difteri

Läkare motsätter sig fem-i-ett-vaccin: ”Priset i form av dödsfall är svårt att motivera”

14 mars, 2014 By Marina Leave a Comment

En kraftig ökning av plötslig spädbarnsdöd efter vaccinering i Indien har fått ledande barnläkare att efterfråga mer kraftfulla regelverk för utvärdering av säkerheten och effektiviteten hos nya vacciner innan de accepteras för det nationella vaccinationsprogrammet. Detta enligt en artikel publicerad 8 februari 2014 i IPS News.

Svensk översättning: Fred S Jarl Bild: IPS/Holy Family Hospital

Enligt siffror hämtade från hälso- och välfärdsdepartementet [Union Ministry of Health and Family Welfare, övers. anm.] dog förra året 54 spädbarn kort efter att de fått det nyligen introducerade femvalenta vaccinet, som utvecklades för att förhindra infektion av fem sjukdomsalstrande mikroorganismer.

Det femvalenta vaccinet, som successivt har introducerats i olika indiska delstater sedan december 2012, är ett kombinationsvaccin som är tänkt att ge immunitet mot haemophilus influenzae typ B och hepatit B, utöver skyddet från det traditionella trippelvaccinet mot difteri, kikhosta och stelkramp (dpt).

”Enligt departementets siffror har det i medeltal inträffat ett dödsfall per 4 000 spädbarn som vaccinerats med det femvalenta vaccinet”, berättar doktor Jacob Puliyel, som leder pediatriken vid St Stephens sjukhus. ”Om en årskull i Indien på 25 miljoner födda vaccineras med det femvalenta vaccinet så kommer 6 250 spädbarn att dö årligen på grund av biverkningar. Det oerhörda priset i form av dödsfall i AEFI (adverse effects following immunisation) efter administrering av det femvalenta vaccinet är svårt att motivera”, berättar Puliyel för IPS, och tillägger att det långvarigt accepterade dpt-vaccinet hade en avsevärt bättre säkerhetshistorik.

Med tanke på att rapporterna om AEFI i många indiska delstater är otillförlitliga tror barnläkarna att många fler dödsfall har skett än vad som registrerats, och de rekommenderar ett förbud mot användning av det femvalenta vaccinet tills en noggrann utredning genomförts om ändringarna i regelverket som tillät att det introducerades i Indien.

Doktor Yogesh Jain, tidigare lektor i pediatrik vid All India Institute of Medical Sciences och numera expert vid Indiens planeringskommission för utveckling av universell hälsa, lämnade i september 2013 in en stämningsansökan å allmänhetens vägnar hos högsta domstolen, med målet att förbjuda femvalenta vacciner.

Jains juridiska ombud argumenterade vid de inledande förhandlingarna att ”fem-i-ett”-vaccinet efter fall av spädbarnsdöd har förbjudits i Kanada, USA, Europa, Australien, Storbritannien och Japan och även i utvecklingsländerna Pakistan, Bhutan, Sri Lanka och Vietnam.

Puliyel berättar att femvalenta vacciner bereddes tillträde i Indien då regeringen valde att förbigå den nationella tekniska rådgivningsgruppen om immunisering (NTAGI), vilken startades år 2001 för att ge råd i frågor om introduktion av nya vacciner. ”Utvärderingsinstruktioner från NTAGI gjordes inte efter det första året.”

I de flesta länder introduceras vacciner i det nationella programmet efter att en expertgrupp har studerat sjukdomens allvarlighetsgrad samt vaccinets säkerhet, effektivitet och överkomlighet. Om dessa är nöjaktiga kan vaccinet komma att inkluderas i det rutinmässiga vaccinationsschemat.

”Nyligen har Världshälsoorganisationen rekommenderat vacciner som är accepterade utan hänsyn till den lokala kostnadseffektiviteten” berättar Puliyel. ”Organisationer som the Global Alliance for Vaccines and Immunisation (GAVI) har också tryckt på för nya vacciner till Indien och andra utvecklingsländer genom att ge väl tilltagna subventioner i introduktionsfasen.”

Enligt Puliyel går det vanligen till så, att när ett vaccin beretts tillträde till det allmänna vaccinationsprogrammet (UIP) dras finansieringen in och regeringen finner sig sittande med hela kostnaden för att stödja ett vaccin av tveksamt värde – i vissa fall till och med ett farligt vaccin.

När ett vaccin föreslagits att ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet har tills nyligen en underkommitté hos NTAGI studerat den tillgängliga litteraturen och konsulterat experter för att komma fram till ett väl underbyggt beslut. För att uppfylla krav på transparens har mötesanteckningar och rekommendationer laddats upp till departementets webbplats.

År 2013 tillsattes en teknisk stödgrupp finansierad av Bill & Melinda Gates Foundation för att ”hjälpa” NTAGI i dess arbete, men det tillkom en ny konfidensklausul för att skydda de patenterade intressena hos kommersiella, akademiska och forskande institutioner.

”Faktum är att konfidensklausulen inte är begränsad till patentfrågor, och medlemmar av NTAGI är förhindrade att ta del av diskussioner, åsikter och beslut under tio år efter att de lämnat den kommitté som beslutar om det nya vaccinet”, berättar Puliyel.

”Vacciner som introduceras i det allmänna vaccinationsprogrammet måste vara kostnadseffektiva och baserade på sjukdomsmönstret och -spridningen i landet, snarare än apmodeller från andra länder”, säger Sumbul Warsi, ledande barnläkare och medicinsk chef för det välkända Holy Family Hospital.

”NTAGI måste vara ett fullständigt oberoende och transparent organ kapabelt att motstå påtryckningar från utsidan”, säger hon till IPS.” Det tycks som att det på sistone har varit många störningsmoment i processen som leder fram till introduktion av vacciner.”

Puliyel berättar att regeringen måste publicera information om ett vaccin som är under övervägande att inkluderas i vaccinationsschemat. Intressenter, inklusive patientgrupper, hälsopersonal, akademiska institutioner, vaccinbolag och organisationer som WHO och GAVI kan sedan visa sitt intresse.

”Transparenta processer skulle öka allmänhetens förtroende, vilket är av största vikt i ett massvaccinationsprogram”, säger Puliyel.

Svensk översättning: Fred S Jarl

Trippelvaccinet mot difteri, stelkramp och kikhosta gav min dotter Stevens-Johnsons syndrom

3 februari, 2014 By Linda Karlström Leave a Comment

Izzy var från födseln en frisk och vacker liten flicka som alltid var glad och sprallig. Jag minns när Izzy blev sjuk som om det var igår. Hon var 18 månader gammal. Vårt dagis hade blivit översvämmat med massor av regn och var stängt för resten av veckan, så jag beslöt att använda detta tillfälle till att uppdatera hennes vaccinationer.

Text: Edwina Olesen, mor till Izzy Svensk översättning: Fred S Jarl

Allt verkade okej, men två dagar senare började Izzys ögon att se svullna ut och röda fläckar började dyka upp, så jag tog henne till vår lokala läkare som gav diagnosen fot- mun- och bindhinneinflammation. Morgonen därpå vaknade jag av att hon grät och tuggade fradga och hennes ansikte var täckt av röda utslag.

Jag skyndade mig med henne till akuten på Royal Children’s Hospital och vid dagens slut hade hon blivit placerad i en isolerad avdelning, ifall det hon hade ådragit sig kunde vara smittsamt. Vid klockan 23 ringde doktorn vårt rum från sin bostad. Han hade gjort efterforskningar hela dagen och berättade för oss att Izzy hade fått en allvarlig allergisk reaktion mot vaccinet, vilket orsakade Stevens-Johnsons syndrom. Jag minns vårt samtal så tydligt! Han upprepade hela tiden hur ledsen han var. Jag hade aldrig hört talas om Stevens-Johnsons syndrom och var inte på det klara över varför han var så ledsen, men det gjorde mig mycket upprörd. Jag tog fram min iPad och sökte. Så snart jag läste om dödligheten så stängde jag av.

Stevens-Johnsons syndrom är en ovanlig och allvarlig sjukdom där hud och slemhinnor reagerar kraftigt på medicinering eller infektion. Stevens-Johnsons syndrom kommer oftast från medicin som innehåller Ibuprofen, som t ex Nurofen, eller från svavelbaserade behandlingar, från många antibiotika, eller från medicin mot krampanfall, och mer sällan av vaccinationer som i Izzys fall, vars reaktion var mot DtaP-vaccinet [difteri, tetanus och acellulär pertussis, övers anm]. Vad som är enerverande är att man kan ta dessa läkemedel i åratal utan problem och sedan reagerar kroppen av någon okänd anledning på det här sättet efter att ha blivit överkänslig, och detta oavsett ålder.

Stevens-Johnsons syndrom börjar ofta med influensaliknande symptom, följda av smärtsamma röda eller lilaaktiga utslag som sprider sig och bildar blåsor, vilket till slut får hudens översta lager att dö och lossna. Hon tvingades bli intuberad och satt i artificiell koma för att förhindra att hennes strupe blev helt tilltäppt, som hos patienter med brännskador. Izzy tillbringade nästföljande två veckor på intensivvårdsavdelningen vid Royal Children’s Hospital i Melbourne medan de arbetade med att rädda hennes liv.

En kväll ringde de och bad mig komma in på en gång, eftersom de inte trodde att hon skulle överleva natten. Jag har aldrig känt mig så sjuk av rädsla. Jag stannade vid hennes sida och bad till himlen att låta henne leva, även om det betydde att jag skulle tvingas offra hennes syn i utbyte mot hennes liv.

Det var som om mina böner blev hörda och accepterade. Hon flyttades till slut till brännskadeavdelningen och behandlades där i tre månader. Hon blev tvungen att lära sig att gå och äta igen. Som tur var växte huden tillbaka med minimalt med ärrvävnad. Hennes hornhinnor satt dock som fastklistrade vid ögonlocken. Det krävdes en avancerad operation på ögon- och öronsjukhuset för att separera ögat från ögonlocket utan att skada hornhinnan. Otroligt nog lyckades specialisterna med detta.

Två månader senare råkade hon av en olyckshändelse trycka in sina glasögon i ögat och perforerade det. Det krävde en akut hornhinnetransplantation. Jag grät hela dagen för Izzy och också för att den nya hornhinnan hade donerats av ett litet barn som dött samma dag. Att en lidande familj i en tid av förtvivlan var generösa nog att ge en sådan gåva till någon annan var så vackert. Jag tänker ofta på dem och önskar att de vet att en del av deras barn gjorde en så stor skillnad för min lilla flicka.

Izzy fick dessvärre irreversibel ärrbildning på hornhinnan och är nu blind och kan bara se rörelse och färg i hög kontrast. Hon bär skyddande glasögon dygnet runt för att inte skada ögat igen. Hennes högra öga sitter fortfarande fast i ögonlocket och hon kommer inte att kunna se med det förrän efter operationer någon gång i den nära framtiden. Att operera kommer inte att vara riskfritt eftersom att operera ögat kan inflammera det vänstra ögat och ta bort den lilla syn hon har idag. I grund och botten har vi ett verkligt dilemma med detta.

Izzy får dagligen immunförsvarsnedsättande medicin inför sin transplantation. Hon har genomgått så många operationer att jag har tappat räkningen, men hon fortsätter att vara en modig, leende och glad flicka. Utöver allt detta lider hon av ljusintolerans och torra ögon-syndromet, vilket kräver konstant behandling och ögondroppar för resten av livet. Hon har ständig smärta eftersom hennes ögon känns grusiga, som om hon har sand i dem hela tiden.

Det har varit en verklig kamp att hantera detta och bara att ta sig igenom varje dag, men jag slutar tycka synd om mig själv när jag ser hur fantastisk Izzy är och hur hon bara går ut och provar allt, i sin strävan att vara precis som sin storasyster.

Izzys trädgårdskampanj

Jag använder just nu Indiegogo för att öka medvetenheten om Stevens-Johnsons syndrom och samla in tillräckligt mycket pengar för att bygga en sinnesträdgård, som också är en säker lekplats. Kampanjen kan du hitta här. Ditt stöd skulle vara underbart och mycket uppskattat!

Ursprungligen publicerat av Erwin Alber 2014-01-30 på Vaccination Information Network

Därför ifrågasätter vi vaccination – uppdaterad version

9 april, 2013 By Linda Karlström 3 Comments

Nu har vi äntligen fått till stånd en översättning och uppdatering av sidan ”Därför ifrågasätter vi vaccination”, som hittas under ”Om Vaccin.me” högst uppe till vänster.

”Vacciner är säkra och effektiva” – det har vi hört sen barnsben, en indoktrinering som vi fått med modersmjölken, och det har vi själva också trott på ända tills vi upptäckte att det inte gällde för oss, inte för vår familj, inte för våra barn. Var vi ensamma om detta? Vi upptäckte att så inte var fallet, långt ifrån. Det var då vi på allvar började ställa frågorna. Hur har andra upplevt det? Vad vet vi egentligen? Vad säger forskningen? Är vacciner säkra? Är de effektiva? Finns det alternativ till vaccination?

Vi upptäckte till vår förskräckelse att vi varken behövde gräva särskilt djupt eller länge för att inse att kunskapen om vaccinernas mörka baksida är både stor, bred och djup och tillika lika gammal som vaccinerna själva.

Vi fann att det fanns mycket forskning, mycket litteratur, och många studier publicerade i välrenommerade tidningar. Många röster som vittnade och de som trädde fram var både läkare, forskare, specialister och grävande journalister.

Välkomna hit för att läsa!

Hundratals människor oförmögna till arbete efter vaccination – vårdpersonal tvingas ta hepatitvaccin

3 april, 2013 By Marina 6 Comments

I artikeln ”Fury at vaccine scandal”, publicerad den 10 januari 2010 i Storbritannien, uppger hundratals offentligt anställda att deras liv förstörts av vacciner samt att regeringen övergett dem.

Översättning och sammanställning: Peter Widén

Uppemot 200 läkare, sjuksköterskor, brandmän, kriminalvårdare, poliser och kriminaltekniker säger att de har utvecklat allvarliga fysiska och psykiska hälsoproblem efter injektioner som ansågs vara nödvändiga för deras arbete under de senaste tio åren. Alla har tvingats sluta på sina jobb och vissa är nu funktionshindrade till 60 procent. De har inte heller fått någon ersättning.

Olivia Price från Vaccine Victim Support Group säger:

-Dessa människor har vigt sina liv åt att ta hand om andra och det här är tacken. De har förlorat sina karriärer och blivit en börda för sina familjer. Det är mycket förnedrande.

Ett villkor för att anställas som vårdpersonal, socialarbetare och kriminalvårdare är att vaccineras mot hepatit B. Detta för att skydda dem från en eventuell hepatit B-smitta, som kan överföras via nålstick eller fysiska övergrepp. Trots att de inte är juridiskt tvingade att ta vaccinet så tvingas de i alla fall, eftersom de inte får arbeta utan att vara vaccinerade.

Experter misstänker att injektionerna är orsaken till hälsoproblemen, till exempel kronisk trötthet, muskelsmärta, svaghet och kognitiva problem. Detta eftersom sjukdomarna utvecklades direkt efter vaccinationen. Steve Robinson, en tidigare vältränad 43-årig man och far till tre barn, vaccinerades mot hepatit A och B, polio, stelkramp och difteri på grund av sitt arbete som rättsmedicinsk specialist. Två dagar senare blev han sjuk och utvecklade muskelsvaghet och kronisk trötthet. Robinson är nu funktionshindrad på grund av vaccinet, vilket en domstol fastslog. Det fanns ingen tvekan om detta. Han fick också diagnosen macrophagic myofasciitis, ett handikappande tillstånd som kan orsakas av aluminium i vacciner. Han lider också av att falla utan förvarning. Hans egna ord var:

-Innan jag tog vaccinet var jag mycket frisk, en ivrig terrängcyklist som promenerade mycket. Nu har jag mycket dålig rörlighet och är tvungen att promenera med stavar. Jag är ständigt trött.

I upp till tio av de 200 fallen har regeringstjänstemän konstaterat att det var vaccinet i fråga som låg bakom skadorna. Aktivister anser att dessa offer, samt alla andra människor som lider av vaccinbiverkningar, bör ha rätt till utbetalningar på upp till 1,2 miljoner kronor vardera genom regeringens vaccinskadestöd. Men hepatit B-vaccinet ingår inte i det så kallade stödet så de får ingenting.

Som i många andra fall lämnas dessa oskyldiga människor åt sitt öde. Hälsan är i slutändan allt vi har. Om den förstörs, kommer vi först då att inse att det var dumt att spruta in livsfarliga kemikalier och virus rakt in i kroppen? Garanterat, men då är det för sent.

Översättning och sammanställning: Peter Widén

Det ”omöjliga” hände: min lilla vaccinerade pojke var den enda som blev smittad och dog

11 juni, 2012 By Linda Karlström 9 Comments

Berättelsen nedan är, med tillstånd av Anna Wahlgren, hämtad från Wahlgrens februarikrönika 2011.

Den första mars, om några veckor, är det 36 år sedan min yngste lille son dog i difteri. Om några månader, den 4 maj, skulle han ha fyllt 40 år, om han fått leva. Varför fick han inte det?

Text: Anna Wahlgren / Foto: Anders Deros

I snart 36 år har jag varje dag tänt ett ljus för honom, för mina minnen och för min sorg, för min glädje och min ohyggliga saknad. Jag fick tre barn till efter lilla Aron. Men inget barn kan ersätta ett annat. Varje barn, hur många man än får, öppnar en ny dörr till ens hjärta, en dörr som aldrig skulle ha öppnats om inte just det barnet blivit till. Och det finns hur många dörrar som helst. Men har just den dörren, för just det barnet, en gång öppnats, går den aldrig att stänga igen. I mitt hjärta står en dörr och slår, och slår, och slår.

Difteri, då som nu – skyddet mot difteri, ska jag ju säga – ingick i den så kallade trippelvaccineringen av späda barn. Aron var yngst av de små och alltså den som senast vaccinerats. Jag hade följt programmet slaviskt. Han var två och ett halvt år, när jag inför en lång resa till fjärran land gick till vaccinationscentralen med alla barnen och bad doktorn ge dem allt – ja, extra allt. Doktorn lugnade mig särskilt vad just difteri beträffade: ”Det är de ju redan vaccinerade mot.”

Vår första vistelse i Egypten blev fem månader lång, lärorik men mycket svår. Den bröts av den riktigt svåra formen av gulsot, då jag höll på att stryka med. Hepatit tar hårdast på vuxna, fick jag veta senare. Nu när jag såg att det näst äldsta barnet fått gula ögonvitor uppbådade jag mina sista krafter och såg till att vi kom hem, alla. En lång sjukhusvistelse följde. Ett drygt år senare återvände jag till Egypten med de tre små som inte börjat skolan, Aron och hans bror och hans närmsta lilla syster. Jag ville reda ut saker och ting; jag hade överilat gift mig där med en student, som jag lärt känna i Sverige. Nu var det slut, men inte avslutat.

Hur kunde jag återvända?! Den bottenlöst förtvivlade frågan har torterat mig i alla år. Och jag har fått god hjälp i mina helvetiska självanklagelser. Jag hade ju ansvaret för min lille son – jag ensam. Jag mäktade inte beskydda honom. Jag bar ansvaret för hans liv. Nu, tre år och tio månader gammal, var han död. Skulden får jag bära så länge jag lever. Också ansvaret för hans död var ju mitt – mitt ensam. ”Du kan ha det som du har ställt till det”, sa min far och vägrade komma till begravningen. Min andre make, alltigenom frånvarande pappa till de tre mellanbarnen, anmälde mig för socialen. Två tjänstemän kom på oanmält besök i sorgens hus, där de föga bekymrade sig om sin tystnadsplikt: ”Har hon haft ihjäl en unge kan hon ha ihjäl fler”, kunde de lystet berätta att mannen hade sagt. Aron blev kallad till fyraårskontroll på barnavårdscentralen, och jag fick ringa och avboka. Oj då, var han död? Det hade de missat. Kriminalreportrar från kvällstidningarna ringde och undrade hur stor livförsäkringen varit – den jag enligt deras anonyma källa tecknat för min lille son precis innan vi reste, alltså innan jag, enligt den envisa uppgiftslämnaren, hade bragt honom om livet. ”Blir du rik nu?” (Nej, jag tog aldrig någon livförsäkring på mina barn. Däremot olycksfallsförsäkrade jag dem alla.)

Difteri är en förrädisk sjukdom. Till en början ter den sig som en vanlig halsfluss med vita prickar på svullna halskörtlar. Det dröjde innan jag förstod att något var allvarligt fel. Febern gav sig inte och Aron blev sämre, inte bättre. Jag sökte läkare. ”Varför kommer ni så sent?” undrade den gamle doktorn bekymrat, sedan han direkt ställt diagnosen. Men difteri hade inte funnits i min sinnevärld. Aron var ju vaccinerad! Den gamle läkaren, utbildad i Storbritannien, satte in en dunderkur av antibiotika. Två veckor senare andades han ut: ”I am so happy we could save him!” Men följdsjukdomarna, nervskadorna, allt som är difteri – hade haft gott om tid att slå fäste. Tre veckor senare dog min lilla pojke i hjärtinflammation på sängen framför mig. Vi åkte till doktorn ändå. Hans ögon tårades. Som alla andra hade han fäst sig vid Aron. Och han kunde berätta att detta var det första fallet av difteri med dödlig utgång på tio år i Egypten.

Varför var det det? Varför dukade Aron under för den livshotande sjukdom han var vaccinerad emot? ”Det där skyddet varar bara ett år”, fick jag plötsligt och senkommet veta av en läkare i Sverige, en annan än doktorn på vaccinationscentralen, specialisten som försäkrat mig att någon spruta mot difteri ju inte behövdes, eftersom barnen var trippelvaccinerade ordentligt. Visste han inte? Eller brydde han sig inte? Vilket var sant? Var någonting sant? Hur jävla lite vet läkarna egentligen, ursäkta?

Förlamad av sorg frågar man inte så mycket. Man stångar sig mest blodig mot Gud. Jag hade i mitt chocktillstånd sinnesnärvaro nog att titta de två andra barnen i halsen, de som sett sin lillebror dö. Mycket riktigt, de hade också fått sina vita prickar. Jag beredde mig förlamat på att kanske mista dem också. Men de blev aldrig dåliga. Prickarna var borta dagen efter. Där var Gud god mot mig. De fick inte ens feber.

Varför inte? Varför dog Aron, han som var senast vaccinerad? Hade de äldre barnen arbetat upp en motståndskraft som trotsade vaccineringen, något Aron inte hunnit eller orkat med? Hade trippelvaccineringen gjort honom intaglig för difteri? Hade den gett honom difteri? Var ”skyddet” en invit? Var bombardemanget av alla de andra vaccinerna det som blev spiken i kistan? Hur ska jag veta? Jag får aldrig veta.

Vi levde – och barnen lekte – omgivna av fattiga trashankar till barfotabarn. Vi bodde inte på något lyxhotell i Kairo eller i något svenskparadis till resort vid havet. Varför fick inte dessa drösar av lortiga småungar omkring oss på vischan, de som följde varje steg vi tog, difteri? Ingen ska inbilla mig att de var vaccinerade mot difteri. Eller mot något annat heller. Min lilla ”skyddade” pojke var den ende som blev smittad och dog. Varför?

Ljusskygga vaccinförespråkare avfärdar mig kategoriskt. ”Det är omöjligt”, säger de. Aron var vaccinerad mot difteri och dog i difteri. ”Omöjligt!” Har jag misstagit mig? Lever han?

Det som är omöjligt är att mista ett barn. Det finns inget annat ord. Omöjligt.

Text: Anna Wahlgren

Är det tack vare vacciner som sjukdomar minskat?

25 maj, 2012 By Marina 36 Comments

De stora infektionssjukdomarna hade praktiskt taget utrotats långt innan vaccinationerna infördes. Vaccinindustrin försöker i dag föra oss alla bakom ljuset och roffa åt sig äran av något de inte har del i. Många vacciners effektivitet är synnerligen tveksam.

Av Roman Bystrianyk / Översättning: SIEM / Sammanställning och tillägg: Marina Ahlm

Övertygelsen att vacciner är säkra och effektiva genomsyrar dagens samhälle. Det stora flertalet av de medicinska, offentliga och styrande grupperna i samhället har ett väletablerat trossystem på vaccinernas fördelar. Till och med barnböcker visar hur viktigt det är att få en spruta hos doktorn så vi håller oss friska. Vårt trossystem är så inrotat, att vi ber den medicinska vetenskapen om att skapa nya vacciner för att skydda oss från allting, från AIDS till öroninflammation.

Den genomgripande attityden att farsoter kommer att återvända och börja härja i västerlandet om inte alla och envar ger sina barn en full uppsättning vaccineringar är en mäktig kraft i det moderna samhället. En av huvudprinciperna som vaccinationsförespråkare talar om för oss, och som vi vanligtvis tror på i det moderna samhället, är att användningen av vacciner är ansvarig för det egentliga eliminerandet av många barndomsplågor som brukade härja förr i världen. Det berättas för oss, och vi tar det för givet, att på 1800-talet och i början av 1900-talet så dödade många sjukdomar ett stort antal människor, och att vaccinerna uppfanns och hejdade dessa sjukdomar från att vara ett hot.

Påståendena kring detta är sannerligen övertygande och vid första intrycket kan vi inte göra annat än att anta att vacciner spelat en nyckelroll i att förbättra allas våra liv. Men ser vi noggrannare på bevisen över en längre tidsperiod, avslöjas en annorlunda bild av sjukdomsutvecklingen och den roll vacciner har spelat. En schweizisk vetenskapsman drog en annan slutsats:

”En analys har gjorts beträffande utvecklingen i Schweiz av mortaliteten på grund av de stora smittosamma sjukdomarna ända sedan dödsorsakerna började registreras. Mortaliteten på grund av tuberkulos, difteri, scharlakansfeber, kikhosta, mässling, tyfus, barnsängsfeber och spädbarnsgastroenterit började sjunka långt innan lanseringen av skyddsympning och/eller antibiotika. Nedgången berodde förmodligen till stora delar på olika faktorer länkade till en stadig uppgång i levnadsstandarden: kvalitativa och kvantitativa förbättringar i näringstillförsel; bättre allmän och personlig hygien; bättre hem- och arbetsförhållanden samt förbättringar i utbildning.”

I forskningsrapporten visas flera diagram över dödstalen i Schweiz. Här ser man att dödsfallen i sjukdomar sjönk drastiskt långt innan införandet av vaccin. I slutet av 1800-talet dog det runt 200 barn mellan 0-14 år per 100.000 invånare. Strax innan införandet av vaccinet på 1930-talet var siffran mindre än tio. Scharlakansfebern minskar från 200 döda per 100.000 i slutet av 1800-talet till praktiskt taget noll på 1940-talet då läkemedelsbehandlingar infördes. Detta var den värsta smittsamma sjukdomen på den tiden och dödade en massa människor men är idag inget större hot trots frånvaron av vaccin. En recension av Childhood’s Deadly Scourge konstaterar:

”Under de två sista årtiondena av 1800-talet var difteri den ledande orsaken till småbarnsdöd i den industrialiserade världen, i vissa städer dödades mer än tusen under ett enda år. Som kontrast har sedan 1980 färre än 100 fall rapporterats i hela USA. Även om difteri knappast är den enda infektiva sjukdomen som alltså har tynat bort, är dess historia unik på grund av att den tidiga perioden för dess nedgång direkt kan länkas till framsteg i bakteriologisk kunskap och utövning. Mellan 1880 och 1930 var hälsovårdsmyndigheterna i New York City ansvariga för mycket av de praktiska innovationerna i kontrollen av difteri, så väl som en hel del vetenskapliga framsteg.”

En annan författare visar att sjukdom och dödlighet var på tillbakagång innan ankomsten av vacciner eller läkemedelsterapier:

”… år 1869 inträffade det 716 dödsfall i tyfus i London; till 1885 hade dessa reducerats till 28; och vid början av 1900-talet fanns det inget. Liknande minskning kunde anges för andra smittosamma sjukdomar. Tuberkulos började en märklig borttrollningsakt. Från att ha dödat kanske 500 av 100 000 européer år 1845, så sjönk lungsoten långsamt men stadigt till 50 per 100 000 fram till 1950. Kurativ medicin spelade liten roll i denna övergång. Försvinnandet började innan Koch upptäckte tuberkelbacillerna. Vid tidpunkten då antibiotika trädde in i bilden, hade TBC i sådana städer som New York fallit till elfte platsen på dödslistorna. Och mortalitetskurvorna för de flesta av Europas livshotande massjukdomar dök alla innan antibiotika hade marknadsförts. Kikhosta dödade 1 400 barn för varje miljon år 1850, men hundra år senare var dödsfall i kikhosta mindre än 10 per miljonen. Scharlakansfeber uppträdde på samma sätt. Mässling, tyfus, lunginflammation, dysenteri och polio delar alla liknande historier. Deras reträtt hade en dramatisk inverkan på den europeiska befolkningen. Till 1900 hade civilisationen förlorat sin biologiska befolkningskontroll: infektiva sjukdomar. Efter århundraden av fientligheter fann människor och mikrober en ny anpassning med föga inblandning från läkemedel eller vacciner. I vissa fall blev mikroberna mindre virulenta (mässling och difteri) eller människorna mer motståndskraftiga (TBC).”

Med tanke på detta, hur kan det då påstås att det var tack vare vacciner, som sjukdomar och dödlighet minskade? Redan 1924 citerades Mark Twain när han säger: Det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik. När Mark Twain gjorde detta var hans poäng att siffror kunde manipuleras av de mindre nogräknade för att förvränga fakta så att det passar det man försöker framhålla. Det är ett olycksaligt faktum i det moderna samhället att vem som helst med en idé kan understödja denna med statistik. Ju mindre allmänheten känner till om statistikens källa, ju större möjlighet är det att få den felaktiga informationen att framstå som vetenskapliga resultat.

Genom att endast uppvisa nedgången i sjukdomar och mortalitet från tiden då vaccinet infördes och framåt får man bilden av att vaccinet varit fantastiskt. Men genom att titta på en mer långsiktig bild så har vaccinet gjort föga nytta. Som exempel kan visas att dödstalen i USA av mässling sjönk från 13,3 per 100 000 till 0,2 per 100 000 – en minskning på 98 % innan vaccinets införande. Mellan 1900 till 1949 sjönk dödstalet i kikhosta från 12,2 per 100 000 till 0,5 per 100 000 – en minskning med 96 %. Från 1900 till 1949 sjönk dödstalen i difteri från 40,3 per 100 000 till 0,4 per 100 000 – en minskning med 99 %.

Slutsatsen som flera rapporter visar på, nämligen att det inte finns några bevis för att vaccinering spelade en stor roll i nedgången och mortaliteten, är långt ifrån allmänhetens allmänna uppfattning.

Läs hela rapporten och se alla grafer här

Det finns också en risk med att ge vacciner mot ofarliga barnsjukdomar. Eftersom vaccinet inte fungerar långsiktigt, och ibland inte alls, så kan det istället leda till att insjuknandet inträffar i de åldrar då det kan göra som mest skada. Exempelvis påssjuka i tonåren eller röda hund vid graviditet. Om det tar över 30 år för att det ska se ut som att ett vaccin fungerar, som i fallet med polio i Indien, eller som med smittkopporna – över 100 år av massvaccineringar för att sjukdomen till stor del ska försvinna, så kan man utan någon större analys förstå att sjukdomar kommer och går oavsett om man använder heligt vatten eller vaccin. Vaccinets roll i det stora hela är alltså inte så stor som det hävdas.

Mässling, påssjuka, röda hund – dr Richard Halvorsen

Det man däremot vet är att goda livsförhållanden ger ett långsiktigt och varaktigt resultat i förebyggandet av sjukdom. A- och C-vitamin minskar t ex dödligheten i mässling samt förhindrar komplikationer och lindrar infektioner uppkomna av Bordetella pertussis (kikhosta), Clostridium tetani (stelkramp), difteri och andra bakterier som meningokocker, pneumokocker och Hib. D-vitamin behövs för att kroppens antibiotikum ska fungera och stöttar kroppen i avdödandet av bl.a. tuberkulosbakterier. HIV och sämre levnadsförhållande är också faktorer som påverkar mottagligheten för TBC och andra infektioner. Nästan alla barn världen över drabbas någon gång av rotavirus som normalt sett går över av sig själv. I i-världen är dödsfall väldigt ovanliga och det är mycket tack vare att vi har tillgång till sjukhus och vätskeersättning vid svåra besvär. Förebyggande åtgärder vid gastroenterit är kunskap om smittspridning som handhygien, att hålla sig isolerad i två dygn efter sista symtom, extra tillförsel av vätska och goda magbakterier.

För att sätta det hela i relation så ska man veta att det varje dag dör tiotusentals barn bara av undernäring. Bättre och mer preventiva åtgärder än vaccinationer kan vara, förutom tillgång till mat, att informera om amning, rent dricksvatten, kunskap i smittspridning, utbilda vårdpersonal i drabbade länder, tillgång till socker- och saltlösning o s v.

”Undernäring är en bortglömd humanitär kris. Trots att fem miljoner barn dör varje år till följd av undernäring är detta ingenting som brukar placeras särskilt högt på den världspolitiska dagordningen. Ändå är det numera möjligt att både förebygga och behandla undernäring.”

Sammanställning: Marina Ahlm

Vaccinering sker utan säker vetenskap – långsiktiga studier på biverkningar saknas

6 februari, 2012 By Linda Karlström 13 Comments

Jackie Swartz är specialist i barn- och ungdomspsykiatri samt allmänmedicin. Utöver sitt arbete som läkare deltar han i olika forskningsprojekt kring barnallergi i samarbete med Karolinska Institutet och Sachsska Barnsjukhuset. Swartz har som specialintresse att försöka förstå hur vaccinationer och sjukdomar påverkar barnets hälsa och utveckling. I januari 2011 publicerade Österbottens Tidning en debattartikel av Jackie Swartz. Den publicerade versionen var en förkortad version. Med författarens tillstånd återges artikeln i sin helhet här på Vaccin.me, uppdelad i två delar.

Del 1/2 Läs del 2 här

Text: Jackie Swartz | Bild: Google Images

I Österbottens Tidning 16.12.2010 framför Sjöström, Forsblom och Klingenberg en rad vedertagna påståenden om vaccineringar, däribland direkta felaktigheter. De påpekar bland annat att vacciner är säkra. Tyvärr finns det ännu ingen vetenskaplig undersökning om vaccinernas eventuella biverkningar på lång sikt, medan de kortsiktiga är väl dokumenterade men oftast bagatelliserade. Även de mest vanliga beskrivna biverkningarna, såsom feber, huvudvärk, illamående etc. är ofta symtom på hjärnretning och därmed allvarliga symtom. Dessa symtom inträffar så ofta som 1/10 -1/100, vilket betyder att många barn är utsatta för allvarliga biverkningar redan tidigt i livet. Hjärnretningarna kan ackumuleras vid varje vaccinationstillfälle och beroende på barnets sårbarhet kan ett avvikande beteende förr eller senare visa sig. Ofta förnekar man orsakssamband vid allvarligare biverkningar. Det gäller t.ex. när ett tidigare friskt barn 2 år gammal slutar prata bara några timmar efter vaccination mot mässling/påssjuka/röda hund. Barnet utvecklas sedan utan tal och befinner sig nu 10 år gammal på en institution där undertecknad följt barnet under 4 år. På samma plats finns andra barn med liknande bakgrund. Inte ens när ett tidigare friskt barn dör några dagar efter en vaccination, efter att först ha insjuknat i öroninflammation (känd biverkan) och fått antibiotika, menar man att det har med vaccinationen att göra! Hur skall man då förstå sambandet? Svaret från officiellt håll blir: ”Det går inte att förklara på vetenskapens nuvarande ståndpunkt”. Det vetenskapen dock vet är att nervsystemet står i ständig växelverkan med immun- och hormonsystemet samt psyket, och därför är biverkningar möjliga inom alla dessa områden. Det är likaledes känt att biologiska vävnader är som känsligast när de växer till som snabbast, vilket sker fram till 3-4 års ålder. Det är just under denna tid som alla känsliga system påverkas av vaccinerna. Det finns ingen mig veterligen som har sett på långtidsverkan av dessa manipulationer och därför kan man inte tala om vaccinernas ofarlighet om man vill stödja sig på vetenskap.

I likhet med S, F & K vill jag gå igenom de vanligaste sjukdomarna som det rekommenderas vaccin mot, och ge en bild som granskats och godkänts av barnläkare.

Stelkramp kan bara utvecklas i skadad vävnad som utan tillgång på syre kommer i direktkontakt med bakterien Clostridium tetani. Bakterien finns i bl.a. hästspillning, rostiga föremål och jord samt i tarmen hos många djur – dock inte i munhålan. Det betyder att djurbett från till exempel hundar som inte är förorenade med jord inte innebär risk för stelkramp. Ett blödande och rengjort sår förhindrar vanligtvis stelkramp och därmed övrig behandling. År 1969-1985 rapporterades 61 fall av stelkramp i Sverige. Tio av dessa patienter hade vaccinerats mot stelkramp strax innan insjuknandet. Endast tolv av de insjuknade saknade vaccination.

Difteri är en typisk armodssjukdom. Antalet dödsfall i Sverige minskade kraftigt innan vaccinationen infördes. Den nedåtgående trenden vändes dock uppåt för en tid alternativt avstannade i samband med vaccinationens början 1943 och 1951! Två lokala utbrott förekom 1984 i Göteborg och Stockholm med sammanlagt 17 fall varav 3 dödsfall – samtliga insjuknade var missbrukare. I samband med detta gjordes en kartläggning av skyddet mot difteri i Sverige och det konstaterades att mindre än hälften hade ett fullgott skydd. Slutsatsen blev: ”Det finns troligtvis andra faktorer vid sidan om antitoxinförsvaret (som utvecklas efter en vaccination) som påverkar insjuknande i difteri: dosen och virulensen (styrkan) hos den aktuella difteribacillen, så väl som den smittade personens generella immunitet (allmänna motståndskraft). En annan och kanske den viktigaste faktorn är den socioekonomiska situationen i befolkningen (allmänna levnadsstandarden).”

Kikhostevaccinet togs bort i Sverige 1979 på grund av dålig skyddseffekt och oacceptabla biverkningar. Ingen vet idag om de nya vaccinen är bättre. Bland annat följande biverkningar rapporteras: hosta, snuva, luftrörskatarr, eksem, öroninflammation, feber 38-40 grader, irritabilitet, mat- och sömnproblem, diarré, kräkningar, rastlöshet, allergiska reaktioner med anafylaktiska episoder. Vidare meddelas att ”barn som fått hjärnskada (encefalopati) av okänd orsak inom 7 dagar efter en tidigare vaccination och barn med pågående neurologiska sjukdomar skall ej vaccineras. Vaccination bör inte heller ske om följande inträffat inom 48 timmar vid tidigare vaccination: feber över 40,5 grader, kollaps eller medvetandeförlust/kontaktlöshet, ihållande otröstlig gråt som varat mer än tre timmar, kramp med eller utan feber”.

Kikhostevaccinet tycks utgöra den största risken för allvarliga neurologiska biverkningar.

Siffrorna för dödsfall i kikhosta i Sverige under vaccinationsperioden 1951-1978 visar sammanlagt 90 fall, vilket betyder i genomsnitt 3,3 barn/år, medan antalet dödsfall 1979-1995, då inget kikhostevaccin fanns, endast var 0,35 barn/år!

Kikhosta är troligtvis en av de sjukdomar som stärker barnets allmänna hälsa varför en vaccination för friska barn inte omedelbart kan anses nödvändig.

Poliovaccinet består av tre olika typer av poliovirus som odlats i njurceller från apor och avdödats med formaldehyd, som också finns kvar i slutprodukten. Sista stora polioepidemin i Sverige var 1953 med över 5000 poliofall som sjönk till drygt 200 fall år 1957 innan vaccinationerna hade börjat! Dock har poliovirus från vaccin påvisats i avloppsvatten i Sverige under 1970- och 80-talen. De flesta länder i världen använder det levande försvagade viruset och de poliofall som förekommer i västvärlden idag är framför allt framkallade av vaccinet! I Sverige och Finland används det avdödade poliovaccinet. De flesta poliopatienter under Finlands senaste epidemi år 1984 var fullt vaccinerade.

Text: Jackie Swartz

Fotnot: Artikeln baserar sig till största delen på Jackie Swartz’ skrift ”Vaccinationer – fördelar och nackdelar. En information till föräldrar och andra intresserade”. Läsaren hänvisas till den för referenser. Skriften kan beställas från Vidarkliniken på telefon 08-551 509 00 eller e-post info@vidarkliniken.se. De som bor i Finland kan enklast beställa skriften av Linda Karlström.