterad autoimmunsjukdom.

Den första rapporten om autoimmun sjukdom (GBS, Guillian Barrea syndrom) efter vaccinering kom 1977 efter en massiv kampanj mot svininfluensa. Symtomen uppkom runt sex veckor efter vaccinering. Frågan om vaccinrelaterad MS uppkom i Frankrike då 600 personer fick symtom inom åtta veckor efter just hepatit B vaccin. Studier finns som nekar samband men artikelförfattaren menar att förändringar i vaccinet har gjorts och man kan därför inte utesluta att symtom kan uppstå även efter en längre tid (7).

Det är relativt okänt hur vaccinering kan påverka vårt centrala nervsystem men det finns rapporter som sammanlänkar vaccinering och autoimmuna reaktioner i hjärnan som t ex disseminerad encefalomyelit, vilket är en akut utbredd inflammation i hjärna och ryggmärg som ett försvar mot främmande ämnen, tex virus (8). Akut disseminerad encefalomyelit kan vara en differentialdiagnos till MS men har ibland även räknats som en första attack av MS (9). I en artikel som berör ett fall med en 16-årig pojke som drabbas av akut disseminerad encefalomyelit som sedan leder till MS efter hepatit B vaccin, nämner man att det finns en studie som visar på en signifikant (utmärkande) ökad risk för MS efter vaccinering (10).

I tidskriften Vaccine hade man 2005 en rapport över en sammanställning av alla relevanta rapporter om samband mellan autoimmun sjukdom och vaccination. De mest frekventa tillstånden som inrapporterats efter hepatit B vaccin var RA (reumatoid artrit), reaktiv artrit (Reiters syndrom), vaskulit (blodkärlsinflammation), encefalit (hjärninflammation), neuropati (en samling av sjukdomar som uppstår när nerver i det perifera nervsystemet, nerver utanför hjärna och ryggmärg, är skadade) och trombocytopeni (brist trombocyter/blodplättar vilket ger ökad blödningsbenägenhet) (11).

I en rapport från 2005 beskriver Marc Girard, en oberoende konsult för läkemedelsindustrin, flera exempel på dålig metodik kring utvärderandet av riskerna med vaccin och att forskningen fortfarande ligger på en nollnivå av att vara evidensbaserad medicin (12). I en annan artikel publicerad i Journal of American Physicians and Surgeons, skriver han; ”Även om mycket av WHO’s information kring vaccinrekommendationer, speciellt hepatit B, förblir hemlig så finns det tillräckliga bevis i den öppna litteraturen som tyder på vetenskaplig inkompetens, dåligt uppförande och kriminella förbrytelser. Fördelarna är överdrivna och toxiciteten kraftigt underskattad” (13). Marc Girard menar vidare att det idag fokuseras på ”de bästa tillgängliga bevisen” istället för ”alla de tillgängliga bevisen”. Detta i sin tur leder till stora brister i det slutgiltiga resultatet.

Något annat problematiskt är när information används för egen favör. Ett exempel är Vaccine Adverse Event Reporting System  som är ett övervakningssystem för att samla in biverkningar som uppkommer efter vacciner, licensierade för användning i USA. Detta system används vid vissa utvalda tillfällen för att lugna allmänheten och bevisa säkerheten hos nya vaccin, vilket var fallet med t ex vaccin mot vattkoppor och hepatit A. I dessa sammanhang ser man positivt på systemet men när man sedan genomsöker VAERS och finner biverkningar som autism, mental retardation och permanenta hjärnskador till följd av MPR vaccin, så avfärdas uppgifterna.

En annan paradox är när man från tillverkare och förespråkare av läkemedel hör ”att en statistisk ökning av en biverkning Y i personer som intar läkemedlet X inte kan räknas som ett orsakssamband mellan X och Y”. Ändå så är alla kliniska förbättringar, om så bara marginellt, det som det medicinska etablissemanget bygger sina framgångar på. Detta är några av flera brister, i den så kallade evidensbaserade medicinen, som leder till ignorans av allvarliga biverkningar (14).

Vid en sökning på VAERS och pubmed för tiden 1966-2003 fann man  ett orsakssamband mellan hepatit B vaccin och tillstånd som artrit, reumatoid artrit, myelit (inflammation i ryggmärgen), SLE (autoimmun reumatisk sjukdom), optisk neurit (inflammation i synnerven),  GBS,  glomerulonefrit (inflammatorisk njursjukdom), pancytopeni / trombocytopeni (minskat antal blodkroppar/ökad blödningbenägenhet) och MS (15).  Andra tillstånd kopplat till  hepatit B vaccin är Bells pares (ansiktsförlamning) (16), diabetes typ 1 (17) (18), pankreatit (bukspottkörtelinflammation) (19) och det finns ett stort antal rapporter om allvarliga risker och  en potentiell risk för att inducera centrala neurologiska störningar vilket det måste tas hänsyn till då vaccinet används som en förebyggande hälsoåtgärd (20).

Hepatit B vaccin innehåller aluminiumhydroxid som adjuvans, vilket har som uppgift att öka effekten av vaccinet. Alltfler studier visar nu på de negativa effekterna av detta, för kroppen, giftiga ämne. I en studie på möss publicerad i mars 2012 såg man, att istället för att ge skydd för levern ökade vaccinet istället celldöd i levern pga apoptos, programmerad celldöd, vilket är en markör för de flesta leversjukdomar. Man såg också att en mitrokondriell (cellernas kraftverk) dysfunktion uppstod (21) (22). En granskning av den medicinska litteraturen om aluminium avslöjar en överraskande brist på vetenskapliga bevis för att injicerat aluminium är säkert. Man vet inte heller om ämnet ackumuleras i vävnader och organ eller om det avlägsnas ordentligt från kroppen.

Det är också okänt huruvida genetiska faktorer inverkar på den långsiktiga hälsan hos dem som fått vacciner med aluminium. Aluminium har även kopplats till tillstånd som autism (23) och andra neuropsykiatriska tillstånd (24). Det kan även vara en riskfaktor för Alzheimers (25) och autoimmuna sjukdomar (26) t ex Macrophagic Myofasciitis, MMF (kliniska symtom är muskelsmärta, ledsmärta, muskelsvaghet, trötthet, feber och muskelömhet) (27) (28). Aluminium som adjuvans i vaccin utgör en risk och det kan vara så att vaccinets fördelar överskattats och att risken för eventuella underskattade negativa effekter, inte har analyserats ingående i det medicinska och vetenskapliga samfundet (29).

I USA började de vaccinera alla spädbarn rutinmässigt 1991 och mellan 1992-2005 var där 36  788 rapporter om biverkningar till VAERS varav 14 800 var av så allvarlig grad att följden blev sjukhusvistelse, ett livshotande tillstånd eller permanenta funktionsnedsättningar. 781 personer rapporterades ha dött efter hepatit B vaccin. Tilläggas kan att det på 90-talet gjordes en undersökning där man kom till slutsatsen att endast runt 1% av alla biverkningar blir rapporterade (30). En annan undersökande rapport visade att där var en statistisk ökning av rapporterade biverkningar på vuxna människor efter vaccinering mot HBV (hepatit B virus). Författarna uppmanar till att göra en individuell bedömning om nytta-risk förhållande innan beslut om vaccinering tas (31).

Det har aldrig gjorts några långsiktiga studier på vilka negativa biverkningar vacciner kan ge efter en längre tid. När vaccin mot hepatit B licensierades och godkändes som säkert hade det provats på ett par tusen friska barn i endast 4-5 dagar (32). En annan studie bestod av 147 friska spädbarn som följdes upp under endast fem dagar. Tillverkaren medger att ”bred användning av vaccinet kan komma att avslöja biverkningar som inte observerats under kliniska prövningar”. Vuxna försökspersoner följdes också under endast fem dagar efter vaccination (33). Säkerhetsstudier kan utgöra en jämförelse mellan två vaccin vilket betyder att om vacciner i sig ger biverkningar så kommer man inte se någon större skillnad i de båda grupperna. En studie jämförde Engerix B och Twinrix vaccin (båda mot hep B) i 72 vuxna friska försökspersoner då de fick 3 doser under sex månader med en uppföljning på 30 dagar. Biverkningar som observerades var rodnad, smärta vid injektionsstället, svullnad, trötthet, huvudvärk och övergående feber (34). Dessutom görs studierna på friska försökspersoner vilket innebär att effekt och säkerhet är oklart i vissa åldersgrupper, hos de med olika sjukdomstillstånd och de med nedsatt immunförsvar.

En del människor har en sämre mottaglighet för vaccinet. I studier har det visat det sig att mer  än hälften av de vaccinerade med celiaki inte är mottagliga för att uppnå ett skydd (35)(36). Likaså kan D-vitaminbrist som är vanligt förekommande bland de som har nedsatt njurfunktion svara sämre på vaccinet (37). I en uppföljning under 20 år på 1271 personer som fått upp till fem doser hepatit B vaccin och hade nedsatt njurfunktion, uppvisade en fjärdedel inga antikroppar mot HBV (38).

På barn vaccinerade mot hepatit B finns följande exempel på negativa effekter:

Nyfödda som vaccinerats med hepatit B-vaccin före 1999 (från vaccinationsintyg) hade en trefaldigt högre risk för en autismdiagnos jämfört med pojkar som inte vaccinerats som nyfödda under samma tidsperiod (39). I en analys av 10 barn som 2009 dog efter hepatit B vaccin, antogs åtta av dem ej ha samband med vaccinet medan de två som hade klart samband dog pga anafylaktisk chock (40). Gifter som finns i vacciner kan leda till blödningar och skador på hjärnan och hepatit B vaccin misstänks ha ett samband med retinala (näthinne-) blödningar (41).  År 1999 gjorde Jane Orient MD, en praktiserande medicinare från Arizona och verkställande direktör för Association of American Physicians and Surgeons, en analys av vaccinet. Hennes slutsats blev att för de flesta barn kan en allvarliga reaktion mot vaccinet vara 100 gånger större än risken att insjukna i hepatit B (42).

Vilka förebyggande åtgärder finns för att förhindra smitta av hepatit B?

Rent generellt är det är viktigt att tvätta händerna noga och att enbart dricka rent vatten, till exempel mineralvatten, när man är i områden med dålig standard på vatten och avloppsrening. Undvika råa grönsaker, oskalad frukt, is och glass i områden där stor risk för smitta (främst hepatit A) finns. Kondom vid samlag skyddar mot att smittas med hepatit B (43).

I yrken där risk för blodsmitta finns är det extra viktigt med basala hygienrutiner, kunskap om smittspridning, korrekt användning av utrustning t ex skalpellblad och nålar. Att inte arbeta med riskfyllda arbetsuppgifter under tidspress samt att ha goda rutiner för hantering av utrustning som kommit i kontakt med eventuell smitta (44).

Vilka behandlingsåtgärder finns vid befintlig smitta?

Man får oftast ingen behandling mot hepatit B eftersom sjukdomen i de flesta fall går över av sig själv. Om man haft sjukdomen en gång och blivit frisk är man immun för resten av livet och kan inte få hepatit B igen (45). I början av behandlingen är det nödvändigt att vila, vara sjukskriven och undvika fysisk ansträngning. Man bör också undvika alkohol och mediciner som belastar levern. Personer som lider av hepatit med mycket kraftiga symtom vårdas på intensivvårdsavdelning på sjukhus. Ett gynnsamt behandlingsresultaten för kronisk hepatit B anses vara ca 5–25 procent  (46). I fall med utdragen inflammation – och särskilt om leverfibros påvisas – är behandling motiverad för att förhindra utveckling av cirros eller levercancer. Det finns dock ett problem med resistensutveckling och svåra biverkningar (47), som med interferonbehandling där biverkningarna innefattar influensaliknande symtom för de flesta användare. Behandlingen är långdragen och kan även ge biverkningar som trötthet, minskad aptit och viktnedgång, blodbrist och ge upphov till fosterskador (48).

Andra metoder för potentiell behandling av hepatit kan vara kolloidalt silver som visat sig ha antivirala effekter (48)(49). Även örter är något som visat sig vara läkande för levern och har en lång historia bakom sig. Enligt en artikel om användning av örter i Indien har man använt sig av runt 300 olika örtblandningar (med en variation av 87 örter) för behandling av hepatit och kroniska leversjukdomar. Fyra av dessa har blivit vetenskaplig granskade och två av dessa finns tillgängliga i Sverige i form av kosttillskott.

Dessa är Sylibum marianum (Mariatistel), som visat sig ha en anti-inflammatorisk och leverregenererande effekt, samt skyddar mot oxidativ stress (50) (51) (52) och  Glycyrrhiza glabra (Lakritsrot) som har leverskyddande och anti-inflammatoriska egenskaper (50) (53). En annan ört som anses vara bra mot hepatit B är Curcuma longa (Gurkmeja) vilken har antivirala, anti-inflammatoriska egenskaper samt är en kraftfull antioxidant (54) (55). Örter är inget vanligt förekommande behandlingssätt i den svenska vården utan kan ses som potentiell egenvård eller framtidsmedicin.

Något som är av betydande vikt vid all form av ohälsa är att upprätthålla en god kosthållning.

World Cancer Research Fund (WCRF) är en organisation som arbetar med frågeställningen hur matvanor påverkar cancerrisken. Organisationen bedömer vetenskapliga studier och ger råd om hur man kan minska risken för cancer. I november 2007 kom ”Diet and Cancer report” från WCRF som sammanfattar forskningen på området de sista 10 åren. WCRF har systematiskt gått igenom olika studier och formulerat råd om hur man kan minska cancerrisken. I råden tar man hänsyn också till andra kroniska sjukdomar och förekomst av näringsbrister. Bevisen för ett samband mellan övervikt och flera cancerformer har stärkts de senaste åren.

Här är några av de sammanfattade råden från rapporten:

Ät huvudsakligen mat från växtriket. Dessa livsmedel är rika på viktiga antioxidanter, fibrer och mineraler som har en skyddande verkan. Undvik att bli överviktig, behåll normal kroppsvikt hela livet. Vid övervikt – försök att gå ner i vikt; även ett par kilo kan skydda. Motionera mera. Något ökad mängd motion är dock bättre än ingen alls. Minska konsumtionen av energitäta livsmedel, det vill säga livsmedel som innehåller mycket energi men lite näring. Undvik sockrade drycker. Minska intaget av rött kött (i rapporten definierat som kött från nöt, gris, lamm och get). Särskild vikt lägger man på att poängtera att det är skillnad på processat kött som charkuteriprodukter, korv och bacon, och obearbetat kött. Alkohol bör inte överstiga 2 små glas vin per dag om du är man och ett litet glas vin per dag om du är kvinna. Minska konsumtionen av salt, speciellt poängteras det att det blir för mycket salt på grund av hög konsumtion av färdigmat. Ge enbart bröstmjölk under barnets sex första levnadsmånader. Detta förebygger övervikt och fetma hos barnet. Undvik alla former av tobak. Undvik bränd mat och undvik nötter med mögel (vanligast i paranötter och pistagemandel). Mikra ej heller mat i plastförpackningar som inte är avsedda för det, t ex glassförpackningar. Personer som har haft och överlevt cancer bör också följa råden eftersom mycket tyder på att de skyddar mot canceråterfall (57).

Att kosten spelar en avgörande roll för om utvecklandet av leverbesvär  som fettlever och senare cirros (skrumplever) eller levercancer  beskrivs i boken Hepatit C med andra ögon. Här beskrivs studier där människor fått bättre leverhälsa genom att gå ner i vikt och äta en kost som stabiliserar blodsockret trots närvaro av hepatitvirus, samt att man ofta slår ihop hepatit B och C i forskningssammanhang. Många med leverbesvär lider av olika former av näringsbrister samt insulinresistent och en näringsrik kost med litet intag av snabba kolhydrater har visat god effekt både som förebyggande och behandlande åtgärder. Enligt WHO bidrar alkohol endast till 4-6 % av all cancer i världen, medan rökning uppskattas orsaka 25-30 %. Av ca 10 miljoner cancerfall årligen (alla cancerformer inräknat), anses 5-10 % bero på genetiska faktorer, medan så många som 30-35 % anses vara orsakade av dieten. Mat som anses vara cancerframkallande är nitrat, nitrit och nitrosaminer. I en studie såg man att tuggandet av betelnötter som innehåller nitrit var en större riskfaktor till levercirros än att få det från hepatit B eller C. Ca 600 miljoner människor i världen, varav de flesta lever i Asien, tuggar på dessa nötter dagligen. Nitrat som anses mindre skadligt än nitrit, finns i grönsaker som huvudsallad, spenat, mangold, kinakål, isbergssallad, rödbeta och potatis. När dessa upphettas och sedan får stå några timmar i rumstemperatur omvandlas nitratet till nitrit. Båda dessa ämnen kan i sin tur bilda nitrosaminer som är ett vanligt cancerframkallande ämne. Detta finns i charkuteriprodukter, rökt fisk, kaviar och rom, rökt kött, bacon, malt, whiskey, kakao, kaffe, te, torrmjölk, öl samt saltad/inlagd fisk och inlagda grönsaker som därför inte bör överkonsumeras.

En stor men sällan omnämnd källa till levercancer är mögelgiftet aflatoxin. Detta är ett naturligt mögelämne som bildas genom felaktig hantering av en råvara och kan därför finnas i alla grödor som inte fått torka ordentligt, vilket är särskilt vanligt i de länder där varor förpackas under hög luftfuktighet. Giftet är så vanligt att allt fler forskare anser att aflatoxin är en av huvudorsaken till den allt högre frekvensen av levercancer. Det är dock ett globalt problem då en stor del av vår mat importeras från andra länder.. De vanligaste smittade födoämnena smittade med aflatoxin är jordnötter och majs men i riskzonen finns nötter av alla dess slag. Som konsument bör man därför vara uppmärksam och kontrollera innehållet samt inte äta av produkten om så bara någon nöt smakar dåligt. Andra riskfaktorer är överskott på järn och fett av dålig kvalitè (57).

Näringsämne som är av extra vikt vid nedsatt leverfunktion är vitamin D som reglerar celltillväxt och differentiering (process där cellen mognar till en specialiserad cell), har immunmodulerande, anti-inflammatoriska och anti-fibrotiska (förhindrar sjuklig bindvävstillväxt) egenskaper. D vitaminbrist ses ofta vid kronisk leversjukdom och är viktig för kroppens immunförsvar (58). Även B-vitaminer är viktiga för ett bra immunförsvar och en god leverhälsa. Enligt Douglas Lanska betraktade skolmedicinen fram till slutet på 1800-talet alla sjukdomar som antingen symtom på en förgiftning eller en infektion och många läkare botade förr sjukdomar med hjälp av en näringsrik kost samt ett tillskott på vitaminer (57).

Diskussion

Bland sjuk- och tandvårdspersonal har antalet rapporterade, symptomgivande hepatit B fall sjunkit från 389 (1970-1971) via 14 (1993-1994) till 0 (2001-2004). Störst risk för hepatit B-smitta i vårdsituationen utgör inokulation, t ex stick med injektionskanyler som är förorenade med smittförande blod. Inom vården i Sverige är idag smittorisken inget stort problem delvis pga att alla blodgivare testas men säkert också för att man känner till smittvägarna och vet hur man med hjälp av goda rutiner och skyddsåtgärder ska skydda sig från smitta. Att föra journal och ha goda rutiner  då man utför sina arbetsuppgifter är A och O för att förhindra att bli smittad. Dock är alla människor inte helt öppna med vilka sjukdomar de har och en del vet säkert inte om att de bär på smitta. Varje individ bör själv väga nytta med risk då det kan vara något som skiljer sig åt i olika situationer.

För övrigt har jag stora tveksamheter till vaccinet i sig. Det påstås att det är ett av de säkraste vaccinen men i mina ögon sett finns där stora risker med att ta det och jag undrar hur många fler biverkningar de andra vaccinerna i så fall kan ha? En stor anledning till förespråkandet av vaccinet är att hepatit B kan leda till cancer. Men det är långt ifrån alla som blir smittade och vid smitta är det för de flesta ett övergående tillstånd. Det finns många olika anledningar till att vi kan drabbas av olika leverbesvär samt cancer. De vanligaste orsakerna till fettlever som i vissa fall kan leda till levercancer är alkohol samt övervikt ofta kopplat till insulinresistens. Att kosten och näringsstatusen är avgörande för utvecklandet vid dessa riskfaktorer samt vid närvaron av virus och bakterier är tydligt.

Många studier slår också ihop hepatit B med C samt brister i att undersöka vilka typer av läkemedel de drabbade intagit, om de är överviktiga, om de har diabetes eller metabola syndromet. Det behövs även studier på kostrelaterade problem i samband med försämrad leverhälsa som näringsfattig kost, proteinbrist eller överintag av kolhydrater på bekostnad av bra fett och/eller protein. Faktorer som intag av för mycket järn eller cancerogena och/eller mögelförgiftade matvaror verkar inte heller ha fått så stor uppmärksamhet på att vara viktiga hälsoförebyggande åtgärder. På grund av dessa brister i forskningen kring allvarliga leverproblem i samband med hepatit B har jag valt att inte ta med statistik på de som får levercancer i anslutning till hepatit B infektion. Det känns också som att riskerna för att drabbas överdrivs och att biverkningarna från vaccinet underskattas.

Ur denna sida sett anser jag att man till stor del själv kan påverka eventuella risker för att få sjukdomen eller inte genom förnuftiga livsstilsåtgärder. Vaccinet kan också föra in människor i en falsk tro att de har ett garanterat skydd. Detta är inte fallet då vaccinet inte är 100 %-igt samt att de med någon dysfunktion kanske aldrig uppnår skydd alls. Det finns också etiska frågor i frågeställningen att vaccinera eller inte? Vaccin är ett läkemedel men räknas till att vara en hälsoförebyggande åtgärd. Frågan blir då om man är beredd att ta risker för något som eventuellt kan ske? Är man sjuk är svaret för de flesta mer ett självklart ja men är det lika självklart här?

Text: Marina Ahlm / Bild: Freedigitalphoto

[Läs mer…] om Fördelar och nackdelar med Hepatit B-vaccin