Som de flesta vet så litar jag inte det minsta på systemmedia och slutade helt att ställa upp för dem för drygt fem år sedan. Jag får konstanta förfrågningar från systemmedia i både Sverige och Finland, men jag besvarar inte ens förfrågningarna eftersom jag vet att det räcker för att de ska hänga ut mig.
Text: Linda Karlström
Jag blev utsatt för ett påhopp i våras, då var det Expressen som kontaktade mig under pseudonym och det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg, men annars har jag varit väldigt osynlig i systemmedia de senaste åren för att jag är trött på att bli attackerad av journalister som inte ens vill försöka förstå.
Nu har jag blivit utsatt för ett övergrepp som vida överskuggar det som Expressen gjorde i våras. Jag trodde inte att sådant här skulle kunna hända, och jag förstår inte att det finns människor som kan spela så goda då de har så onda avsikter. Att den påstått ansvariga för hela övergreppet – Emelie Simmons – dessutom representerar Svenska kyrkan känns än mer absurt. Hon har ett eget bolag med namnet Simmons Communication AB, registrerat i Stockholm, och hon utför många uppdrag åt Svenska kyrkan i egenskap av frilansjournalist och kommunikatör.
Att försöka sammanfatta detta så pass kort att ni orkar läsa hela artikeln kommer nog inte att lyckas, för det är en väldigt lång historia. Jag känner dock att detta måste belysas från alla håll för att ni som vill läsa och försöka förstå vad som har hänt ska få en rättvis chans att faktiskt förstå. Dessutom är det ett sätt för mig att bearbeta allt som har hänt. Därför kommer mitt eget behov av att få kartlägga allt att gå före läsarnas förmodade önskan om ett kort och koncist inlägg.
För ett och ett halvt år sedan, lördagen den 13 april 2019, hade föreningen 2000-Talets Vetenskap sin föreningsstämma med efterföljande vetenskapligt seminarium i Göteborg. Jag fanns med som deltagare och konferencier eftersom jag är involverad i föreningens styrelse (jag sitter för tillfället som ordförande). Föreningen ger ut en tidning som också heter 2000-Talets Vetenskap, och vi har en anställd chefredaktör vid namn Michael Zazzio. Michael deltog också i föreningsstämman, och under dagen blev han intervjuad av Emelie Simmons som uppgav att hon jobbade för Svenska Kyrkan och intresserade sig mycket för olika hälsofrågor som Michael är kunnig om. Emelie hade träffat Michael redan under vintern så de var bekanta sedan tidigare.
Mailen från Emelie Simmons och ”Carolina”
Under dagen berättade jag för publiken att jag kommer att föreläsa om risker med vaccinationer dagen efter, på en annan plats i Göteborg. Emelie Simmons presenterade sig för mig och meddelade att hon gärna kommer på mitt föredrag. Vad jag inte visste var att Emelie redan den 19 mars hade mejlat arrangören Cui Bono och frågat om lov att dokumentera min föreläsning:
Jag heter Emelie Simmons och vänder mig till dig med anledning av föreläsningen med Linda Karlström den 14:e april. De senaste veckorna har jag haft kontakt med Michael Zazzio på The National Health Federation (som gav mig din mail), då jag var på en av hans föreläsningar om vaccin. Jag har nyligen börjat läsa på om vaccinationer i förhållande till den kristna tron då jag själv är kristen och skriver om frågor som berör Gudstro och livsberättelser, och jag har genom Michael fått reda på mycket nytt om vacciner – bland annat har han berättat om hemska biverkningar och om vad vacciner innehåller.
Som mamma har jag också blivit väldigt bekymrad över den information jag nu tar del av. Det känns som att det är mycket jag inte känt till tidigare och det gör mig orolig. Men Michael tipsade mig om Linda Karlströms föredrag som ska vara väldigt intressant. Jag har förstått att hon sitter på väldigt mycket bra kunskap. Jag kommer att vara i Göteborg för seminarium redan dagen innan med 2000-talets vetenskap (det är Michaels tidning) och skulle gärna vilja komma och lyssna på Lindas föredrag också. Behöver jag anmäla mig på något sätt eller är det bara att dyka upp? Jag skulle även gärna vilja dokumentera föreläsningen på något sätt om det vore möjligt. Jag gjorde det med Michaels föredrag och det blev väldigt bra. Tror du att det skulle gå?
Jag pratar gärna vidare på telefon om du vill!
Ser fram emot att höra från dig.
Vänliga hälsningar,
Emelie
Arrangören hade huvudet på skaft och svarade dagen efter:
Hej Emelie!
Jag måste erkänna att jag ställer mig tämligen kritisk till yrkeskåren journalister då det är på grund av denna yrkeskår som informationen om vaccinernas baksidor så väl har kunnat döljas för allmänheten så länge som den gjort. Jag vet att det är ett starkt tryck från main stream media att sabotera detta event och om det inte går gärna få ett scoop av något slag så jag känner mig inte helt lugn med att någon som titulerar sig som journalist och inte varit vaken ett längre tag ska dokumentera vårat föredrag så därför måste jag avböja ditt önskemål om dokumentation.
Linda Karlström har dock många tidigare framträdanden utlagda på youtube och vi planerar själva att dokumentera händelsen och lägga ut den på sociala medier.
Du är självklart välkommen i egenskap som privatperson och det behövs ingen anmälan. Vi tillämpar principen först till kvarn för att slippa all krånglig administration så kom i tid så ska det inte vara några problem.
Emelie Simmons replikerade:
Jag förstår, då struntar jag i min kamera den här gången. Men vad bra att ni kommer dokumentera och lägga ut, då kommer jag kunna gå tillbaka där om det var något jag missade. På Michaels föreläsning tog jag en del anteckningar men märkte att det är svårt att hinna med allt när det är så mycket som är nytt. Men jag har hittat en föreläsning med Linda från 2015 som jag tänkte se i dagarna, den heter Vacciner – risker och vetenskapliga brister, så förhoppningsvis har jag lite bättre koll inför föreläsningen den 14:e.
Tack för hjälpen!
Till saken hör att inför denna helg i Göteborg, med föreningsstämma samt seminarium på lördag och egen föreläsning på söndag, så hade jag blivit kontaktad av en Carolina Olofsson som den 28 mars 2019 skrev följande till mig:
Hej Linda.
Jag heter Carolina Olofsson och bor i Berlin. Min är man är tysk och vi väntar nu vårt andra barn. Här i Tyskland är det många föräldrar som precis som jag blivit skeptisk till vaccinationer när de fått barn, och det är lätt att prata om frågan samt hitta intressanta föredrag och föräldraträffar med tex olika heilpraktiker och homeopater. Jag följer också Angelika Müller och Hans U.P Tolzins sidor och en del tyska vaccinationskritiska grupper på Facebook.
Efter ett föredrag med Läkare för frivillig vaccination så fick jag kontakt med Dr. Georg Soldner som har jobbat med en del personer i Sverige. (Känner du kanske honom?) Fick då veta att det finns likasinnade även i Sverige. Eftersom jag inte bott i Sverige som förälder så har jag inte koll. Men efter att ha pratat med Georg så började jag kolla på nätet och såg då ditt namn. Har nu sett några av dina föreläsningar och är djupt imponerad. Du sitter på väldigt mycket kunskap. Och att du vågar stå upp som du gör. Själv har jag inte ens vågat gå ut med min uppfattning inför mina svenska vänner (inte ens på min facebook-sida). Det känns som att man skulle få så mycket påhopp. Här i Tyskland är det mycket lättare.
Men nu är det så att vi planerar att flytta till Skåne för att ha närmare till min familj, vilket ska bli roligt. Men utifrån vaccinationsperspektivet skrämmer det mig och jag känner att jag måste börja rusta mig för att inte bli överkörd när jag är där. Jag är hemma med vår son på heltid men mellan varven så har jag börjat översätta en del texter från tyska för att kunna ha med mig och sprida samt för att även kunna känna mig styrkt av dem i mötet med andra svenska föräldrar som ännu inte förstått vad vaccinationer har för konsekvenser. Jag funderar också på att kanske starta ett litet föräldranätverk i Skåne om jag lyckas hitta likasinnade och då kan kanske texterna också komma till användning.
Jag går just nu igenom boken Die Masern-Lüge av Hans U.P. Tolzin och har en fråga som kanske du kan hjälpa mig med. Han skriver följande:
”Informationen om biverkningarna av de två produkter som distribueras av SPMSD baseras på en uppföljningsperiod på cirka 28 dagar, tidigare versioner av GKS på 42 dagar”
Detta är enligt Hans U.P. Tolzin alldeles för kort tid för att det ska vara möjligt att upptäcka biverkningar av tillsatsämnena. För att kunna registrera de långsiktiga biverkningarna av tillsatserna i vaccinerna så måste man vänta minst 6 månader.
Detta innebär alltså att det är massa biverkningar som aldrig riktigt undersöks trots att det uppges att så görs. Är detta samma i Sverige eller är detta kanske specifikt för Tyskland? Vet du?
Jättetacksam för hjälp! Men jag förstår också om tiden inte räcker till. Läser att du har stor familj. Härligt!
Vänliga hälsningar
Carolina Olofsson.Ps. Ska du förresten föreläsa någonstans snart? Skulle vara kul att försöka komma. Vill redan nu innan vi flyttar försöka träffa andra. Dina föreläsningar på nätet är så inspirerande.
Tänk så det kunde råka sig, att jag bara ett par veckor efteråt faktiskt skulle föreläsa i Göteborg! Och tänk så det kunde råka sig, att det faktiskt passade för Carolina att komma flygande från ”Tyskland” och delta hela helgen!
Emelie och Carolina närvarade alltså på min föreläsning i Göteborg, dock på olika platser och till synes obekanta med varann. Trots ovanstående kommunikation med arrangören stod Emelie och filmade föreläsningen i Göteborg. Jag vet/minns inte om arrangören hade ändrat sitt ställningstagande, eller om hon valde att inte låtsas om att hon hade nekats tillstånd till att filma och sedan snällt ställde in sig hos mig för att få filma. Det är ju en känd strategi hos små barn: Om mamma säger nej kan man alltid linda pappa runt lillfingret och få lov av honom, samtidigt som man inte låtsas om att mamma redan har sagt nej och att ett nej är ett nej.
Torsdagen den 18 april 2019 skrev Carolina följande till mig:
Hej Linda,
stort tack för seminarierna under helgen! Hoppas du kom hem som du skulle även om det lät som att det tyvärr skulle bli väldigt sent för dig.
Så lärorikt och bra att lyssna på dig! Du kan verkligen formulera dig! Ämnet är så intressant och viktigt! Man kan aldrig få nog av kunskap. Jag fick mycket med mig hem. Det var också kul att träffa andra i publiken och knyta nya kontakter. Gör att jag blir stärkt. Nu ska jag fortsätta arbetet här i Berlin, gå på informationsträffarna här samt jobba vidare med mina små översättningar. Har nästan läst hela din bok nu som du rekommenderade. Den är ju jättebra! Känns som att den täcker i princip allt! Den kommer jag verkligen att ha med mig i flytten som stöd.
Tänkte fråga om du har lust att introducera mig till Marina Ahlm i Skåne som du nämnde? Jag ska tillbaka till Skåne under våren på grund av lite födelsedagar osv så kanske jag skulle ha möjlighet att träffa henne då och prata lite specifikt kring hur man kan nätverka i Skåne.
Önskar dig en fin påskhelg
Kram
Carolina.
Det gick en tid och jag tänkte inte mera på saken. Jag glömde faktiskt bort att skicka Marinas e-postadress till Carolina. Men tydligen hade hon luskat fram den ändå, för den 14 maj 2019 fick min väninna Marina följande mejl av Emelie:
Hej Marina!
Fick din e-postadress från Carolina. Stort tack! Har hört så mycket gott om dig från både Sara Boo och Michael Zazzio. Jag har träffat dem som medlem i NHF och 2000-talets vetenskap och vi har gemensamt att vi alla är mycket intresserade av vaccinfrågan.
Jag jobbar nu med en film där jag vill visa upp vaccinationernas baksida. Jag har planerat skriva om ämnet en tid men när jag träffade Carolina på Linda Karlströms föreläsning i Göteborg i april väcktes tanken att följa den här mammans livsberättelse: hennes resa i att söka kunskap i vaccinfrågan. Hon rustar sig för flytten till Sverige (från Berlin, men det lät på henne som att hon redan hade berättat lite om det för dig..?) och som många föräldrar som förstått, har hon många frågor. Jag vet själv hur det kan vara i den situationen och min förhoppning är att den här filmen kan hjälpa föräldrar i sitt sökande, som inte alltid är lätt. Jag ser mycket oro och skuldkänslor hos föräldrar, som kanske vaccinerat sitt äldsta barn och nu läst på inför ett kommande och ändrat inställning. Jag känner så mycket med de här föräldrarna! Och jag hoppas att min film ska kunna ge information och stöd. Genom att filma när Carolina får svar på sina frågor från kunniga, hoppas jag kunna sprida kunskapen till andra i hennes situation. Jag är i startgroparna men jag måste säga att det känns väldigt fint och härligt, det här projektet. Och jag tror att det kan bli stort. Som kristen tänker jag att den här filmen nästan kan bli en slags mission! Tänk om man kunde nå ut till alla oroliga föräldrar där ute. Drömmen är att få visa filmen på Kanal 7 men annars finns så klart youtube.
Jag ska träffa Sara tillsammans med Carolina den 27:e maj och Sara tyckte att vi borde passa på att försöka träffa dig också eftersom ni bor ganska nära. Carolina reser ju långväga från Berlin så det vore fantastiskt om det gick! Hörde att du är upptagen och inte har så mycket tid, men vi kan se till att det inte tar längre än en timme eller så, kanske eftermiddag eller kväll om du har planer på dagen. Verkar som att du har så mycket att berätta för andra föräldrar som är sökande i den här frågan, och eftersom du redan har lite kontakt med Carolina tror jag det kan bli ett fint möte. Det skulle ge väldigt mycket till filmen om du hade tid en stund.
Jag har försökt hålla mig kort såhär i mailen men ändå ge lite information om filmen, men om du vill ringer jag gärna och berättar mer om filmen och mig själv!
Vänliga hälsningar
Emelie Simmons
I början av sommaren blev jag uppringd av Emelie, som jag till först faktiskt inte kunde placera. Vi hade ju inte pratat så mycket i Göteborg. Jag och Marina hade (tyvärr) inte heller varit i kontakt med varann om saken. Emelie berättade nu samma sak för mig: att hon och Carolina hade träffats på min föreläsning i Göteborg och tydligen bestämt sig för att samarbeta. Nu hade Carolina blivit inkastad i ett stort äventyr som hon inte alls var förberedd på, men som kändes spännande och givande. Plötsligt skulle hon lära sig hur man ställer frågor, hur man agerar framför en kamera och hur man framstår som trovärdig. Men Carolina var trots det oväntade äventyret lika entusiastisk som den ansvariga producenten Emelie.
Jag frågade förvånat av Emelie varifrån hon skulle få pengar till detta projekt. Emelie svarade lite blygsamt att hon hade fått ärva en större summa pengar att använda till något projekt som hon själv brinner för, och nu ville hon satsa på att följa Carolinas resa.
Samtidigt blev jag noga informerad om den yttersta vikten av att hemlighålla den kommande produktionen. Emelie förstod att mäktiga krafter kunde försöka sabotera filmen om det på något sätt läckte ut vad som var på gång, och därför var det enbart Emelie som skulle sköta all slags kommunikation. Jag fick inte berätta för någon om projektet och jag fick inte ens några kompletta kontaktuppgifter till Emelie. Hon hade en hotmailadress, men lämnade till en början inte ens ut ett telefonnummer. Hon påpekade att hon ringer mig, inte tvärtom. Eftersom jag själv många gånger har sett hur systemmedia med VoF i spetsen agerar destruktivt i vaccinfrågan för att den inte ska ”få luft” som de brukar säga, så ifrågasatte jag inte Emelies uppmaning att hålla låg profil. Dessutom har jag lärt mig att aldrig tro på något innan det konkreta resultatet ligger för handen. Goda intentioner räcker inte, man måste ha verkstad också.
Den första träffen i Tammerfors
Eftersom Carolina tyckte att så många vägar ledde till mig då hon sökte efter information om vacciner, så ville de nu träffa mig så att Carolina kunde ställa frågor. De kom till Finland (närmare bestämt Tammerfors där Emelie påstod att hon hade en sommarstuga) i slutet av juni 2019 och bjöd in mig till den lägenhet som de hade råkat hitta förmånligt via airbnb. Med sig hade de en professionell fotograf som jag inte minns namnet på. Vi hade en rolig och givande dag, pratade och skrattade och åt våfflor på ett mysigt litet våffelcafé i närheten. Jag övernattade hos en bekant, en finsk kvinna vid namn Kirsi Lohtaja som tillsammans med Elina Hytönen har skrivit en tjock bok med titeln ”Rokotteet ja vaiettu tieto”, vilket betyder ”Vacciner och förtigd vetenskap”. Jag var glad över att på detta sätt kunna slå två flugor i en smäll då jag nu en gång hade tagit tåget ner till Tammerfors och producenten Emelie självklart betalade min resa. Lika glada verkade Emelie och Carolina över att få stifta bekantskap med Kirsi, som de passade på att intervjua. Kirsi, som gjorde sitt yttersta för att klara av att genomföra en filmad intervju på svenska, gav Emelie en bok som Emelie var så tacksam för.
Den andra träffen i Karleby
Efter detta började allt bara rulla på. I början av september 2019 kom teamet till Karleby, där de igen hade hyrt en mysig stuga via airbnb. Denna gång skulle de stanna i flera dagar, de ville filma mig i Jakobstad där jag är född och uppvuxen, Carolina hade en massa frågor och ville även att jag skulle tipsa henne om vad man bör tänka på när man agerar offentligt och/eller inför kamera, eftersom hon var helt nybörjare på det området, men tyckte att jag uppförde mig så proffsigt. Hon ville också att jag skulle berätta vad det är för skillnad på finlandssvenskar och finnar, något som jag fann det svårt att svara på men gjorde ett skämtsamt försök med hjälp av stereotypiska föreställningar. Något sådant skulle inte framkomma i filmen, det låg ju helt utanför området.
Vi hade jätteroligt, vi delade så mycket tankar och Carolina var engagerad och glad och inspirerad. Och så himla vacker! En väldigt sympatisk mamma som jag var glad över att mina vägar hade korsats med. En ny fotograf, som påstods vara ännu bättre än den förra, hade involverats i frågan och Sven Lindahl från Umeå verkade väldigt jordnära och lugn. Samt duktig! Han var dock väldigt förtegen, och enligt Emelie var det en gammal bekant som hon hade lärt känna redan under studietiden. Något efternamn på Sven meddelades aldrig.
Ibland fick jag en obehaglig känsla av att något inte stämde med Emelie, men jag viftade bort det och skämdes över att kunna känna minsta lilla negativitet gentemot denna kristna människa som var så övertrevlig och snäll och alltid pratade med den lenaste röst ni kan tänka er. Men varje gång hon ringde för att stämma av en ny träff så kände jag instinktivt att ”nej, jag har inte tid, jag orkar inte, varför nu igen?” Jag tyckte ibland att hon ställde väldigt märkliga frågor, krävde att få veta detaljer som hon inte hade med att göra, styrde upp mina tidtabeller i samband med mina resor på ett ganska dominerande sätt. Men tillika verkade hon professionell som alltid hade strikta tidtabeller och väl förberedda frågor nerskrivna. Varje gång vi träffades lät det som att det skulle bli den sista gången, men det dröjde inte länge innan jag fick veta att ”någon pusselbit saknades” och att de ville träffas ytterligare en gång. Så där höll det på, och jag kände att eftersom jag nu en gång hade gett mig in i detta så måste jag väl fullfölja det också även om det var tidskrävande.
Den tredje träffen i Oslo
Teamet ville vara med på alla evenemang där jag deltog. I mitten av oktober 2019 åkte jag till Oslo eftersom jag var inbjuden av Foreningen for Fritt Vaksinevalg att hålla föreläsning. Självklart var Carolina och filmaren Sven där för att följa mig på plats. Emelie själv kunde inte komma loss men hon hade instruerat Carolina noga om de frågor som behövde ställas, och i vanlig ordning styrde hon upp allt på sitt sätt:
Hej Linda!
Nu har Sven och Carolina bokat sina resor. Har du fått någon ny information om hur det ser ut på lördagen?
Carolina tar tåget och är i Oslo redan på fredagen men Sven kommer med flyget på lördagsförmiddagen och kan vara redo att filma så snart han landat, dvs ni börjar att filma kl 12.30. Du kan väl hålla mig underrättad så snart du får några nya uppgifter angående om du ska vara med i Hälsetv.
Men annars så tänker jag att ni kan väl träffas så snart Sven är på plats och är redo att filma ett litet samtal med dig och Carolina.
Jag återkommer med adressen till hotellet där Carolina bor och så kan ni ta filmningen på lördagen där. Men som sagt vi får lägga detta tillfälle efter vad som funkar med din medverkan i hälsetv. Så det är viktigt att vi håller kontakten om detta.
Vi vill gärna filma dina förberedelser på söndagen på det hotell som du bor på. Sven träffar dig där och bara filmar dig när du gör dig iordning, samlar ihop dina papper, åker till föreläsningslokalen och hur du sen förbereder dig där och samlar tankarna osv. Tänk att han bara ska vara en fluga på väggen och du gör precis som du brukar göra och försöker tänka bort att han är där.
Vilken tid börjar du göra dig i ordning på söndagen så Sven kan komma till ditt hotell då? Carolina kommer nog också att hänga med då de åker tillsammans.
Sven måste sedan med ett flyg på kvällen så han kan inte riktigt vara med hela tiden på föreläsningen men han kommer att rigga en annan mindre kamera som är på och som Carolina sen tar med sig hem.
Hör av dig så jag vet att du fått den här informationen och så hörs vi igen så snart du fått nya uppgifter från Norge.
Allt gott,
Emelie
Och några dagar senare:
Hej Linda!
Jättebra att de skickade ett tydligt schema. Vi vill ju filma så mycket som möjligt, så vad sägs om den här planen:
Sven och Carolina möter upp dig och den norska arrangören vid er lunch ca kl 11.30 på lördag. (Så snart Sven har landat och tagit sig till stan) Sedan följer de med er och filmar när du gör intervjun med magasinet eller TV eller organisationen (vilket det nu blir där vid kl 12.00-14.00)
Sedan tar Sven och Carolina med dig till sitt hotell för att spela in ett samtal där utifrån det som behövs kompletteras från när vi sågs i Karleby. Detta tar ca 2 timmar. Efter det är du redo att ses med det norska teamet för ert sammarbetsmöte. Vi filmar gärna lite av det också. Så får vi dig liksom ”in action” där med. Kommer bli snyggt! Sedan har du middagen där på Cafe Mistral. (Vi löser så klart att du även hinner checka in någongång där emellan 🙂
Det som är viktigt för dig att kommunicera med det norska teamet är alltså att vi behöver 2 timmar med dig efter den norska intervjun och innan ni ses igen för samarbetsmötet.
Vi behöver också veta var Sven och Carolina ska åka för att sammanstråla med er vid lunchen.
Allt gott!
Emelie
Vad jag än gjorde hade jag en kamera i ansiktet för att de ville porträttera mig. Carolina ställde som vanligt många frågor. De hade självklart frågat om lov att filma föreläsningen, och de hade frågat om lov av arrangören att få filma allt som hade med min närvaro i Oslo att göra. Detta fick de tillstånd till eftersom de uppgav sitt goda syfte: att följa Carolinas resa i vaccinernas värld, och porträttera mig som en av de relativt få som vågar föreläsa om ett ”förbjudet” ämne. Och jag gick i god för detta.
Det kom väldigt lite folk till föreläsningen i Oslo, vilket berodde på att arrangörens biljettprogram den sista veckan hade blivit hackat (eller fått teknisk kortslutning?) så att det bara stod ”Ikke noe arrangemang” när folk försökte boka plats. Detta upptäcktes väldigt sent, och många intresserade uteblev därför i tron att föreläsningen hade blivit inställd. Märkligt nog var filmteamet aldrig någonsin intresserade av att få någon bekräftelse på varför bokningsprogrammet inte fungerade, trots att de annars ville följa upp alla detaljer.
En annan sak som filmteamet inte verkade fästa någon uppmärksamhet vid var det faktum att en läkare satt på första parkett på min föreläsning. Efter föreläsningen steg han upp och tackade mig stort för det jag hade förmedlat. Han berättade att han som läkare givetvis hade vaccinerat sin son i enlighet med rekommendationerna, och att detta ledde till att hans son dog en mycket plågsam död vid bara ett par års ålder. Sonen fick således en mycket allvarlig biverkning som jag tyvärr inte minns den korrekta medicinska benämningen på. Läkaren berättade vidare att han efter denna smärtsamma erfarenhet inte klarade av att fortsätta arbeta som läkare, eftersom det krävde att han skulle uppmana föräldrar att göra det som hade dödat hans eget barn.
Jag vill understryka att jag kände mig glad över kontakten med filmteamet. Dessa trevliga människor lade ner så mycket tid på att producera en dokumentär om Carolinas sökande efter fakta om vacciner, och eftersom Emelie var en frilansare som satsade egna pengar i detta projekt så fanns det egentligen ingen orsak för mig att misstänka något. Med facit i hand ser jag självklart alla varningslampor, men det är alltid lätt att vara efterklok.
Den fjärde träffen i mitt hem
Det blev ett nytt år, och i januari 2020 ansåg teamet att vi hade blivit så väl inarbetade med varann och hade utvecklat ett sådant förtroende att de nu kunde framföra en försiktig begäran som, om den bifölls av mig, skulle rama in allt på ett fantastiskt sätt. Det var nämligen en sista viktig pusselbit som fattades enligt Emelie. Det var min egen hemmiljö, den som betyder allt för mig eftersom jag är en hemmamamma som värnar om att finnas tillgänglig för mina barn. Emelie underströk att det inte gör mig rättvisa då jag i Karleby hade låtsats stå och steka färdigköpt mat i ett kök som inte var mitt. De ville ha äkta vara från mitt eget hem.
Och jag, som självklart ville bidra till att filmen skulle bli så genuin som möjligt eftersom jag själv är en noggrann person som alltid har haft mottot ”allt eller inget”, gick med på detta. Emelie svarade förnöjt den 22 januari 2020:
Hej Linda! Så fint av dig att vi får komma och filma nästa vecka. Det blir spännande att se Kronoby i vinterskrud även om det kanske inte är någon snö.
Kan vi boka tisdag från morgon till kväll samt onsdag fm så är vi väldigt tacksamma. Vi pratade om måndag em eventuellt men Sven kommer inte loss tidigare tyvärr. Hoppas att du kan viga några timmar på onsdag om vi nu skulle behöva det.
Det lät väldigt bra med din tvättdag, om du skulle kunna spara några tvättar samt även ha tvätt att sortera. Liksom yogan, hushållet, matlagning, handling, alla telefonsamtal och allt annat som hör till din vardag. Spar det som du brukar göra i vardagen denna gång. Vi kommer ha en hyrbil så vi kan ta oss lätt till dig men vi vill gärna filma när du kör till dina barn och till dina aktiviter i din egna bil.
Jag ringer dig när jag hunnit planera med Sven så kan vi prata om i vilken ordning som vi filmar allt.
Allt gott!
Jojo, allt gott …
De kom, de såg, de filmade. De filmade verkligen allt. Till och med när jag nattade barnen och sjöng godnattsång och sedan kom de hit mycket tidigt följande morgon när jag skulle väcka barnen. Allt för mysfaktorns skull. ”Va fint, va gulligt, va mysigt, jättebra …” Emelies entusiasm och övertrevlighet visste inga gränser. Och jag har ju ingenting att dölja, så jag såg inte att det var något fel med detta. Snacka om att ha kvar sin barnatro …
Den femte träffen i Oravais
Kort därefter var det dags för mig att hålla en vaccinföreläsning i Oravais här i Österbotten. Och när Emelie fick reda på det så var hon genast beredd att kasta sig i planet och komma hit – igen. Herregud vad mycket pengar hon tycktes ha att röra sig med. Denna gång kom bara Emelie, och nu ser jag det absurda i att hon ensam kom hit för att filma min föreläsning. Filmen skulle ju handla om Carolina – som inte alls var med på resan. Dock ifrågasatte jag det inte så mycket eftersom Carolina nyss hade fött sitt andra barn. Så påstod de i alla fall.
Emelie filmade allt runt föreläsningen, och hon var mån om att få en närbild på då vi räknade pengarna för att se om inträdet faktiskt skulle täcka utgifterna, det vill säga reseersättning och traktamente till mig samt arrangörens utlägg för bland annat kaffe, te och hembakad kaka. Vi konstaterade att det borde ha gått runt. Jag föreläser helt ideellt, men eftersom jag inte har någon inkomst som hemmamamma så brukar jag begära reseersättning och traktamente samt en plats att sova på om det krävs.
Den sjätte ”träffen” via Skype
I mitten av mars brakade coronacirkusen lös, och nu bad Emelie mig att prata över Skype med Carolina som tydligen var orolig och olycklig där hemma med sin nyfödda. Hon vågade inte besöka sin farmor och visste inte vad hon skulle tro om allt. Självklart kunde jag ta ett skypesamtal med henne om det nu kunde ha någon positiv inverkan på henne, man vill ju hjälpa en medmänniska som mår dåligt. Carolina undrade om hon kunde besöka sin älskade farmor som hon saknade så mycket – en konstig fråga att ställa mig egentligen. Varför förväntar man sig att jag ska avgöra en sådan sak? Eftersom jag aldrig har trott på hela denna pandemicirkus (nu börjar det ju gå upp för allt fler att det dör lika många som alla andra år, och att ”pandemin” beror på ett felaktigt test som inte är godkänt för diagnosticering), så svarade jag att jag tycker att hon ska sluta vara rädd och orolig och besöka sin farmor om det är det de båda vill. Hela vårt samtal spelades in av fotografen Sven. Jag minns inte så mycket annat av allt vi talade om, men jag fick följande mejl av Carolina efteråt:
Hej Linda!
Hur har du det? Här i Skåne skiner solen idag. Så härligt att se alla träden som nu får sina löv.
Stort tack för samtalet via Skype senast. Det gjorde verkligen livet lättare för mig. Att inte oroa mig så mycket över det som hela tiden kommer om det här ”Corona”.
Jag tänkte bara fråga om den där filmen som du sa att du kunde skicka en länk till mig om. Det var en film som förklarar lite om NWO. Har en del tid nu när jag ammar och kan kolla på lite mer. Om du har fler intressanta grejer som är bra för att öppna ögonen och förstå den här åsiktskorridoren så tipsa gärna.
Har du någon kontakt med Emelie? Hon verkar väldigt upptagen just nu tycker jag. Men jag antar att hon hör av sig om det är så att du ska föreläsa online eller kanske även resa någonstans eller så och man kan hänga på 🙂
Jag vet att hon vill att vi ska träffa dig igen. Hon tycker att det saknas några bitar som hon kallar det 🙂 Kanske när gränserna öppnas att vi kan komma till Finland om inte du har anledning att komma till Sverige. Vi kan ju ta båten om flygen kanske är jättedyra sen när de startar upp igen.
Tack för hjälpen med länken till filmen och ha en bra dag!
Mvh
Carolina
Carolina var uppenbarligen väldigt intresserad av ämnen som ligger utanför åsiktskorridoren. Ett sådant ämne som hon upprepade gånger ställde frågor om, var förintelsen och judar. Hon undrade varför man inte får diskutera den saken, vad det är som finns bakom den dörren och så vidare. Jag svarade flera gånger att jag inte kan något i frågan. Hon bad mig skicka tips på filmer om ämnet så att hon kunde förstå bättre, något jag inte gjorde eftersom jag inte hade några tips till hands. Hennes enträgna nyfikenhet väckte emellertid mitt eget intresse, så att jag gjorde en ytlig skrapning i ämnet.
Planen var att Emelie med sitt lilla team (i alla fall fotografen Sven) skulle delta i föreningen 2000-talets Vetenskaps föreningsstämma samt efterföljande vetenskapliga seminarium i Växjö under vårvintern, precis som hon hade gjort året innan. Emelie hade ju tecknat medlemskap i föreningen. Hon hade också bett om att hon och Sven skulle få skjuts till Göteborg eftersom jag skulle hålla en vaccinföreläsning där dagen efter. Med andra ord var det precis samma upplägg som året innan, då hela denna historia tog sin början för min del. Emelie var väldigt ivrig över att få åka med i samma bil som mig och arrangören till föreläsningen i Göteborg, då kunde hon ju få vara delaktig i våra spännande diskussioner kring olika frågor.
Coronan satte sedermera stopp för detta, vilket med facit på hand var tur. Föreningen 2000-Talets Vetenskap höll sin föreningsstämma via nätet istället, och Emelie Simmons deltog som den aktiva medlem hon utgav sig för att vara.
Den sjunde träffen i Umeå
Det besvärade Emelie på ett uppenbart sätt att vi inte kunde träffas på grund av coronan, och hon var mycket snabb med att stämma en träff så fort restriktionerna lättade i somras. Redan den 4 juni skickade hon nedanstående:
Hej Linda! Hoppas att dina planteringar mår bra i solen!
Jag har pratat med Sven om val av plats etc. Han tycker att det vore bra om du kunde komma till Umeå så filmar vi där. Jag nämnde också att du eventuellt skulle träffa mannen som organiserar föreläsningen och han tyckte det vore utmärkt om vi fick filma det också. Det ramar in dig i ditt sammanhang på ett mycket bra sätt tyckte vi båda två.
Jag hittar inga flyg just nu men de kommer väl upp när gränserna öppnar. Däremot går färjan från Vasa över till Umeå. Du nämnde att du kunde kanske få någon annan att leda gymnasterna en dag. Kan du se om det är möjligt?
Också om din kontakt i Umeå och du kunde ses. Jag antar att ni behöver boka tid om ni ska till BVC.
Vi kommer behöva en hel dag med dig som minimum inkl filma vid BVC så det innebär två övernattningar för att få ihop det med resan. Förslagsvis tar du färjan kl 20.00 den 15 juni och så åker du hem den 17 juni med färjan kl 08.00. Skulle det funka att få ihop det med BVC-grejen och din gympa på det viset?
Önskar dig en fin dag och kväll!
Emelie
Ps. Idag har jag hört studenterna sjunga och tuta från sina bilar. Känns hoppfullt ändå. Ds.
Hon pratar om bvc som ni ser. Det beror på att min kontakt i Umeå, som hade arrangerat en föreläsning med mig hösten 2015 och som nu ville göra en repris på det, hade berättat för mig att hans vän undrade om jag möjligen kunde komma med honom till ett bvc och ställa frågor om vacciners säkerhet och effektivitet i egenskap av oroliga föräldrar. Tanken var att vi ljudmässigt skulle spela in de svaren vi fick bara för att se vad det är som föräldrar de facto får för svar om de känner sig osäkra. När jag nämnde detta för Emelie blev hon eld och lågor. Detta var ju himla spännande!
Besöket i Umeå senarelades något till slutet av juni. Den 23 juni skickade Emelie följande instruktioner:
Ville kolla med dig om du fått fatt i någon som hade foton som vi kan fota av från tiden när du startade igång diskussionskvällar om vaccin i ditt närområde. Från träffarna hemma men också från tillfällena då du fick hyra en lokal eftersom det var så stort intresse.
Det där att du var supernanny och sov-kurade barnen var ju också så fint – har du bilder från det som vi kan fota av så vore det också jättebra! Allt bra du säger måste jag ju kunna bildsätta på ett fint sätt och det är inte det lättaste upptäcker jag nu när jag sitter och går igenom allt.
Vi kommer också behöva prata lite mer om hur allt startade för dig i och med din dotter och TBC:n. Så ta med journalen och andra doktorspapper från den tiden är du snäll så kommer det se jättebra ut i bild. När jag gick igenom tidigare inspelningar ser jag att vi endast pratat om detta utifrån tidningsartikeln från ditt klipparkiv. Vill ju även att du ska prata lite mer fritt om det.
Vi kommer också fråga lite om Vaxxed 1 och Vaxxed 2 som jag nu kollat mer ordentligt på. Så bra och spännande de är, eller hur? Låt oss prata om dem tycker jag!
Carolina blev förresten himla glad över att få komma ut lite på resa hon med. Hon hade också lite egna grejer som hon vill ta upp med dig. Verkar som att hennes man börjat ändra ståndpunkt lite i frågan i och med allt han nu lärt sig i och med corona-rapporteringen på TV osv och att hon får kämpa lite hemma nu med den här frågan om mässlingsvaccin till deras lilla bebis. Jag sa att det nog går jättebra att hon pratar med dig om det och blir stärkt.
Svara gärna på det här mejlet så jag vet att du hunnit läsa det innan du reser i och med att det handlar om grejer att ta med. Stort tack!
Ha en fin kväll!
Emelie
När jag kom med båten till Umeå stod Sven redan färdigt och filmade. Vi åkte till den lägenhet som de hade hyrt (som vanligt), och allt var så trevligt och roligt. De hade fixat en härlig middag med potatissallad och fisk så att vi inte skulle behöva ödsla tid på att äta på restaurang (i efterhand förstår jag varför). De var väldigt måna om att de ville filma när jag och arrangören i Umeå pratade om planen på att åka till ett bvc. Vi fick noggranna instruktioner om hur vi skulle luta oss mot varann över bordet, sänka rösten och se lite fulla i fan ut, eftersom det var något busigt vi planerade. Själva hade vi inte alls hunnit planera saken särskilt ingående, bara kort berört det i mejl, men nu kändes det som att filmteamet accentuerade det hela markant. På nolltid hade filmteamet letat upp ett närliggande bvc, jag tror att det var Tegs familjevård, och de packade in oss i bilar och gav oss instruktioner om hur vi skulle låtsas komma gående till centralen och planera våra eskapader, kika in genom fönstren och så vidare. Oerhört många tagningar.
Jag betonade naturligtvis att ingen sköterska fick avslöjas med namn eller bild, eftersom det vore djupt oetiskt att utsätta henne/honom för något sådant. Vi skulle bara ta upp ljudet så att vi kunde återge svaren på ett riktigt sätt. Vilket bvc vi skulle göra det på behövde heller inte avslöjas. Hur som helst så verkställde vi aldrig detta, det var bara en fundering vi hade som filmteamet sedan blåste upp rejält.
Dagen i Umeå var intensiv och rolig. Vi pratade som vanligt om en massa olika ämnen utanför kameran. Än en gång tog Carolina upp frågan om nazism, judar och förintelsen, och nu hade jag ju faktiskt några infallsvinklar att komma med eftersom hennes nyfikenhet hade inspirerat mig. Jag påtalade en del tekniska motsägelser som historiker och forskare har fört fram, och funderade att orsaken till att frågorna inte får ventileras officiellt är att de stora mediehusen till största delen ägs och kontrolleras av judar.
På kvällen i Umeå, efter att vi var klara med alla officiella inspelningar, satt vi vid bordet och drack te och åt lite godis och hade det mysigt. Då började Carolina berätta om sin jobbiga situation hemma. Hennes ögon fylldes av tårar och underläppen darrade, liksom rösten. Hon berättade hur hennes man hade ändrat åsikt i vaccinationsfrågan, och hur han nu krävde att barnen skulle vaccineras. Situationen var så infekterad hemma, och det gick inte alls att diskutera saken berättade Carolina. Hon var orolig och osäker och rädd för att deras äktenskap skulle spricka. Jag tyckte så synd om henne, och ville självklart försöka hjälpa henne eftersom hon bad mig om råd.
Jag frågade om det inte gick att be mannen läsa exempelvis ”Vaccinationer: risker och skador”, men hon sa att det inte funkar. Jag minns inte alla vändor i samtalet, men jag påtalade att han inte får vaccinera barnen bakom hennes rygg eftersom båda föräldrarna måste ge sitt samtycke till vaccination. Eftersom inget jag föreslog verkade fungera, på grund av att allt var så infekterat hemma och hela äktenskapet svajade på grund av detta, så undrade jag till sist om hon kanske är tvungen att dra en vit lögn och låta mannen tro att hon har vaccinerat barnen tills dess att situationen lugnar ner sig så att de kan kommunicera igen. ”Vadå, ska jag ljuga för honom?”, undrade Carolina storögt. Jag påpekade att det inte är något jag förespråkar, men om hon tror att alternativet är att han vaccinerar barnen i smyg bakom hennes rygg – vilket är olagligt – så måste hon kanske ta till så drastiska åtgärder om hon själv är övertygad om att hon inte vill vaccinera. Något i den stilen, jag minns som sagt inte ordagrant. Jag rådde henne också att titta på Vaxxed-filmerna tillsammans med honom.
Jag var i Umeå i ett dygn ungefär, och under den tiden hann filmteamet också intervjua arrangören som ordnade föreläsning med mig för fem år sedan, samt en naturläkare som jobbar med vaccinskadade människor. Naturläkarens syster dog för övrigt vid sju års ålder efter att hon utvecklade stelkramp av stelkrampssprutan, och detta berättade naturläkaren framför kameran.
Jag fann det lite märkligt att jag inte fick något traktamente för min resedag hem, att äta på båten är ju inte gratis. Men inte ville jag verka petig om sådana små detaljer nu när detta team ändå hade lagt ner så otroligt mycket tid på att gestalta vaccinfrågan på ett sådant sätt att de kritiska rösterna får ta plats. Det händer inte ofta.
Grand Finale i Karleby: den åttonde träffen
Sommaren gick och det blev höst. I september tog Emelie kontakt igen:
Nu när vi svenskar får komma över till Finland igen så har jag planerat att hälsa på i släktstugan. Det vore jättefint om det gick att träffa dig igen i samband med mitt besök. Jag skulle vilja att Carolina ställde några frågor om coronavaccinet som är högaktuellt just nu. Det känns viktigt att få med det i filmen efter allt som varit under det här året. Tänk om vi är på väg in i ett nytt läge som vi hade med Pandemrix och narkolepsi? Jag har gått igenom materialet och ser att vi har en del kompletteringar kring andra biverkningar som vi också behöver få med. Carolina var lite trött och höggravid när vi pratade om det i Karleby.
Allt gott!
Emelie
Jag försökte undertrycka min känsla av ”Neej, inte nu igen, jag orkar inte mer, jag har inte tid” men den fanns där. Särskilt som Emelie var så påstridig. Det var något med henne som gjorde att jag suckade och himlade med ögonen efter våra samtal eller mejlväxlingar – hon var manipulativ på ett otäckt trevligt sätt. Hon talade med den lenaste röst, nästan som om hon talade med ett småbarn, men fick ändå alltid som hon ville i slutändan.
Allt måste ju rättas efter Svens späckade schema, och jag fick en del alternativ att välja på. Inget passade riktigt. Jag störde mig på att hon inte verkade respektera mig då jag sade att jag inte kunde en viss dag för att jag skulle på kurs. Då var det bara ”Ja men då kan vi ju ses efter kursen på kvällen, vi hinner ju bli klara till 22-tiden”. Säger man att man inte kan, då behöver man inte hålla på och försöka trycka in en träff i ett redan späckat privatschema. Jag har ju barn också att ta hand om. Men det var alltid på det sättet. När jag sa att jag inte ville ha någon träff innan ett släktkalas var undanstökat, så tryckte hon ändå på och bad mig boka upp flera dagar tills vi hittade en dag som Sven kunde.
Så enades vi slutligen om onsdag 14 oktober 2020 i Karleby. Som vanligt hade de hyrt en airbnb. Genast när jag kom till lägenheten märkte jag att det var något konstigt i atmosfären. Annars brukade det vara kramar och glada tillrop och ”husvisningar” och fika och dylikt, men nu var det väldigt spänt och bråttom. Ingen tid för trevligt småprat, bara direkt sätta mig på en stol framför kameran. De sa lite urskuldande att de måste ställa några kritiska frågor också för trovärdighetens skull.
Carolina inledde med att ställa frågor som hon redan hade ställt, och som jag redan hade besvarat. Jag förstod inte varför de skulle ställas igen. Och när jag besvarade var hon inte nöjd med svaret. Det handlade om min roll som ”ledare”, som den som sätter agendan för osäkra människor. Jag har alltid nedtonat min betydelse, därför att jag inte samtycker till detta med att människor blint ska följa rekommendationer och tillsägelser. Jag uppmuntrar människor till att själva söka fakta och på så sätt erövra sanningen. När jag som vanligt svarade att jag inte alls ser mig som någon ledargestalt, och att jag faktiskt har legat lågt de senaste fem åren på grund av tidsbrist och att det finns många andra aktörer i frågan, då var inte Carolina nöjd med svaret. Hon fortsatte i stil med att ”Men det är ju dig som folk ser upp till, det är ju dina föreläsningar dom väljer att tro på!” När jag svarade på ett icke tillfredsställande sätt igen fortsatte hon tills jag slutligen sa något i stil med att ”Ja, det kan väl hända att det inte finns så många andra föreläsare på svenska som ligger ute på nätet”. Hon valde att ställa om frågan flera gånger, vilket var ovanligt. Sådana påbud brukade alltid annars komma från Emelie, som nu bara stod tyst i bakgrunden och lät Carolina hålla i rodret.
Sedan började Carolina ställa de kritiska frågorna som ”måste” ställas. Till först var jag lugn och svarade så gott jag kunde, men efter bara en liten stund märkte jag hur Carolina förändrades. Hon blev mörk i blicken och aggressiv. Hon höjde rösten och avbröt mig hela tiden. Jag insåg att något inte stämmer. Detta var inte den människa som jag hade haft kontakt med i ett och ett halvt år, som jag hade pratat och skrattat och fikat med och tröstat när det varit jobbigt hemma.
Jag kände ett starkt obehag, och nu började Carolina med arg och hög röst fråga hur jag kunde sitta i direktsänd debatt för fem år sedan och påstå att den tyska pojken som var hjärtsjuk och dog i mässling var vaccinerad. Hon anklagade mig för att ljuga, och sade att de hade kollat upp saken och att han var vaccinerad mot allt utom mässling (jag vet inte vilka källor de har använt sig av?). Hon fortsatte med att han hade varit vid liv idag om det inte vore för sådana som mig som säger till föräldrar att de inte ska vaccinera (vilket jag inte gör). Jag försökte inflika att livet inte är så enkelt som att välja mellan sjukdom eller vaccin – det finns oerhört många barn som dör av vaccin och att dessa barn också måste få uppmärksamhet, och samtidigt finns det oerhört många vaccinerade barn som får just den sjukdomen de är vaccinerade mot, alternativt drabbas av livslånga biverkningar från vaccinet. Hon fortsatte ropa att jag inte respekterar denne döde pojke, att jag agerar som om hans liv inte vore värt något. Jag förstod inte alls hur hon resonerade, varför skulle inte hans liv ha varit värt något? Jag förstod inte heller varför det nu skulle vara sådant fokus på detta, över fem år sedan det hände. Och under vårt samarbete fick vi till exempel höra berättelsen om hur naturläkarens syster dog i sin mors armar på grund av stelkrampssprutan. Var inte det värt att uppmärksamma i så fall? Eller läkaren i Oslo som berättade hur hans son dog av plågor efter vaccination?
Anklagelserna om att jag bara ljuger haglade. De hade minsann kollat upp Andreas Bachmair och hans undersökning av statusen hos vaccinerade kontra ovaccinerade (finns på vaccineinjury.info) och den var ju inte alls vetenskaplig! Det har jag heller aldrig påstått, svarade jag då. Tvärtom brukar jag understryka att det är en pågående undersökning där vem som helst kan delta genom att fylla i ett hälsoformulär.
Vid detta laget visste jag ju att något var helt galet, Carolina var aggressiv och hennes ögon blixtrade. Hon satt och slog med sina papper mot händerna och skrek att de har kollat upp allt och att jag inte vet det minsta vad jag pratar om. Jag kastade ett öga mot Emelie som stod och övervakade det hela, och det var som att se ondskan själv. Hon var alldeles svart i blicken där hon stod och tittade på mig, och det var så obehagligt att jag genast slog bort blicken. Jag tog av mig micken och sladdarna och slängde allt på golvet. Carolina fortsatte med att aggressivt anklaga mig för att ljuga om min dotters vaccinskada. ”Du ljuger om din dotter också, hon har inte alls fått någon tuberkulos, vi har kollat upp det!” Då blev jag förbannad. Precis som om jag inte själv vet vad som har hänt mitt barn. Hon skrek att det var en inkapslad tuberkulosinfektion, inte tuberkulos. Det är väl klart att jag vet den medicinska benämningen på skadan, och jag brukar alltid återge vad som hände i egna ordval eftersom publiken inte förstår innebörden av den medicinska termen. ”Vad är det här – vad håller ni på med?”, frågade jag upprört. Då avslöjade sig ormarna. Carolina sa att de är reportrar från SVT, och att detta var enda sättet att exponera mig eftersom jag vägrar att prata med media. Hon påstod att jag aldrig skulle ha ställt upp om de inte hade bedragit mig på detta vis. Hon sa att hon inte alls heter Carolina egentligen, utan att hon heter Malin.
Jag reste mig upp och gick resolut till dörren. Teamet följde snabbt efter med kameran i högsta hugg. ”Vi har spelat in allt Linda, ALLT! Vi har allt du har sagt om att pandemin är en bluff, att du inte förespråkar mångkultur, vad du anser om äktenskap mellan olika folkslag, vad du har sagt om judaförintelsen och NWO och vi kommer att sända allt i SVT!” Jag svarade att jag inte ger mitt medgivande till att de använder något alls som de har spelat in med mig. Medan jag drog på mig skorna ropade jag till dem ”Vet ni hur mycket tid jag har lagt ner på er!? Och ni har bara ljugit för mig hela tiden!” Då gömde de sig förnöjt bakom ”Men vadå, ni hade ju tänkt göra samma sak med bvc i Umeå, du är ju inte bättre själv”. Herregud, det är väl en milsvid skillnad på att hänga ut någon med namn och bild, och att inte göra det! Och det är väl en himmelsvid skillnad på att bara planera och att faktiskt verkställa!
Jag drämde igen dörren med en smäll, och tog mig hem som i en dimma.
Det som dessa tre människor har gjort är djupt oetiskt. De har i smyg spelat in allt som har sagts runt fika- och middagsborden, då vi har haft kamratliga samtal om ditten och datten. Därför åt vi nästan alltid i deras airbnb, så att allt kunde spelas in utan störande bakgrundssorl. Carolinas intresserade frågor har varit vägledande för våra samtal, och alltid när jag har sagt att jag saknar relevant kunskap i frågan (exempelvis om judaförintelsen) så har hon inte nöjt sig förrän jag har uttalat mig på något sätt. De har använt sig av falska identiteter, och uppgett falskt syfte. De har inte inhämtat mitt medgivande till att filma och spela in våra samtal. De har brutit mot de etiska publicitetsreglerna för press, radio och tv. De har brutit mot Journalistförbundets yrkesetiska regler. De har behandlat mig som om jag vore en brottsling, trots att jag är en rättskaffens medborgare. Mina ”brott” tycks vara att jag inte passar in i åsiktskorridoren. Både Sverige och Finland har åsiktsfrihet, och människors olika åsikter får inte utan deras vetskap och medgivande registreras och hängas ut till allmän bespottning. Sådant sysslar man med i diktaturer.
Det är för mig obegripligt hur man kan vara så elak. Hur orkar dessa människor omge sig med ett sådant mörker? Hur man kan se sig själv i spegeln på kvällen och vara nöjd med det man har gjort för dagen? Får de en kick av att karaktärsmörda andra? Hur kan dessa människor anklaga mig för att ljuga, då det är exakt det som de själva har gjort hela tiden? En lögn innebär enligt Wikipedia ”en oriktig utsaga som uttalas såsom varande sann, med avsikt att få dem som tar del av utsagan att anta dess riktighet trots att den som uttalar den vet att den är osann, att med ett påstående avsiktligt föra någon bakom ljuset. För att betecknas som lögn krävs ett uppsåt, till skillnad från att i god tro framföra en osanning som personen själv tror är sann.”
Jag har aldrig ljugit för detta team, eller i vaccinfrågan överhuvudtaget. Jag öppnade mitt hjärta och mitt hem för dessa människor, jag gav dem ofantligt mycket av min dyrbara tid utan minsta lilla ersättning och jag hjälpte dem med kontakter till andra. Samtidigt har de själva lyft lön för varenda minut de har lagt ner på att förfölja inte bara mig, utan även många andra med politiskt inkorrekta åsikter, under ett och ett halvt års tid. Det är skattebetalarna som har bekostat deras alla flygresor kors och tvärs, inte bara i Norden utan även till Italien där de intervjuade Andrew Wakefield. Personligen har jag inte ens fått ersättning för alla resor jag har gjort med egen bil, än mindre traktamente.
Och nu ska de karaktärsmörda mig i SVT, närmare bestämt i Dokument inifrån med Malin (”Carolina”) Olofsson som verklig producent. Till vilken nytta? Vad får skattebetalarna i Sverige för sina pengar? Ett program om hur de kartlägger en finländsk medborgares åsikter? Dokument inifrån uppger att de ”skildrar och granskar det svenska samhället”. Jag bor ju i Finland! Om jag vore en brottsling, likt ”Fuskbyggarna”, vore det säkerligen berättigat. Men nu är jag en vanlig hederlig mor och hustru, som tar hand om barn och hushåll och engagerar mig aktivt i lokala föreningar. Jag är inget felfritt helgon, jag har faktiskt fått både parkeringsböter och fortkörningsböter även om det är flera år sedan, men att nu exponeras som ”ett av de tio största hoten mot världens befolkning” känns helt absurt. Problemet är inte vad jag har sagt – jag är en människa med integritet som står för mina åsikter – problemet är hur SVT kommer att klippa, klistra och vinkla allt i syfte att förstöra livet för mig och min familj, och i vidare bemärkelse även för mina vänner och släktingar samt de som samarbetar med mig i olika åtaganden. Karaktärsmord definieras av Wikipedia som ”en term som används då en person anser sig ha blivit medvetet feltolkad eller pådyvlats åsikter som denne inte står för. Begreppet är relaterat till ärekränkning och förtal och förekommer framförallt inom kulturjournalistik då ämnen som anses kontroversiella debatteras. Anledningen till att begå karaktärsmord på en person skall vara att sänka denna ofta kulturellt och politiskt aktiva persons anseende hos massan.”
Vad säger man till ett barn som ligger uppe och gråter om natten för att det finns så elaka människor? Vad säger man till ett barn som förtvivlat undrar varför det finns människor som vill förstöra livet för mamma? Vad säger man till ett barn som gråter av rädsla för att dessa illasinnade människor kanske kan komma tillbaka och döda mamma? Hur ska man förklara att allt detta har hänt för att man tycker fel saker? Hur ska barn någonsin våga stå upp för sina egna åsikter då de lever i ett samhälle som fungerar på detta sätt?
Sist men inte minst: Hur kan någon som Emelie Simmons stoltsera med att vara kristen och göra många uppdrag för Svenska kyrkan? Hur kan en sådan lögnare gå med ett kors runt halsen? Emelie Simmons har uppenbarligen inte lärt sig det åttonde budordet: Du skall inte vittna falskt mot din nästa. Detta bör enligt Svenska kyrkan tolkas som ”Visa dig pålitlig i tanke, ord och handling.”
Jag vill avsluta med några upplyftande rader ur ett mejl som jag fick då hela denna historia uppdagades:
Du är helt över deras liga.
Ni finns inte ens på samma karta.
Du är en freedom fighter av rang, en lejoninna, en hjältinna, en ängel.
Eliten bland eliten. Bland de modigaste av de modiga.
Dina syften och gärningar hör inte till skuggans träskmarker, utan till solens – därför är de överlägsna.
Du ska fortsätta stå stadigt i din finska mylla och med hjärta och tanke i gudars boning.
De kan ämna skada och de kan försöka dra ner, men deras vapenskåp ekar tomt.
Ödsla ingen mer energi på dem.
Hämta istället stöd och kraft från oss som förstår och vet. Vad vi gör och kämpar för handlar förstås även om deras framtid. Men det förstår de dessvärre inte ännu. Vi fortsätter ändå. För allas skull. För våra barns skull. För framtiden.
Du VET vad du VET.
Du VET ditt syfte.
Du VET vad du har observerat och förstått.
Låt ingen ta det ifrån dig.
Att stå på barrikaden är tufft.
Att förändra världen är tufft.
Men det går. Och det måste göras.
Fortsätt fortsätt blomstra och lyckas!
