Linda Karlström

I mars 2013 föll min världsbild. De första och värsta insikterna gällde vaccin. Det kändes som att tarmen vred sig för varje ny insikt jag fick om vaccin. Jag kände mig totalt grundlurad, samtidigt som jag inte förstod hur mänskan kan vara så grym. Hur kan jag sitta här med den här informationen som är tillgänglig för alla, och ingen förändring har skett? Dödligheten i t.ex. kikhosta, mässling och polio minskade radikalt av sig själv redan innan vaccinet infördes. Högre levnadsstandard och hygien?

Jag fick nys om en vaccinföreläsning med vaccinkritiska Linda Karlström, som jag kände till från debattinläggen i lokala dagstidningen. Jag ville bilda mig en egen uppfattning innan för att undvika att bli anklagad för hjärntvätt, så jag började läsa bipacksedlar och rota på internet. Jag började hata vaccin redan innan föreläsningen, men frågetecknen var många i detta oändliga ämne. Här finns en tidigare föreläsning med Karlström.

Det känns väldigt olustigt att vi har valt att vaccinera barnen på lösa grunder. En liten marknadsförande broschyr från rådgivningen, utan källhänvisning. Följer man vaccinationsprogrammet har en femmånaders baby hunnit få femton vacciner, läkemedel.  Det finns inga bevis för att vacciner är effektiva och säkra. Men det finns nog med bevis på allvarliga biverkningar och skador förorsakade av vaccin. På sajten Vaccin.me finns omfattande material samlat om vaccin. En annan motpol till all propaganda är boken ”Vaccinationer: risker och skador”, skriven av doktor Mayer Eisenstein och Neil Z. Miller. ”Medicinska auktoriteter ljuger … i framtiden kommer vi få veta att vaccinerna är den största kriminella handlingen någonsin mot mänskligheten.”(dr Guylaine Lanctot)

Andra insikter jag fick gällde industrimaten. Är alla produkter märkta med ett hjärta verkligen bra för hälsan? T.ex. margarinet Becel och fettfri mjölk. I boken ”Matrevolutionen – Ät dig frisk med riktig mat!”, skriven av kostdoktorn Andreas Eenfeldt, har jag nu läst om bakgrunden till fettskräcken och kolesterolmyten. Både mättat fett och kolesterol har en rad hälsosamma och gynnsamma effekter på kroppen och psyket. Författaren förespråkar lågkolhydratkost, LCHF.

Via Facebook fick jag mera tvivel. ”Mjölk ger benskörhet” och ”Pastörisering av mjölk ger sjukdomar och förstör viktiga ämnen i mjölken”. Nuförtiden köper jag obehandlad ekomjölk direkt från bondgård. Vidare läste jag påståendet att ”Fluor är giftigt” och rubriken ”Vad din tandläkare inte berättar för dig”. Jag som var bombsäker på att fluor är viktigaste ingrediensen i tandkräm. Andra faror jag blev uppmärksammad på var mobilstrålning och annat trådlöst.

Jag fick fler insikter och tvivel på samma gång än vad jag klarade av att hantera. Det blev för spännande för att kunna somna. Jag började sitta uppe halva nätterna och antecknade mina tankar med penna och papper. Dagtid bombarderade jag min sida på Facebook. Jag blev aldrig färdig. Jag blev manisk och hamnade in i en psykos. Jag hade ingen egen erfarenhet av psykiska sjukdomar, så jag förstod inte genast att jag var sjuk.

Kvällen innan jag hamnade in på mentalsjukhus kände jag mig upprymd och allt kändes så underbart. Jag hade kommit fram till att naturen är äkta och den ska jag ha som utgångspunkt då jag fattar beslut. Men så såg jag en internetsida med rubriken ”Nightly breaking news” och en nedräkningsklocka. En jordglob snurrade där och min hemort och New York var utmärkta med namn. Det stod att det ska bli krig i mellanöstern, att folk ska hamstra mat och att oljepriset kommer att stiga. I mitt virrvarr blandade jag på mellanöstern och mellaneuropa. Det stod också att man skulle skicka in material om man har till exempel Twitter eller Youtube. Jag fick för mig att det gällde vaccin. Men jag började inte skicka in material. Jag tänkte att det finns nog många andra som sköter det. Då nedräkningen skulle vara klar, kl. 02:00 finsk tid, trodde jag att all insamlad information om vaccin skulle visas på tv. Jag började sedan oroa mig för att läkemedelsbolagen kommer att döda mig för att jag spridit obekväm information om vaccin på Facebook och att avslöjandet av vaccinbluffen skulle leda till krig.

En släkting reagerade på min höga aktivitet på Facebook och kontaktade min mamma. Min man tyckte också att jag var annorlunda. Jag ville att vi skulle hamstra mat och gardera oss för krig. Tolvtiden på natten kom någon in genom vår dörr. Jag vaknade till och tänkte att nu är läkemedelsbolagen ute efter mig. Men det var min mamma. Hon och min man kom gående mot mig och jag blev livrädd. De fick mig att känna att de tror att jag är sjuk på något vis. Min mamma sov hos oss den natten.

Nästa dag sa min mamma att vi har något vi ska ha gjort idag, vi ska beställa en läkartid. Jag sprang in i badrummet med mobilen i högsta hugg, låste dörren och ringde min ”mentor”. Sedan gömde jag mobilen i badrummet.  Jag började dra paralleller med overkliga filmer om förutseende, sjätte sinne och tecken. Jag gjorde som i filmerna, skrev upp telefonnummer, stängde av mobiltelefonen, rensade mitt ”arbetsbord” och skrivbordet i datorn. Jag la koder till datorn, ändrade mitt namn på Facebook och rensade bort bilder på barnen. Jag kom överens med min man om ett gömställe i en lägenhet vid senare behov. De underbara känslorna jag hade haft kvällen innan hade förändrats till en jättestor börda. Hela min familjs liv stod i mina händer. Det var jag som skulle rädda dem.

Plötsligt slog det mig att jag hade förväxlat verkliga filmer med overkliga. Jag började av mig själv förstå att jag hade spårat ur. Nu mådde jag bra igen. Men till en läkare skulle de ha mig. Hos läkaren pratade jag på i full fart. Jag försökte förklara mina tusen tankar. Jag var otroligt trött och hade bara velat sova. Men det blev ambulans till mentalsjukhus. Det skar mångfalt i hjärtat då jag togs 100 km bort från mina små barn.

Att komma till mentalsjukhus med den nya insikten om vaccin, som jag drog paralleller till medicin med, passade inte ihop. Jag lyckades fuska med medicinerna i början. Men personalen var misstänksam och jag fick höra av en släkting om injektion ifall man vägrar medicin. Första morgonen på mentalsjukhuset fick jag känslan ”Welcome to Zombieland”. Matklockan ringde klockan åtta och ena patientdörren efter den andra öppnades långsamt. Ut ur rummen lunkade övermedicinerade (?) patienter med stirriga och våta ögon.

Från att ha varit aktiv hemma med två småbarn ska man tydligen helst bara sitta och glo. Första veckan fick jag inte delta i aktiviteter och blev tillsagd då jag gympade i korridoren. Andra veckan blev det till och med roligt med gruppromenad, konstterapi, arbetsterapi, vattenjumpa, bastu, simning, gym, avslappning och kafé med internet.

Mitt mående var i stort sett riktigt bra. Jag upplevdes som överaktiv, men det var inget jag mådde dåligt av, tvärtom, jag fick tiden att gå. Jag hade dödsångest två gånger i början av sjukhusvistelsen. En morgon läste jag i dagstidningen om Nordkorea som hotade med kärnvapenkrig. Jag tänkte att det var som jag trodde, ett tredje världskrig är på kommande. Av personalen fick jag ingen hjälp med min oro. Samma dag fick jag mitt första besök. Jag berättade om min oro för krig åt henne. Hon förklarade sakligt att Nordkorea är ett så speciellt land, att det är inget att oroa sig för. Då försvann min dödsångest och jag funderade inte mera på krig.

En kväll kunde jag inte somna på grund av hosta och började fundera på min hälsa. Tänk om jag hade problem med lungorna efter min fyra veckor långa förkylning? Jag kände att blodtrycket var högt. Jag gick till personalrummet, de mätte blodtrycket, 168/100. Aldrig någonsin hade jag sett sådana siffror. Jag som alltid hade haft lågt blodtryck. Förstår de sig inte på blodtryck? De sa bara ”du måste sova”. Jag försökte ligga i sängen och ta det lugnt. Pulsen kändes obehagligt låg. Jag gick till personalrummet igen och sa att jag måste till akuten. Får jag ringa läkare, frågade jag. ”Du måste sova” fick jag höra igen. Jag la mig ner på golvet och ropade 112, ring 112. ”Hon skojar!”, sa en i personalen. De drog upp mig från golvet och ledde mig till mitt rum. Jag trodde jag skulle svimma av det höga blodtrycket. ”Kan ingen komma med in i mitt rum?”, frågade jag. ”Nej, nej!” ”Kan jag åtminstone få ha dörren på vid gavel?”, frågade jag desperat. Det gick de med på. Jag bad dem gå förbi ofta och se att jag lever. Jag andades igenom den natten, värsta natten i hela mitt liv.

Jag tänkte att mitt hopp är personalbytet vid 7-tiden, de förstår nog hur allvarligt det är med mitt höga blodtryck. Morgonpersonalen ignorerade mig också. Nästa hopp var vid 9-slaget, då man fick börja ringa från telefonrummet. Jag ringde en närstående. Hon berättade att precis så där känner hon då hon har ångest. ÅNGEST?! Alla fruktansvärda känslor bara rann från kroppen. Blodtrycket stabiliserades, bröstkorgen vidgades och jag blev riktigt lugn. Jag mådde så otroligt bra igen. Det kändes som att hon hade räddat livet på mig.

Vid två tillfällen sa en läkare åt mig att jag säkert måste äta medicin resten av livet. Överläkaren som skrev ut mig sa att jag ska äta medicin ½-1 år. Efter fem veckor på mentalsjukhus blev jag utskriven och fick medicin med hem för ett dygn. Då jag skulle köpa ut min medicin från apoteket var fulla priset ca 250 euro för 100 tabletter. Enligt ordinerade dosen skulle medicinen räcka 50 dagar. 35 procent rabatt skulle jag få med FPA-kortet, men det var ändå mycket pengar. Jag fick veta att man kan få ett B-intyg som berättigar till 100 procents rabatt. Personalen på apoteket visste inte om man i efterhand kan söka ersättning. Jag gick ut från apoteket, utan medicin, och ringde till mentalsjukhuset. Det var helg, men på måndag skulle de försöka ordna saken. Jag ville ju helst inte äta någon medicin, så jag såg detta som en bra orsak att vara utan.

Första kvällen utan medicin tog det lite längre tid att somna. Jag vaknade redan halv fem på morgonen. Följande kväll utan medicin tog det ännu längre tid att somna, och då jag just hade somnat blev jag väckt av ett hostande barn. Efter det kunde jag inte somna om. Fyratiden på natten blev det värre. La jag fast ögonen blev det ännu värre. Det var tungt att andas och jag var illamående. I bipacksedeln står det att om man plötsligt slutar med medicinen så kan man få sömnbesvär, huvudvärk, illamående och kräkningar. Jag gick runt i lägenheten, flåsade och bannades. Vid ett tillfälle la jag fingrarna i halsen i hopp om att börja må bättre. Men inget kom. Kl. 9 öppnade apoteket, äntligen. Kosta vad de kosta vill, nu var medicinen min enda räddning. Apoteket hade en förpackning med 60 tabletter. Med 35 procents rabatt betalade jag 102 euro. Medicinen fick jag ersatt i efterhand.

Istället för medicin hade jag velat ge mitt psykiska tillstånd sömn och tid. Det är obehagligt att inte veta om medicinen gör någon osynlig skada. Det är frustrerande att inte få bestämma över sin egen kropp och att äta medicin som jag inte ens vet om jag behöver. Jag trodde att jag skulle vara fångad av medicinen tills jag får utskrivet ett recept på lägre dos. Enligt både apotekspersonal och bipacksedeln ska man inte dela pillret. Jag trodde att det då skulle smälta på fel sätt. Men nu vet jag att det fungerar att dela medicinen, tack och lov. Avvänjning tar 1-2 veckor enligt bipacksedeln. Så lätt gick det inte. Jag mådde toppen de cirka fem första dagarna utan medicin. Men sedan hade jag besvärlig ångest i en vecka tills jag började med medicinen igen, halva pillret. Eftersom jag har två små barn att ta hand om ville jag inte må så dåligt. Nu läser jag självhjälpsböcker för att skaffa mig förståelse och verktyg att hantera framtida ångest. Nästa gång jag försöker sluta med medicinen ska jag trappa ner långsammare. Förhoppningsvis blir ångesten lindrigare då. Ångesten kan vara obearbetade negativa känslor som medicinerna satt lock på och/eller avgiftningssymtom från medicinerna. Kanske skulle jag förr eller senare kommit till en punkt i livet med generell ångest oavsett medicinerna. Vem vet.

Visst är det bra med medicin ibland. Men det finns så mycket annat. Kognitiv beteendeterapi, samtalsterapi, mental träning, kost, motion, vitaminer med mera. Varför inte prova naturpreparat och -behandlingar utan biverkningar först? Medicin är nummer ett, eftersom globala läkemedelsindustrin har pengarna och makten. Varför tar man inte tag i orsaken till problemen? Metoder som skulle göra mänskan långsiktigt frisk förbises, eftersom en frisk mänska inte gynnar läkemedelsindustrin. Hur skadas vi av mediciner? ”Ett stort, världsomspännande lurendrejeri pågår mitt framför ögonen på journalister, politiker och åklagare.” Se dokumentärtrilogin Vem bryr sig i Sverige om antidepressiva läkemedel. En annan mycket avslöjande dokumentär, Thrive, visar bland annat hur vi människor styrs till att tänka lika för att gynna systemet. OBS! Svensk text går att välja.

I hopp om mänskligare vårdmetoder i framtiden, som inte styrs av globala jättar som suktar efter pengar och sjuka människor! 

Text och bild: Martina Lampero, 27.8.2013