– Artiklar, analyser och reportage om vaccinrisker
Bland 1740 gravida som tog Gardasil föddes 665 levande barn – 633 fick missfall och 442 aborter gjordes pga missbildning, fara för moderns liv, våldtäkt eller incest – kriterier för abort i Kalifornien. 170 missbildningar bland de gravida visar på ca 10% risk. Detta och annat berättar den sk efterproducerade studien Surveillance of autoimmune conditions following routine use of quadrivalent human papillomavirus vaccine.
Ann-Britt Axelsdotter – Mammor mot Gardasil
Läs hela artikeln på Vaken
The Center for the Biology of Chronic Disease (CBCD) anser att man med de nuvarande reningsprocesserna inte helt kan filtrera bort alla främmande DNA-plasmider som används i tillverkning av vaccin. Dessa främmande DNA-fragment som sedan injiceras kan orsaka många allvarliga sjukdomar.
Sammanställning: Marina / Bild: Freedigitalphoto/Victor Habbick
Finns där en koppling mellan MPR-vaccin och autism? CBCD anser att det finns en möjlig koppling. Detta trots att flera ”experter” under senare år hävdat att det absolut inte finns några trovärdiga samband. Den felande länken som CBCD nu vill framföra är något som kallas microcompetition, vilket kortfattat kan beskrivas som en infektion med latenta eller främmande virus som leder till kroniska sjukdomar. Detta är något som kan vara den biologiska mekanism som kopplar samman MPR-vaccin (eller andra vaccin innehållande DNA-fragment) och autism.
Teorin om microcompetition publicerades för första gången i Dr Hanan Polansky’s kritikerrosade bok ”Purple”, med titeln Microcompetition with Foreign DNA and the Origin of Chronic Disease. I denna bok förklarar han hur främmande DNA-fragment kan orsaka många allvarliga sjukdomar. Boken har lästs av mer än 5000 forskare runt om i världen och granskats i mer än 20 ledande vetenskapliga tidskrifter.
CBCD är ett icke vinstdrivande forskningscentrum, vars uppdrag är att främja forskning om kroniska sjukdomar och att påskynda upptäckten av behandlingar för dessa sjukdomar. Mot bakgrund av upptäckten av microcompetition uppmanar nu CBCD alla läkare, virologer, biologer, genetiker och forskare att erhålla en kopia av boken och läsa den.
Dr Polansky’s bok finns för gratis nedladdning här
Kort sammanfattning av boken finns här
Originalartikel finns på PRWeb
Sammanställning: Marina / Bild: Freedigitalphoto/Victor Habbick
Dr. Richard Halvorsen informerar om nyttan kontra riskerna med att vaccinera med trippelvaccinet, MPR. Han tar upp frågeställningar som:
Dr. Richard Halvorsen är väldigt involverad i vaccinationsproblematiken och är en av de få läkarna i England som erbjuder vaccin i singeldoser. Han har även skrivit boken ”The Truth about Vaccines”
Se svaren på dessa frågor här
Läs om boken här
Dr. Richard Halvorsen diskuterar vaccin och autism på CNN
Polio var en fruktad sjukdom i början av förra seklet, och nådde sin kulmen på 1950-talet. I slutet av 50-talet kom poliovaccinet och vi har alla fått lära oss att detta var vår räddning undan den fasansfulla sjukdomen. Men hur är det egentligen – är polion verkligen utrotad? Eller existerar den fortfarande men under annat namn? Och är det verkligen på grund av vaccinet som incidensen sjönk? Sjönk incidensen verkligen när vaccinet kom? Faktum är att poliofrekvensen ökade i USA efter massvaccinering. Och faktum är att poliofrekvensen samvarierat med vår sockerkonsumtion samt användning av miljögifter såsom DDT.
Text: Marina Ahlm / Bild: Vaccininformation
Dr Jonas Salks poliovaccin med avdödat virus (ipv) började användas i mitten av 50-talet och dr Albert Sabins orala poliovaccin med levande virus (opv) i slutet av 50-talet. En het diskussion angående effekterna av dessa två olika typer av vacciner har pågått sedan dess.(1)
De stora polioepidemierna har inträffat på 10-talet, 30-talet och 50-talet. Därefter har sjukdomsförekomsten minskat till nära noll. När polion starkt minskade efter kulmen på 50-talet, efter det att vaccinering i stor skala hade påbörjats, fick vaccinet oförtjänt ära för minskningen. Vid polioepidemin i Massachusetts 1961 var det vanligare med förlamningar bland vaccinerade än ovaccinerade. En genomgång av sjukdomsregistret från 50-talets USA visar att mellan 1957 och 1958 ökade poliofrekvensen med 50 procent. Efter massvaccineringen 1958-59 ökade poliofrekvensen med hela 80 procent.(1)
När polioepidemin var vida spridd i USA 1948, påvisade näringsexperten Benjamin Sandler sambandet mellan polio och överkonsumtion av socker och stärkelse. Han upptäckte att dessa födoämnen hade en uttorkande effekt på cellerna och dessutom urkalkade nerver, muskler, ben och tänder. Enligt Sandler uppstår kalkbrist innan polio kan slå rot. Polio drabbar mest på sommaren när läsk och glasskonsumtionen ökar. Höga fosforhalter i läskedryck lakar ut kalk från kroppen. Dessutom innehåller både läsk och glass stora mängder socker, som stjäl vitaminer och mineraler. Under sommaren 1949 fick Sandler befolkningen i delstaten Carolina att minska sitt sockerintag med 90 procent. Poliofallen minskade också med 90 procent. Men mejerierna och Coca-Cola-industrin motverkade Sandler och konsumtionen ökade igen. Poliofallen ökade sedan i samma takt som konsumtionen av läsk och glass. Näringsstatus och kostvanor har tydligen en mycket starkare skyddseffekt mot närvarande smittoämnen än vad vaccinationer har.(1)
Förutom ett klart samband mellan kostvanor och polioskydd har flera forskare påvisat ett samband mellan utbrott av polio och miljögifter. Amerikanska soldater i Fjärran Östern vilka utsattes för DDT, löpte mycket större risk än genomsnittssoldater att bli drabbade av polio. (1)
Men situationen i Indien, det måste ju ändå vara ett bevis för att vacciner är effektiva?
Från 150 000 fall år 1985 till 0 fall år 2012! Om man endast ser till föregående mening utan någon vidare efterforskning kan ju fallet te sig vara så. Men tittar vi lite närmare på historien så finns där en hel del aspekter som uteslutits ur påståendet att vaccinet utrotat polio i Indien.
År 1979 introducerades the National Immunisation Programme (NIP) och då rapporterades det runt 20 000 poliomyelitisfall i Indien. På 80-talet var incidensen 13 000-38 000 rapporterade fall per år. Effektiviteten av vaccinet är uppmätt till 70-93 procent efter 3 doser opv. Frågan man ställer sig är varför vaccinet inte har bättre effekt trots hög vaccinationstäckning? (2)
År 1992 gjordes en studie av 262 barn med AFP (onormalt tillstånd som kännetecknas av försvagning eller förlust av muskeltonus) efter att barnen vaccinerats eller fått injektioner. Sambandet mellan förlamning och vaccinering/injektion var tydligt. (3) Injektioner och vaccin kan försvaga kroppens försvar mot polioviruset på grund av kontaminering eller för att det uppstår en inflammatorisk process.
Kalawati Saran Childrens hospital, New Delhi, är centrum för polio i norra regionen och 52-76 procent av fallen av akut polio från the Union Territory of Delhi är registrerade här. Från detta sjukhus presenteras data under de senaste 13 åren. En detaljerad analys av 1 874 fall under år 1987 presenteras också. Trots storskalig vaccinering som utförs, har det totala antalet fall inte visat motsvarande nedgång. Incidensen av akut polio i Delhi har inte minskat under årens lopp: den var 14,7 per 100 000 invånare år 1976 och 15,25 per 100 000 år 1988. Det har inte skett någon förändring i sjukdomens epidemiologi över åren, förutom att sjukdom bland de fullt vaccinerade barnen har ökat från 1,3 procent år 1979 till 13,9 procent år 1988. Trots ett decennium av användning av det orala poliovaccinet har det inte skett någon väsentlig minskning av förekomsten av sjukdomen, och akuta alternativa strategier behövs. (4)
År 1989 fick 50 av 11 461 rapporterade poliofall förlamning och 1991 drabbades 17 av 11 218. Vaccinationstäckningen 1988 efter 3 doser opv var 91 procent och 1992 97,6 procent. Cirka 54 procent av de som drabbades av förlamning hade tidigare fått 3 doser opv. (5)
I slutet av 1997 gjordes en ny satsning, då genom The National Polio Surveillance Project. Poliofallen har minskat men vaccinets inblandning ifrågasätts:
Inga ansträngningar har gjorts för att värdera den verkliga effekten av vaccinet och inga åtgärder har vidtagits för att minska antalet VAPP. Folket i Indien blir gång på gång försäkrade om att polio är på väg att bli utrotat. När det inte går som utlovat skyller de på barnen som inte ingått i programmet. Ingen verkar ta barnen som blivit förlamade av vaccinet på allvar, ej heller de fall där vaccinet trots upprepade doser inte fungerat utan barnen blivit sjuka ändå. (6)
Media får gång på gång restriktioner om att inte publicera några rapporter om vaccinets misslyckande och doktorer får rådet att inte diskutera riskerna för VAPP. Allt för att inte tilltron till vaccinationsprogrammet ska brista.(6)
Det mest förbluffande med hela programmet är:
I Indien har runt 700 miljoner människor inte ens tillgång till en toalett. Och med tanke på att ett litet gram avföring kan innehålla 10 miljoner virus, 1 miljon bakterier, 1 000 parasitägg och 100 maskägg, är det inte konstigt att sjukdomar sprids. En bristande hygienisk tillvaro är den primära orsaken till nästan alla infektionssjukdomar. Varje timme dör fler än 200 barn i Indien trots att det hade kunnat undvikas genom en satsning på rent vatten, bättre hygieniska förhållanden och näringsrik kost. (7)
Bara i Sverige lägger vi mer än 120 miljoner kronor per år på att köpa in vaccin (detta innan införandet av pneumokock- och hpv-vaccin). Marknaden för vaccin är verkligen lönande. Mellan 2005 och 2008 har förtjänsten fördubblats, från 11,6 miljarder dollar till 25,2 miljarder dollar. År 2013 räknar man med en försäljning på 50,7 miljarder dollar. (8) Polio var nästan helt borta i Norden innan man började vaccinationskampanjen. Sjukdomen är så sällsynt, att det inte finns någon anledning att vaccinera sig, speciellt när skyddsverkan är ytterst tveksam. Risken att utveckla polio i Sverige är ungefär lika liten som att bli biten av en haj! – Vaccinationer 1996 Vol.1 Nr. 3
Så sett ur denna synvinkel: Var det fortfarande värt det? Miljoners miljoner för att köpa in vaccin mot en sjukdom som man kan förebygga med hjälp av en minskad miljöbelastning samt näringsrik mat.
Historien är tagen ur boken ”Homeopatiska Självläkaren” som utkom i januari 1921. Texten nedan tillhör 5:e upplagan som utkom 1933.
Sammanställning: Marina / Bild: CDC Eczema Vaccinatum (biverkning efter smittkoppsvaccin)
MIN STÄLLNING TILL VACCINATIONEN.
Ledamöter av Riksdagen särskilt inbjudna till föredraget.
När jag fördes in i min nuvarande verksamhet, hade jag endast kännedom om att det fanns personer, och ibland dem ett fåtal läkare, som kämpade mot den obligatoriska vaccinationen. Jag tänkte att de voro fantaster eller vilseledda. Det var ju en orimlighet att tro, att läkarkåren, vår hälsas säkra skyddsvärn, skulle tillåta, ja med lagens omutliga stränghet påbjuda något, som kunde skada vår hälsa och vårt liv. Absolut otänkbart! Min tro på detta skyddsvärn var orubblig.
Så började jag röja mark för homeopatien, och människoskaror kommo för att pröva denna för dem nya läkekonsten. Genom detta utvidgades fältet. Deras prov blev ett erfarenhetsrön för dem, och för mig blev det ökad kunskap om allehanda sjukdomar och ett fördjupande i och förstående av homeopatien. Bland dem som kommo voro mödrar med små och stora barn – bleka – hålögda – med ansvällda körtlar – matta – trötta och nervösa. De hade alla undersökts av läkare, som förklarat att de ej kunde finna någon sjukdom hos dem.
”Nå”, frågade jag, ”Hur länge har det varit så här?” De svarade alla i regel på samma sätt. ”Vårt barn var det mest blomstrande, friskaste man kunde se, men så tvungos vi att vaccinera det och sedan – har det varit så här.” Detta svar har jag fått av hundratals föräldrar, och ofta en gripande sjukdomshistoria om hur deras barn svävat mellan liv och död omedelbart efter vaccinationen. I början försökte jag för dessa föräldrar bortförklara saken såsom ett tillfälligt fall, hänvisande till våra vetenskapligt bildade läkare, som omöjligt skulle kunna tillåta något skadligt ingrepp på de små barnen. Så talade jag och försvarade läkarna.
Åren gingo, skarorna ökades, och dagligen mötte mig något fall av vaccinosis – icke endast barn, utan människor i alla åldrar. Under det jag forskade efter grundorsaken till deras sjukdomar, kom svaret ofta fram: ” Jag har aldrig haft en hälsodag sedan jag vaccinerades.” Mitt hjärta började bli beklämt. Jag ville blunda för att slippa se, men det hjälpte ej, och ännu mindre hjälpte det att jag tusende gånger inom mig själv upprepade, att det ej voro möjligt att vaccinen kunde skada så. Min fasta tro på läkarnas ofelbarhet började emellertid rubbas och starren vika från mina förblindade ögon. Ofta kom från vaccinationens offer en tveksam fråga: ”Varför behövs nu vaccinering, det existerar ju knappast några smittkoppor?”
I början svarade jag med trovisshet: ”Just det att smittkopporna försvunnit är ju vaccinationens förtjänst.” Vid närmare begrundande minskades min trovisshet och jag teg. – Jag beslöt nu att på mitt vis forska efter sanningen.
Under några år arbetade Klara vidare och dagligen hade hon fall av vaccinationsskador efter smittkoppsvaccinet. Hon hade gott om material att studera och hon konstaterade biverkningar som astma, svåra eksem, vanföreställningar,epileptiska anfall etc.
Hon fortsätter sin historia, vänder sig till riksdagsmännen och säger;
Jag frågar mig: ”Är det endast vaccinationen som numera skyddar Sveriges folk för smittkoppor? Kunna ej de skyddsåtgärder, som det moderna medicinska framåtskridandet tillskyndat oss, även skydda oss för smittkoppor såväl som för Kolera och andra smittosamma sjukdomar? En väl ordnad karantän, en sträng isolering och de utmärkta hygieniska åtgärder, som vi ha att tacka vår läkarkår för – skulle ej dessa kunna vara tillräckliga även för att mota och utrota smittkopporna?” Över dessa frågor grubblade jag.
Så kom anno 1913 ett smittkoppsfall till S:t Göran. Av tidningarna såg jag, att fallet ifråga ej ens igenkändes som smittkoppor av sjukhusets professor, utan diagnosen tydde på en annan sjukdom, så att den smittförande mannen släpptes ut från sjukhuset. Emellertid inskränkte sig hela epidemien till 36 fall, om jag minnes rätt. Dessa fall voro ju alla vaccinerade. Två dödsfall inträffade. Även dessa två offer voro ju vaccinerade? Nu frågas, om vaccineringen ofelbart skyddar för smittkoppor, hur kunna de då någonsin komma in i ett så vaccinerat land som Sverige? Vi borde ju vara immuna alla? Nu säga ju visserligen vetenskapsmännen att immunitet ej varar för alltid. Den ene säger att den vara i 10 år, en annan 1 år. Hur ska vi förstå detta? I så fall är ju största delen av Sveriges folk ej längre immunt, utan farliga smittomottagare – inte sant? Om nu smittkopporna endast vika för vaccination, borde vi ju alla omvaccineras årligen för att skydda oss. Ty en läkare har nyligen i en daglig tidning påpekat, att smittkopporna äro icke en sådan sjukdom, som blir ofarlig därför att den allmänna hygienen förbättrats. Den sprider sig som en löpeld inom ett ovaccinerat samhälle. Hur skola vi då kunna förklara, att smittkopporna ej spridde sig mer i hela Sverige, då ju största delen av vårt folk skulle enligt dessa vetenskapsmäns egen utsago vara lika farliga, som om de aldrig vaccinerats. Visserligen uppflammade en oerhörd stor ”vaccinationsepidemi” – kanske att ett hundratusental av Stockholms invånare omvaccinerades, men de övriga hundratusentalen vaccinerades ej, och de gingo lika fria från smitta som de nyvaccinerade. Men ändå påstodo tidningarna, att tack vare den energiska vaccinationen, så räddades vi från en större epidemi. Huru är detta att förstå?
Det har sagts mig, att året innan en enda människa vaccinerades i Sverige, påbjöds isolering och hygieniska åtgärder med det resultat, att smittkoppsfallen minskades i oerhört stor procent. Måste vi då ej i första hand anse den storartade skyddsorganisationen, som våra läkare under det sista seklet omgärdat oss med, såsom varande orsak till alla smittosamma sjukdomars obetydliga och sällsynta uppträdande i vårt land? Helt säkert är den vårt enda säkra skyddsvärn.
Den som anser detta skydd ej vara tillräckligt, må den vaccinera sig så ofta den behagar, men låt också den, som anser vaccinationen som ett värre ont än smittkopporna, förskonas därifrån. Skulle så olyckligt vara, att en verklig smittkoppsepidemi utbryter, drabbas ju endast de ovaccinerade därav, och då må de ju få sitt straff. Detta blir då endast rättvisa. Men att föräldrar hotas med fängelsestraff för det de vilja skona sina barn från något, som enligt deras mening skadar barnen, är väl en orimlighet i våra dagar. Låt oss ej sjunka ner till inkvisitionens skräckdagar. Det är Ni, ärade lagstiftare, som skola befria oss från det medicinska påveväldet, så att vi få frihet att bestämma över vår egen kropp och våra värnlösa barns.
Människokroppen är närmast att likna vid en myrstack, där myriader liv vimla i varje cell, i varje atom; och det minsta liv i människokroppen har sin uppgift av vakande, danande, återställande etc. Varje ingrepp utifrån ställer helt säkert till större skada och oreda i denna levande organism än den okynnige gossen gör, när han petar i myrstacken. Myrorna skulle nog icke bli oss tack skyldiga, om vi släppte ner till dem ett batteri insekter av annan kaliber än de själva. Den nya tidens läkekonst skall helt säkert handskas med respekt och vördnad för den levande organismen, vaka över den och spana efter det som kan höja och stärka livskraften hos dessa myriader livsintelligenser, som bildar vår kropp.
Nu har visserligen helt nyligen en läkare sagt offentligt att ”vi aldrig varit så friska och sunda som nu”. Är det så? Då är det bara vi som har för stora anspråk på friskhet och sundhet. Jag tror, att få av oss alla här närvarande skulle hålla måttet av hälsa och styrka i jämförelse med forntidens folk. Hur många skröpligheter skulle vi kunna draga fram hos litet var – alla ni med edra magnevroser, dömda att hålla diet och ta saltsyra hela ert liv. Är det att kallas frisk? Eller ni, som pinas av ofta påkommande huvudvärk och endast kan hålla er uppe genom fördärvande huvudvärkspulver. Kan ni kallas frisk? Eller ni, med edra reumatiska lidanden, daglig kamp med styva och stela leder? Och hur många bära ej fröet till den lömska kräftan, som bryter upp helt plötsligt utan minsta förebud. Eller huru många gå ej medvetet, eller omedvetet med de smygande sjukdomarna äggvita och socker etc.?
Forskningens mål är icke botandet – utan målet är nya sera analoga med vaccinen. Får detta fortgå ohejdat, så blir det snart lag på, att alla måste serumbehandlas mot alla påkommande sjukdomar.
Låtom oss tänka på myrstacken. Nej, inga ingrepp i människokroppen annat än de allra nödvändigaste operationer för att rädda människoliv. Den skicklige kirurgen är värd all beundran och tacksamhet för sina säkra snitt och fina stygn. Men sedan ta andra arbetare vid och utföra läkningen. Hur dessa osynliga krafter arbeta, kan man få en svag antydan om, när man gör ett hål i en myrstack. Detta hål fylles på ögonblicket av ivriga arbetsmyror, som genast äro färdiga att återställa det skadade. Med samma iver arbeta de otaliga livskrafterna i människokroppen. Fastän vårt öga ej kan skönja dem, bevisa de dock sin närvaro genom sin underbara läkekonst. Att spana och forska efter dessa krafters livsvillkor och efter de lagar de följa, bör vara varje läkares uppgift, och att lära oss alla att ej bryta mot hälsolagarna. Statens skyldighet blir att säkerställa läkarnas existens. Därmed höjes läkarvärdigheten från ett yrke till ett heligt kall. Läkarens heligaste plikt blir då att utnyttja all medicins kunskap uteslutande på att göra oss alla och kommande släkten till starka och friska människor, som fysiskt och psykiskt gå mot den sanna utvecklingens mål – fullkomlighet.
Klara Fransén.
Läs även Horrors of vaccination exposed and illustrated
Sammanställning: Marina / Bild: CDC Eczema Vaccinatum (biverkning efter smittkoppsvaccin)
Nu drar hetsandet att vaccinera sig igång igen. Vi ser dessa kampanjer allt oftare och nu två gånger per år. Alltid nya farliga virus och nu är det en extra-mycket-allt-trippelinfluensa som gäller. Många frågar sig vad man ska tro denna gång och framför allt vad ska man göra? Att oro är en viktig pådrivande motiveringskraft för vaccinationsförespråkandet är tydligt.
Text:
brödtext
Expressen: Trippelinfluensa slår mot Sverige
Alan Smith ligger i koma när han flygs in till sjukhus. Hans lungor har kollapsat på grund av svininfluensa. Läkarna dömer honom till döden och vill koppla ifrån de livsuppehållande maskinerna när det visat sig att han även lider av leukemi – men han räddas till livet av C-vitamin, tack vare de anhörigas kamp.
Text: Anna Jönsson, gästskribent / Se filmen 3NEWS !
Alan Smith kommer in på Aucklands sjukhus, Nya Zeeland, den 1 juli 2009. Hans tillstånd är mycket allvarligt. Han ligger i koma och lider av white-out pneumonia; komplikationer efter svininfluensa som slagit ut hans lungor helt. Han måste kopplas till livsuppehållande maskiner. Alan blir sämre och när familjen tror att det inte kan bli värre får de beskedet att läkargruppen är enig om att Alan ska kopplas ifrån maskinerna och tillåtas att dö, eftersom man funnit att han även lider av leukemi.
Man gör bedömningen att leukemin hade varit behandlingsbar om den var enda sjukdomen, men med den allvarliga lungsjukdomen i botten skulle Alans liv inte kunna räddas. Döden är oundviklig.
Familjen föreslår då att man kunde prova höga doser C-vitamin i injektionsform istället. Tipset hade de fått från en alternativ klinik, men får nej av sjukhusledningen med motiveringen att det är mot beprövad erfarenhet.
På ett möte tisdagen den 21 juli bestäms det att Alan ska kopplas ifrån tre dagar senare. Familjen ber än en gång att man ska prova C-vitamin först. Alla läkare i teamet säger nej, utom en som anser att man kan prova. Man beslutar då att ge C-vitamin fram till fredagen och märks ingen skillnad vid det laget släcks maskinerna och därmed även Alans liv.
Alan får 25 gram C-vitamin på tisdagsnatten och sedan 25 gram även på onsdagsmorgonen. Senare på eftermiddagen gör man en lungröntgen som visar att lungorna – som förut varit så vätskefyllda att de inte ens syntes på röntgen – börjat återhämta sig. En stor förbättring! Stora delar av lungorna tecknar sig nu tydligt.
Läkarna anser dock att förbättringen beror på att man vänt patienten på mage, vilket man gjorde ungefär samtidigt som man började med C-vitaminterapin. En av sönerna kan inte låta bli att undra varför man i så fall inte valt att pröva det, innan man bestämde sig för att koppla ifrån de livsuppehållande maskinerna.
Mindre än en vecka efter den påbörjade C-vitaminbehandlingen kan Alan kopplas ifrån maskinerna – han kan andas själv igen!
Plötsligt försämras Alans hälsa hastigt och familjen upptäcker då att C-vitaminbehandlingen har avbrutits. Anledningen är att en ny läkare som är helt emot C-vitamin har tagit vid. Läkaren sitter med korslagda armar och rullar med ögonen upp i taket och upprepar ”nej, jag sätter inte in det igen”. Familjen blir mycket upprörd och efter tre dagar sätter läkarna åter in C-vitamin, men då i en förhållandevis låg dos på endast ett gram C-vitamin två gånger om dagen. Tillfrisknandet börjar gå framåt igen men väldigt långsamt jämfört med högdosterapin.
Sönerna säger:
Vi är inte medicinska experter men man måste vara dum om man inte kan se att administrationen av vitamin C direkt reflekterades i fars hälsotillstånd; när han fick högre doser blev han snabbt bättre, när han inte fick C-vitamin blev han sämre och på låga doser blev han långsamt bättre.
Så småningom flyttas Alan, fortfarande i koma, till ett sjukhus närmare sitt hem. Här säger läkaren att man inte vet vad C-vitamin är och att man vägrar att ge det. Familjen vänder sig då till en advokat och ser ingen annan utväg än att ta ärendet till domstol om det så krävs. Advokaten varnar sjukhuset vilket resulterar i fortsatt terapi med C-vitamin. Familjen vill att Alan skall ha en dos på 50 gram men sjukhuset går bara med på att ge några få gram, och tillfrisknandet går långsamt.
Efter nio veckors koma vaknar Alan slutligen upp och hans fru börjar då ge höga doser av C-vitamin i oral form och tillfrisknandet går snabbare igen. Alan får veta att det tar tre månaders rehabilitering för att lära sig gå igen, och läkarna blir förstummade när det visar sig att han kan gå därifrån efter bara 15 dagar.
Alan tillfrisknade alltså mot alla odds, och om ni undrar vad som hände med leukemin – så försvann den också. Finns inte ett spår!
TV-inslaget i 60 minutes i Nya Zeeland har rönt stor uppmärksamhet runt om i världen. I Sverige är det däremot helt tyst, så när som på tidningen 2000-talets Vetenskap som skrev en artikel år 2010. Bo Zackrisson skriver efter att flera svårt sjuka människor förvägrats C-vitamin och dött: ”För hälso- och sjukvården är det självklart tryggare att låta patienterna dö med vetenskapliga metoder, än att låta dem bli friska med påstått ovetenskapliga metoder”.
Har han rätt? Tja, du kan ju efterfråga C-vitamininjektioner i högdos nästa gång du kommer in på sjukhus med cancer eller komplikationer efter infektionssjukdom eller vaccin, och tillsammans med läkare själv finna ut om det har effekt.
Aucklands sjukhuskommitté i klinisk praktik, Clinical Practice Committee (CPC), gick efter TV-inslaget ut med att man inte hittat några bevis för att högdosbehandling med C-vitamin vare sig är säkert eller effektivt. Alan Smith säger att han inte bryr sig om vad etablissemanget säger. ”Jag är ett levande bevis – med deras metod hade jag varit död”.
Text: Anna Jönsson, gästskribent
3NEWS berättar hela historien!
Auckland District Health Board ”Det finns inga vetenskapliga bevis att C-vitaminterapi är effektivt”
Jackie Swartz är specialist i barn- och ungdomspsykiatri samt allmänmedicin. Utöver sitt arbete som läkare deltar han i olika forskningsprojekt kring barnallergi i samarbete med Karolinska Institutet och Sachsska Barnsjukhuset. Swartz har som specialintresse att försöka förstå hur vaccinationer och sjukdomar påverkar barnets hälsa och utveckling. I januari 2011 publicerade Österbottens Tidning en debattartikel av Jackie Swartz. Den publicerade versionen var en förkortad version. Med författarens tillstånd återges artikeln i sin helhet här på Vaccin.me, uppdelad i två delar.
Del 1/2 Läs del 2 här
Text: Jackie Swartz | Bild: Google Images
I Österbottens Tidning 16.12.2010 framför Sjöström, Forsblom och Klingenberg en rad vedertagna påståenden om vaccineringar, däribland direkta felaktigheter. De påpekar bland annat att vacciner är säkra. Tyvärr finns det ännu ingen vetenskaplig undersökning om vaccinernas eventuella biverkningar på lång sikt, medan de kortsiktiga är väl dokumenterade men oftast bagatelliserade. Även de mest vanliga beskrivna biverkningarna, såsom feber, huvudvärk, illamående etc. är ofta symtom på hjärnretning och därmed allvarliga symtom. Dessa symtom inträffar så ofta som 1/10 -1/100, vilket betyder att många barn är utsatta för allvarliga biverkningar redan tidigt i livet. Hjärnretningarna kan ackumuleras vid varje vaccinationstillfälle och beroende på barnets sårbarhet kan ett avvikande beteende förr eller senare visa sig. Ofta förnekar man orsakssamband vid allvarligare biverkningar. Det gäller t.ex. när ett tidigare friskt barn 2 år gammal slutar prata bara några timmar efter vaccination mot mässling/påssjuka/röda hund. Barnet utvecklas sedan utan tal och befinner sig nu 10 år gammal på en institution där undertecknad följt barnet under 4 år. På samma plats finns andra barn med liknande bakgrund. Inte ens när ett tidigare friskt barn dör några dagar efter en vaccination, efter att först ha insjuknat i öroninflammation (känd biverkan) och fått antibiotika, menar man att det har med vaccinationen att göra! Hur skall man då förstå sambandet? Svaret från officiellt håll blir: ”Det går inte att förklara på vetenskapens nuvarande ståndpunkt”. Det vetenskapen dock vet är att nervsystemet står i ständig växelverkan med immun- och hormonsystemet samt psyket, och därför är biverkningar möjliga inom alla dessa områden. Det är likaledes känt att biologiska vävnader är som känsligast när de växer till som snabbast, vilket sker fram till 3-4 års ålder. Det är just under denna tid som alla känsliga system påverkas av vaccinerna. Det finns ingen mig veterligen som har sett på långtidsverkan av dessa manipulationer och därför kan man inte tala om vaccinernas ofarlighet om man vill stödja sig på vetenskap.
I likhet med S, F & K vill jag gå igenom de vanligaste sjukdomarna som det rekommenderas vaccin mot, och ge en bild som granskats och godkänts av barnläkare.
Stelkramp kan bara utvecklas i skadad vävnad som utan tillgång på syre kommer i direktkontakt med bakterien Clostridium tetani. Bakterien finns i bl.a. hästspillning, rostiga föremål och jord samt i tarmen hos många djur – dock inte i munhålan. Det betyder att djurbett från till exempel hundar som inte är förorenade med jord inte innebär risk för stelkramp. Ett blödande och rengjort sår förhindrar vanligtvis stelkramp och därmed övrig behandling. År 1969-1985 rapporterades 61 fall av stelkramp i Sverige. Tio av dessa patienter hade vaccinerats mot stelkramp strax innan insjuknandet. Endast tolv av de insjuknade saknade vaccination.
Difteri är en typisk armodssjukdom. Antalet dödsfall i Sverige minskade kraftigt innan vaccinationen infördes. Den nedåtgående trenden vändes dock uppåt för en tid alternativt avstannade i samband med vaccinationens början 1943 och 1951! Två lokala utbrott förekom 1984 i Göteborg och Stockholm med sammanlagt 17 fall varav 3 dödsfall – samtliga insjuknade var missbrukare. I samband med detta gjordes en kartläggning av skyddet mot difteri i Sverige och det konstaterades att mindre än hälften hade ett fullgott skydd. Slutsatsen blev: ”Det finns troligtvis andra faktorer vid sidan om antitoxinförsvaret (som utvecklas efter en vaccination) som påverkar insjuknande i difteri: dosen och virulensen (styrkan) hos den aktuella difteribacillen, så väl som den smittade personens generella immunitet (allmänna motståndskraft). En annan och kanske den viktigaste faktorn är den socioekonomiska situationen i befolkningen (allmänna levnadsstandarden).”
Kikhostevaccinet togs bort i Sverige 1979 på grund av dålig skyddseffekt och oacceptabla biverkningar. Ingen vet idag om de nya vaccinen är bättre. Bland annat följande biverkningar rapporteras: hosta, snuva, luftrörskatarr, eksem, öroninflammation, feber 38-40 grader, irritabilitet, mat- och sömnproblem, diarré, kräkningar, rastlöshet, allergiska reaktioner med anafylaktiska episoder. Vidare meddelas att ”barn som fått hjärnskada (encefalopati) av okänd orsak inom 7 dagar efter en tidigare vaccination och barn med pågående neurologiska sjukdomar skall ej vaccineras. Vaccination bör inte heller ske om följande inträffat inom 48 timmar vid tidigare vaccination: feber över 40,5 grader, kollaps eller medvetandeförlust/kontaktlöshet, ihållande otröstlig gråt som varat mer än tre timmar, kramp med eller utan feber”.
Kikhostevaccinet tycks utgöra den största risken för allvarliga neurologiska biverkningar.
Siffrorna för dödsfall i kikhosta i Sverige under vaccinationsperioden 1951-1978 visar sammanlagt 90 fall, vilket betyder i genomsnitt 3,3 barn/år, medan antalet dödsfall 1979-1995, då inget kikhostevaccin fanns, endast var 0,35 barn/år!
Kikhosta är troligtvis en av de sjukdomar som stärker barnets allmänna hälsa varför en vaccination för friska barn inte omedelbart kan anses nödvändig.
Poliovaccinet består av tre olika typer av poliovirus som odlats i njurceller från apor och avdödats med formaldehyd, som också finns kvar i slutprodukten. Sista stora polioepidemin i Sverige var 1953 med över 5000 poliofall som sjönk till drygt 200 fall år 1957 innan vaccinationerna hade börjat! Dock har poliovirus från vaccin påvisats i avloppsvatten i Sverige under 1970- och 80-talen. De flesta länder i världen använder det levande försvagade viruset och de poliofall som förekommer i västvärlden idag är framför allt framkallade av vaccinet! I Sverige och Finland används det avdödade poliovaccinet. De flesta poliopatienter under Finlands senaste epidemi år 1984 var fullt vaccinerade.
Text: Jackie Swartz
Fotnot: Artikeln baserar sig till största delen på Jackie Swartz’ skrift ”Vaccinationer – fördelar och nackdelar. En information till föräldrar och andra intresserade”. Läsaren hänvisas till den för referenser. Skriften kan beställas från Vidarkliniken på telefon 08-551 509 00 eller e-post info@vidarkliniken.se. De som bor i Finland kan enklast beställa skriften av Linda Karlström.
A large portion of the world’s vaccines are given to the Third World as ”charity”, when the underlying conditions of economic impoverishment, poor nutrition, chemical exposures, and socio-political unrest are never addressed. You simply can’t vaccinate people out of these conditions, and as India’s new epidemic of vaccine-induced polio cases clearly demonstrates, the ”cure” may be far worse than the disease itself.
”India has made unprecedented progress against polio in the last two years and on 13 January, 2012, India will reach a major milestone – a 12-month period without any case of polio being recorded.”
This report, however, is highly misleading, as an estimated 100-180 Indian children are diagnosed with vaccine-associated polio paralysis (VAPP) each year. In fact, the clinical presentation of the disease, including paralysis, caused by VAPP is indistinguishable from that caused by wild polioviruses, making the PGEI’s pronouncements all the more suspect.
Nedanstående debattartikel om kikhosta publicerades i de finlandssvenska dagstidningarna Österbottens Tidning den 10 januari 2012 samt Vasabladet den 18 januari 2012.
Text: Linda Karlström
På trettondagen fick vi veta att ovanligt många barn insjuknar i kikhosta. Det serverades som en förstasidesnyhet i Österbottens Tidning, men för väldigt många, inklusive undertecknad, är det gammal skåpmat.
Jag känner personligen till sex personer i Jakobstadsregionen som under hösten haft kikhosta. Alla har varit vaccinerade mot kikhosta. När sjukvården fått reda på att fullt vaccinerade personer drabbats har reaktionen varit ”Ojdå! Krya på er.” När det däremot framkommer att ovaccinerade barn drabbats av kikhosta leder det till braskande rubriker på paradplats i lokaltidningen.
Chefsläkare Pia-Maria Sjöström samt specialforskare Hanna Nohynek ser ingen annan förklaring till ökningen av kikhosta än den något ökade frekvensen av ovaccinerade barn. Det gör däremot forskare vid Åbo universitet. I avhandlingar publicerade 2008 (Elomaa) och 2011 (Kallonen) påvisas att kikhostebakterien har förändrats sedan vaccinering blev allmän, och att denna mutation förorsakats av vaccinet. Detta har inte skett bara i Finland utan i alla länder där man under en längre tid vaccinerat mot kikhosta och undersökt bakteriestammen. Båda forskarna konstaterar följdaktligen att kikhostan sedan slutet av 90-talet ökat i många länder, inklusive Finland, trots en hög vaccinationstäckning. Orsaken till detta är inte bara bakteriens mutering, utan även det faktum att den vaccinförmedlade immuniteten endast varar några år. Därför har det blivit vanligt att ungdomar och vuxna drabbas av denna naturliga barnsjukdom.
I Finland började man vaccinera mot kikhosta redan 1952. Då användes ett helcellsvaccin mot kikhosta. I vårt grannland Sverige inleddes kikhostevaccineringen med helcellsvaccin år 1953. Efter 26 års användning drog man år 1979 in detta vaccin i Sverige på grund av oacceptabla biverkningar med bland annat allvarliga neurologiska skador och dessutom dålig immunitet. Följden blev att dödsfallen i kikhosta drastiskt sjönk! Under vaccinationsperioden inträffade sammanlagt 90 dödsfall, alltså 3,3 barn per år, medan antalet dödsfall under den vaccinationsfria perioden 1979-1995 endast var 0,35 barn per år. År 1996 introducerades ett nytt acellulärt kikhostevaccin i Sverige. När vaccinet testades fick 46 barn sätta livet till varav 20 fick ekonomisk ersättning i utbyte mot tystnad och försäkran om att inte föra saken vidare till rätten. Resten av journalerna ”försvann spårlöst”.
Det acellulära vaccinet togs i bruk i Finland år 2005. Fram tills dess hade vi oavbrutet använt helcellsvaccinet. Forskarna vid Åbo universitet skriver att effekten av detta vaccin inte kan utvärderas innan nästa naturliga epidemicykel kommer. Man vet nämligen att de flesta sjukdomar återkommer med jämna intervaller oberoende av vaccinationstäckning. På THL:s hemsida får man veta att ”Det är typiskt med kikhosteepidemier med 3–4 års mellanrum.”
Det kan dock finnas andra orsaker till den ökning som nu noterats. Som en följd av publiciteten kring vaccinskepticismen i Österbotten översvämmas sjukvården av en mängd farhågor för hemska epidemier. Detta leder i sin tur till att sjukdomsrapporteringen ökar. Istället för att avfärda alla hostproblem med ”mykoplasma” (som man inte gärna vill bekräfta via laboratorium på grund av den långa verifieringstiden) kommer sjukvården nu att vara på alerten och undersöka de flesta hostande personer för att se om det är kikhosta. Följden blir att sjukdomsfallen ökar statistiskt trots att det inte nödvändigtvis föreligger någon reell ökning. Så var nämligen fallet i Sverige under den vaccinationsfria perioden. Medan dödsfallen i kikhosta drastiskt sjönk ökade nämligen sjukdomsfrekvensen. Varför fanns det betydligt mer kikhosta vid en tidpunkt när antalet dödsfall var så lågt? Förklaringen är att det var rapporteringen, inte sjukdomen, som hade ökat. Ett mycket vanligt fenomen som inträffar när vaccin dras från marknaden eller frivilligt ratas av föräldrar.
Att diagnostisera en sjukdom korrekt är inte så självklart som de flesta tror. Två patienter med samma symptombild diagnostiseras antagligen olika om den ena är vaccinerad och den andra inte. Läkare har nämligen riktlinjer för att bestämma sjukdomar. Dessa förkunnar att sjukdomar som vi vaccinerar mot inte kan uppstå i vaccinerade personer. Många författare har bekräftat, att det finns en tendens att överrapportera en sjukdom i ovaccinerade patienter, och underrapportera den i de vaccinerade. Naturligtvis kan vi då förvänta oss en minskning i sjukdomsrapporteringen vid en introduktion av ett vaccin – oavsett om vaccinet fungerar eller ej.
Vidare kan kikhosta orsakas av två slags bakterier; Bordetella pertussis och Bordetella parapertussis. Mot parapertussis finns inget vaccin. De två bakterierna är mycket svåra att skilja från varandra dels eftersom de ger liknande symptom, dels eftersom bakterien är svår att isolera och endast kan identifieras under en kort tid av sjukdomsförloppet. Att tro att man är skyddad mot parapertussis för att man tagit pertussisvaccin är som att försöka öppna en Volvo med en Hondanyckel.
På bipacksedeln till Infanrix-Polio+Hib, som är det vaccin barn ges vid 3, 5 och 12 månaders ålder i Finland, kan vi läsa att vaccinet bland annat innehåller aluminiumhydroxid motsvarande 0,5 mg aluminium per dos, antibiotika, formaldehyd och Medium 199 innehållande fenylalanin som är en ökänd komponent i sötningsmedlet aspartam. Vaccinet innehåller också vattenfri laktos. Man kan ju undra varifrån den numera utbredda laktosintoleransen härstammar? Vi får vidare veta att barnet inte får vaccineras om det är överkänsligt mot någon av substanserna i vaccinet. Hur vet man om en tremånaders baby som inte fått annat än modersmjölk är överkänsligt mot dessa substanser? Formaldehyd är en giftig färglös gas med stickande lukt. Ämnet är allergi- och cancerframkallande enligt Kemikalieinspektionen. Frågan är om inte alla människor är överkänsliga mot detta gift? Men detta injicerar vi upprepade gånger i våra små barn med motiveringen att det håller dem friska. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen?
Rapporterade biverkningar efter kikhostevaccination innefattar bland annat feber 38-40 grader, diarré och kräkningar, aptitlöshet, ihållande gråt, andningsuppehåll (som i värsta fall kan leda till döden), lymfkörtelsjukdomar, kollaps, perioder av medvetslöshet och kramper. Om ett barn fått neurologiska besvär efter tidigare kikhostevaccination ska det inte vaccineras på nytt. Kikhostevaccinet har i många länder visat sig vara det mest riskabla vaccinet vad gäller allvarliga neurologiska biverkningar. Så används också kikhostetoxoid i laboratorier för att framkalla hjärninflammation hos försöksdjur.
Detta är bara ett handplock av alla dokumenterade biverkningar. Då tillkommer det faktum att man inte vet om vaccinet ens ger skydd mot sjukdomen i fråga! Läkaren Jackie Swartz från Sverige skriver ”Kikhosta är troligtvis en av de sjukdomar som stärker barnets allmänna hälsa varför en vaccination för friska barn inte omedelbart kan anses nödvändig”.
Text: Linda Karlström
Källor utöver direktlänkarna:
Swartz, Jackie (1999, uppdaterad 2006), Vaccinationer – fördelar och nackdelar. En information till föräldrar och andra intresserade. Järna Tryckeri AB.
Beattie, Greg (1997), Vaccination – en förälders dilemma. Svensk översättning av Gun Östling.
Coulter, Harris L. & Fisher, Barbara Loe (1985), A shot in the dark.
