Rubella (röda hund) var fram till 1980-talet en av de vanligaste barnsjukdomarna och spreds endemiskt och epidemiskt ungefär vart femte till vart sjunde år. År 1974 infördes vaccination av 12-åriga flickor och mottagliga kvinnor efter förlossning. Trots hög vaccinationsanslutning utbröt en epidemi av rubella åren 1978–1980.
Text: Marina Ahlm / Bild: Rubella
Efter det infördes allmän vaccinering på alla barn vid 18 månaders ålder i form av mässling-, påssjuke- och röda hund-vaccin, MPR. Orsaken till massvaccinering är inte att skydda från en farlig sjukdom utan att förhindra smitta hos gravida kvinnor. Då risk för fosterskador som hjärtsjukdom, syn- och hörselskador samt mental retardation kan uppstå om mamman smittas under den första trimestern. Enstaka fall av röda hund under graviditet har rapporterats under 2000-talet men ingen rapport om skadat barn på grund av röda hund har inkommit efter år 1985.
I USA ser man en helt annan bild. År 1966 började landet föra statistik över kongenitalt rubella syndrom (crs) och samma år rapporterades det 11 fall. År 1967 inträffade bara 10 fall och året därefter 14. År 1969 infördes röda hund-vaccinet och CDC registrerade 31 fall. År 1970 sköt crs-fallen i höjden till 77 och 1971 inträffade ytterliggare 68 fall. Dessa siffror var fortsatt höga under de följande åren. Även om den amerikanska regeringen inte började föra officiell statistik över röda hund och kongenitalt rubella syndrom förrän 1966 – då CDC registrerade 46 925 fall av röda hund och 11 fall av crs – hävdar vissa myndigheter att en röda hund-epidemi 1964 och 1965 i USA uppskattningsvis orsakade 12 miljoner fall av röda hund, vilket resulterade i ”tusentals infektioner hos gravida kvinnor” och kanske 20.000 fall av crs.
Rubella är vanligen en lindrig, övergående exantemsjukdom (tillstånd med rodnande hudförändringar) utan komplikationer. Utslaget är ganska diskret, ofta över bål och armar. Ansiktet får ett ”väderbitet” utseende. Feber kan förekomma men är vanligare hos vuxna än hos barn. Svullna lymfkörtlar finns ofta speciellt i nacken. Hos ett fåtal kan artritliknande besvär, framför allt i fotens och handens småleder, förekomma. Säker rubella diagnos kan ej baseras på kliniska fynd. Sjukdomsbilden kan vara så lindrig att upp emot en tredjedel av fallen ej diagnosticeras. Risken att förväxla rubella med andra tillstånd som innefattar rodnande hudförändringar är mycket stor i synnerhet nu när rubella anses vara en sällsynt sjukdom. Rubella kan även feltolkas som ett ”allergiskt utslag” eftersom rubella kan förlöpa med en kortvarig, kliande hudförändring utan allmänsymtom. Inkubationstiden är 14-21 dagar. Genomgången naturlig rubellainfektion och vistelse i en miljö med cirkulerande virus resulterar i regel i livslång immunitet.
Risken för en gravid kvinna att få ett barn som drabbas av kongenital rubella är ca 25 % fram till den den 16:e graviditetsveckan. Under denna tidiga fosterperiod är celldelningen intensiv och om en rubellainfektion då stör bildandet av olika organ finns risken att det resulterar i fosterdöd, spontan abort eller bestående men hos barnet. Kliniska kriterier för diagnosen kongenital rubella, omarbetade av WHO i början av 2000, är två av följande: hörseldefekt/dövhet/nedsatt hörsel, katarakt, retinopati, glaukom, öppetstående ductus arteriosus eller pulmonalisstenos samt ett av följande neonatala symtom: trombocytopen purpura, hepatosplenomegali, ikterus (inom 24 timmar), meningoencefalit, mikrocefali och tidigt eller sent uppträdande mental retardation. Fynd av IgM-aktivitet mot rubella och/eller virusgenom säkerställer diagnosen; särskilt viktigt hos barn som bara har enstaka symtom.
Intressant att notera är att flera av dessa symtom finns med på rubella-vaccinets biverkningslista. Dokumenterade biverkningar är syn- och hörselskador, trombocytopeni, polyneuropati (en neurologisk sjukdom som innebär en utbredd funktionsnedsättning i kroppens perifera nerver), trombocytopeni (ett tillstånd som ger ökad blödningsbenägenhet), artirit/ledbesvär som kan kvarstå i månader eller år på speciellt kvinnor, kroniskt trötthetssyndrom, vaskulit (blodkärlsinflammation), diarrè, illamående, feber, huvudvärk, yrsel, Guillain-Barrés syndrom, hjärninflammation och parestesi (onormala neurologiska förnimmelser som domningar, stickningar, sveda, myrkrypningar och hyperestesi). Det har även vittnats inför USA:s kongress att det finns koppling mellan vaccinationer och barndiabetes. Man vet att det vilda rubellaviruset kan kan ge upphov till diabetes och detta betyder också att rubellaviruset i vaccinet kan göra samma sak. I VAERS databas finns det även tillstånd som permanenta hjärnskador, autism och mental retardation rapporterade efter MPR-vaccin.
Det är känt att reinfektion med röda hund förekommer, såväl efter sjukdom som efter vaccination. Sådana infektioner är dock symtomlösa. Det finns fall av fosterinfektion vid reinfektion även då de anses vara sällsynta. Man har också sett att röda hund viruset på vissa ställen fortsätter cirkulera trots hög vaccinationstäckning. Eftersom det är på detta viset finns det inga garantier för att röda hund fortfarande inte är i omlopp och infekterar gravida kvinnor. Görs det laboratorieprover och omfattande sjukdomshistoria på alla som får skadade barn för att se att röda hund viruset inte varit med i bilden? Ju ovanligare en sjukdom blir, desto svårare blir det att hålla kunskapen aktuell och ha diagnosen i åtanke. Det vore kanske en god ide att det på varje barn med hörselskada – den vanligaste av alla rubellaskador – som upptäcks under de första levnadsåren och som inte har någon uppenbar orsak undersöks och tas prov på. Detta innan MPR-vaccination utförs. Även barn med hjärtkärl- och/eller ögonskador kan vara ett tecken på kongenital rubella.
Enligt vaccinförespråkare handlar det i slutändan om solidaritet. De påstår att man vaccinerar sig, inte bara för att hålla sig själv frisk, utan också för att förhindra att andra smittas. Nu har vi ju sett att det finns bevis på att vaccinering inte är likställt med ett friskhetstillstånd utan kan medföra allvarliga biverkningar. Så varsågod och välj vaccinering till dig själv och dina barn men kom inte och prata solidaritet och kräv att jag ska riskera allvarliga biverkningar för att en gravid kvinna, utan immunitet, i ett olyckligt skede i livet KAN bli sjuk och riskera ett handikappade barn. Denna olycka, hur sorglig den än är för den drabbade, är inget som ska läggas som den ovaccinerade människans börda.
Eftersom vaccinet, enligt studier, endast erbjuder tillfällig immunitet och avtar inom några år, så kan det vara så att kvinnor som vaccinerats som barn faktiskt har större sannolikhet att få röda hund under sin barnafödande ålder. Om alla barn istället ges möjlighet att förvärva naturlig immunitet, så kommer ca 85 % av flickorna att vara naturligt skyddade när de når fertil ålder. Därefter kan kvinnor som är mottagliga – den enda lilla grupp som löper risken – bli måltavla för vaccination.
Text: Marina Ahlm / Bild: Rubella
