Vaccin & biverkningar

– Artiklar, analyser och reportage om vaccinrisker

Linda Karlström

Kronisk trötthetssyndrom blev resultat i vaccinexperiment

By 13 Comments

Ett norskt läkemedelsföretag drog igång ett massivt vaccinexperiment i slutet av 1980-talet för att prova ut ett nytt meningokockvaccin. Meningokocker kan orsaka hjärnhinneinflammation. I experimentet ingick 233 000 norska barn och ungdomar, av vilka 167 000 fick testvaccinet och resten placebo. Många värnpliktiga var försökskaniner utan ett ens veta om det.

Nu, cirka 20 år senare, har skandalen kommit upp i ljuset: flera hundra ungdomar drabbades av kronisk trötthetssyndrom (ME) och fick sina liv förstörda. De norska myndigheterna vägrar ta ansvar.

Text: Linda Karlström

Se även Vaccinationsskandal i Norge från 90-talet kom upp i ljuset långt senare

Pandemrix gjorde mig skallig för resten av livet

By 8 Comments

Jag förlorade mitt tjocka, långa hår efter vaccination med Pandemrix. Det växer inte ut igen. För mig, som kvinna, känns detta oerhört jobbigt eftersom min personlighet satt i mitt tjocka, långa hår. Jag fick även andningssvårigheter, hjärtmuskelinflammation, hög feber och svåra smärtor i njurarna av vaccinet. Min mamma tappade också hår utan att det växer ut igen och vi anmälde alla biverkningar till Läkemedelsverket – men en professor där gjorde bedömningen att det inte var någon allvarlig biverkning att bli skallig resten av livet!

Min mormor blev väldigt sjuk av vaccinet och dog strax efteråt.

Text: Linda Garbén

Insändare i Katrineholms-Kuriren skriver om vaccin.me

By 3 Comments

Nu är vaccinet på tapeten igen, och till vintern kommer influensan att fylla på debatten. Debatten förresten? Finns den?

Om man tittar på tv eller läser tidningar, slår det en hur ensidigt hela vaccinkulturen förs fram. Det är i stort sett bara ja-sidan som släpps in i tv-studio och redaktioner. Ändå finns det inte så få i vårdbranschen sakkunniga som höjer pekfingrar som varning. Vad beror denna (nästan vitryska) ensidighet på, kan man undra.

Läs hela insändaren här.

Prejudicerande fall i Italien: Valentinos autism beror på mpr-vaccin

By 5 Comments

Valentino Boccas föräldrar tittar ofta på det vackra fotografiet av sin ende son. Han vrider sig i sin mammas armar och skrattar mot kameran. Han var en vaken och glad kille – ända tills föräldrarna en solig morgon tog honom till den lokala barnavårdscentralen för en rutinmässig barnvaccination.

Översättning och sammanfattning: Linda Karlström   Foto: Daily Mail

Valentino blev sig aldrig mer lik efter att han fått sprutan i armen. Han utvecklade autism och domstolen i Rimini, Italien, har fastslagit att hans svåra handikapp provocerades fram av vaccinet mot mässling, påssjuka och röda hund (mpr). Föräldrarna har erhållit 140 000 pund (ca 170 000 euro eller 1,5 miljoner svenska kronor) från det italienska hälsoministeriet, men framhåller att pengarna aldrig kommer att ge tillbaka det perfekta och vackra barnet som de hade förut, innan läkaren gav mpr-vaccinet.

Han är nio år gammal, men kan inte prata. Han sjunger bara lite för sig själv. Han kan inte hålla i en penna. Han har en speciallärare som hjälper honom i skolan och han har svårt för att umgås med andra barn. Vad framtiden för med sig vet vi inte.

Antalet autistiska barn har exploderat de senaste fyrtio åren. Vid senaste uträkning konstaterade forskarna att 1 av 64  brittiska barn lider av autism i någon form. På åttiotalet var antalet 4 av 10 000. Flera läkare har styrkt sambandet mellan vaccination och autism. En medlem i Comilva (Association for Freedom of Choice in Vaccination) understryker att det är fel av myndigheter och sjukvård att pressa föräldrar till att låta vaccinera sina barn med mpr, samtidigt som man ignorerar att detta vaccin kan orsaka autism och andra liknande tillstånd.

Det var först när Valentino var fem år gammal som familjen äntligen fick veta att han led av autism. Föräldrarna hade länge misstänkt detta, men alla läkare och specialister hade sagt till dem att det bara var vilda fantasier. Ingen ville heller tro på att mpr-sprutan orsakat Valentinos handikapp:

När vi nämnde våra misstankar om mpr-sprutan, och hur Valentino varit en vanlig och glad pojke innan han fick den, tittade den medicinska personalen på oss som om vi vore galna.

Problemen började redan samma kväll

Valentino föddes år 2003. Förlossningen var normal och babyn var frisk. Dryga året gammal, i mars 2004, var det dags för mpr-vaccination. Valentino kunde redan gå och säga både mamma och pappa. Han hade haft en släng av magsjukan men läkaren försäkrade att detta inte var något hinder för vaccination.

Den lilla pojken grät när han fick vaccinet, och föräldrarna blev ombedda att stanna en halv timme extra vid kliniken för observation. När läkarna sa att det inte var någon fara åkte de hem. Föga anade familjen då att deras liv hade förändrats för alltid. Redan samma kväll vägrade deras annars så matfriska son att äta. Under natten fick han diarré och blev orolig. Bara några dagar senare slutade Valentino att äta själv med sin sked, och måste matas.

Det var som om vi hade åkt till vaccinationskliniken med ett barn och fått ett annat att ta hem.Valentino brydde sig inte om vad som hände omkring honom längre. Han kunde inte koncentrera sig på en enda sak.

Det blev värre. Den lilla pojken slutade sova nattetid. Han vaknade och skrek av smärta. Dagtid sprang han runt i cirklar utan att stanna. Familjen åkte tillbaka till vaccinationskliniken för att få hjälp, men blev hemskickade med en kräm att smörja in pojken med. När de åkte till sjukhuset och påtalade att allt börjat efter mpr-sprutan fick de bara höra att det var omöjligt.

Bättre med diet

Med hjälp av Internet förstod föräldrarna själva småningom att det var autism som deras son led av. När detta slutligen bekräftades av barnkliniken i Milano, satte föräldrarna Valentino på en gluten- och mjölkfri diet. Inom en vecka började han sova nattetid istället för att skrika av smärta. Han började titta sina föräldrar i ögonen igen för första gången sedan vaccinationen. Han började äta själv igen. Det gav föräldrarna hopp, även om framstegen skett långsamt.

Idag är Valentino nio år gammal och kan komma att behöva assistans för resten av sitt liv. Hans föräldrar har valt att gå ut i offentligheten därför att de vill att andra föräldrar ska känna till vad som hänt deras son.

Översättning och sammanfattning: Linda Karlström

Källa: MMR: A mother’s victory. The vast majority of doctors say there is no link between the triple jab and autism, but could an Italian court case reignite this controversial debate?

Relaterat:

Italiensk domstol fastslår att mpr-vaccin orsakat autism

Family win 18 year fight over MMR damage to son: £90,000 payout is first since concerns over vaccine surfaced

Family to Receive $1.5M+ in First-Ever Vaccine-Autism Court Award

Vaccination – ett socialt ansvar? En sammanfattning från ”Vaccinationer: risker och skador”

By 9 Comments

Text: Kjell Holmsten    Bild: Stockholms läns landsting

Har inte vi som föräldrar ett socialt ansvar att vaccinera våra barn? Den frågan ställs ofta till oss som motsätter oss all vaccinering. I kapitel 22 i boken ”Vaccinationer: risker och skador” av dr Mayer Eisenstein och Neil Z. Miller får vi argumenten som i stället kräver ansvar av vaccintillverkare och hälsopolitiker med understödjande ”expertis”. De statliga tjänstemännen säger att vaccinationerna inte fungerar i samhället om inte en stor andel barn blir vaccinerade. Är denna ståndpunkt rimlig? Då är de ovaccinerade ett hot mot kollektivet. Utifrån detta resonemang är de ovaccinerade – de som ska övertalas till vaccinering – på något sätt ansvariga för att skydda de vaccinerade?! En befängd idé, eller hur?

Är vaccinmotståndarna skyldiga att vara med i spelet?

Barn som vaccineras ingår i ett dubbelspel eller en slags rysk roulett, de tar chansen och hoppas på att slippa allvarliga biverkningar, medan de ovaccinerade barnen riskerar att drabbas av sjukdomen. Men – och detta är viktigt – om de vaccinerade barnen drabbas av sjukdomen, var ju vaccinet ineffektivt och det är inte de ovaccinerade barnens fel. Folk som förespråkar vacciner ignorerar ofta de ineffektiva vaccinerna och väljer i stället att baktala de ovaccinerade. I stället borde de vända sig till marknadsförarna av vacciner och kräva att de tar ansvar för ineffektiva produkter.

En del statliga tjänstemän brukar krumbukta sig och svara att vissa människor har svagt immunsystem och därför inte kan ta vissa vacciner. Därför bör ditt barn vaccineras för att skydda dessa svaga medlemmar i samhället. Men vaccintillverkarna (inte marknadsförarna förstås) uppmanar faktiskt vaccinerade barn att hålla sig borta från människor med nedsatt immunsystem eftersom viruset i vaccinet kan sprida sig och orsaka allvarliga komplikationer. Detta är något som är väl dokumenterat i den medicinska litteraturen.

Biverkningarna väldokumenterade

Faktum är att vaccinering innebär vissa risker, detta är tillverkarna (inte marknadsförarna förstås) väl medvetna om. Riskerna finns väl dokumenterade i de bipacksedlar som följer med vaccinet, de dokumenteras i många studier, och styrks av hälsovårdande myndigheter via de rapporteringssystem för biverkningar som Läkemedelsverket samlar in.

I Sverige rekommenderas idag 21 vaccindoser fram till och med 1,5 års ålder. Flera av dessa ges samtidigt till ett barn med en hjärna och ett immunförsvar som är långt ifrån utvecklade. Föräldrar och läkare glömmer att en dos av dessa kombinationsvacciner innehåller en farlig blandning av kemikalier, främmande beståndsdelar och sjukdomsframkallande ämnen. Vilken frisk människa intar upp till sju olika läkemedel på en gång oralt? Inte nog med det – denna kemikaliecocktail injiceras direkt in i kroppen förbi de naturliga skyddsbarriärerna. Dessa argument räcker väl för att säga nej tack till vacciner? Vem vill spruta in något som inte gör någon som helst nytta? Om riskerna med vaccinering kan du läsa här på Vaccin.me.

När det gäller biverkningar av till exempel mpr-vaccinet medger en tillverkare att diabetes, trombocytopeni, artrit, hjärninflammation, Guillain-Barrés syndrom och dödsfall har rapporterats vid kliniska prövningar av vaccinet. Andra exempel på biverkningar som finns dokumenterade vid kliniska prövningar samt anekdotiskt av föräldrar är en epidemi av diabetes typ 1, neurologiska skador inom autismspektrat samt funktionsnedsättande sjukdomar som bekräftas vid expertgranskade studier.

Den framstående barnläkaren Robert Mendelsohn stödde vaccinationer tills han insåg att de skadade hans patienter. Han slutade rekommendera vacciner och började argumentera mot dem. Dr Ann-Charlotte Stewart, en svensk cancerforskare, hoppade av forskarlivet när hon upptäckte riskerna med vacciner. I dag föreläser hon om vaccinernas onytta och farlighet. Tillsammans med tusentals läkare och forskare världen över börjar nu folk få upp ögonen för vaccinfaran. Efter flera dödsfall ökar motståndet och föräldrar vill ha bättre information.

© Kjell Holmsten – Örebro
Naturmedicinare och far till två döttrar som är ovaccinerade

Läkare vidhåller krampaktigt argument att ovaccinerat folk insjuknar i livsfarliga sjukdomar

By 36 Comments

Vaccin.me har tidigare publicerat en debattartikel om det vaccinkritiska seminariet som stoppades av finska myndigheter. Österbottens Tidning (ÖT) publicerade en motreplik den 26 september 2009, undertecknad med ”Samtliga läkare vid Malmska hälso- och sjukvårdsområdet (MHSO)”.

Text: Linda Karlström

Läkarna påstår bland annat att de välkomnar kritisk debatt om vaccinationer, bara den baserar sig på vetenskap. De hävdar också att vacciner tas i bruk efter långa och grundliga vetenskapliga undersökningar, och att allergiska reaktioner är sällsynta – för att inte tala om allvarligare reaktioner.

De avslutar med att skriva:

”Då tillfället enligt media kommer att ordnas i privat regi, hoppas vi att även det officiella vaccinationsprogrammets stora och framgångsrika betydelse för folkhälsan kunde presenteras där av nationella experter på området.”

Nedan följer Karlströms svar till läkarna, publicerat i ÖT 29 september 2009.

Samtliga läkare vid MHSO har en insändare med rubriken ”Rätt stoppa ensidig information” i ÖT lördagen den 26 september 2009. Om läkarna tycker det är rätt att stoppa ensidig information så antar jag att ni framledes plockar ner all vaccinreklam som finns i mängd och massor vid sjukhusen och rådgivningarna? Alternativt ställer fram mera allsidig information, förslagsvis ”Vaccinationer – fördelar och nackdelar” av den svenske läkaren Jackie Swartz. En sak är vi nämligen rörande eniga om; att ensidig information inte är bra i längden. Jag undrar vidare hur ni kan hävda att Alan Rees’ seminarium ger ensidig information? Har ni deltagit i hans seminarier tidigare? Känner ni till innehållet? För inte är det väl så illa att ni har förutfattade meningar? Det är betryggande att veta att det finns läkare som Leena Furubacka (insändare 26.9.2009) som inser vikten av kritiskt och självständigt tänkande och inte låter sig luras av läkemedelsbolagen.

Läkarna vidhåller krampaktigt argumentet att folket utan vacciner skulle insjukna i livsfarliga sjukdomar. Jag förstår precis vad ni menar, för så trodde jag också först. Sedan skaffade jag kunskap i frågan, och lärde mig snart att de sjukdomar som vi idag vaccinerar barnen mot försvann många år innan vaccinernas intrång på marknaden. Detta påtalade Jakobsson i sin insändare 19.9.2009 men det tål att upprepas; vaccinernas andel i utrotandet av sjukdomar är mycket tveksam. Sjukdomarna har försvunnit i takt med att den hygieniska standarden har stigit. Det mest talande exemplet är mässling, vars dödsfall minskade med hela 98 % innan vaccinet ens fanns tillgängligt.

Jag bestrider inte det faktum att mässlingen skördar många liv i u-länderna, vilket beror på barnens dåliga allmänkondition till följd av näringsbrist och trångboddhet. Att börja vaccinera dem skulle få katastrofala följder, eftersom deras redan svaga immunförsvar mer eller mindre skulle kollapsa av alla gifter. Ett fruktansvärt exempel på detta är vaccinationskampanjen i Australiens nordterritorium, vilken dödade hälften av aboriginernas barn. Man fann att det berodde på C-vitaminbrist. Forskaren och medicine doktor Kalokerinos skrev sedermera en bok om tragedin, ”Every second child” (Vartannat barn).

Vaccinförespråkare lyfter ofta fram poliovaccinationerna som en av de största framgångarna. Sanningen är den, att vaccineringen orsakat betydande ökningar i förekomsten av polio efter åratal av stadiga nedgångar innan vaccinet fanns. I Saudiarabiens grannland Oman utbröt en polioepidemi år 1989, sex månader efter att hela befolkningen vaccinerats. Sex delstater i USA anmälde ökad förekomst av polio ett år efter att vaccinet infördes – i Massachusetts ökade förekomsten med anmärkningsvärda 642 procent. Poliovaccinets upphovsman Jonas Salk har inför amerikanska senaten vittnat om att nästan alla polioepidemier som utbrutit efter 1961 orsakats av vaccin. Så erkände han också själv att ”när man vaccinerat barn med poliovaccin så sover man dåligt i tre-fyra veckor efteråt…”

Intressant är att läkarna åberopar den minskade smittorisken som orsak till att man tagit bort tuberkulosvaccinet ur det nationella programmet. Samtidigt hävdar de att vårt nationella vaccinationsprogram baserar sig på noggrant undersökta vacciner, och att vacciner tas i bruk efter långa och grundliga vetenskapliga undersökningar. Alldeles klart är att så inte var fallet med det vaccin som började importeras från Danmark år 2002, trots att tuberkulosfallen minskat kraftigt i Finland de senaste årtiondena. Rapporterade svåra biverkningar, såsom inflammation i benvävnaden, ledinflammation, BCG-infektion och hudinfektion steg med nästan tusen procent (Finska Läkaresällskapets Handlingar nr 2, 2006)! När dessutom flera spädbarn dog blev situationen ohållbar och år 2006 ansåg experterna att det var bäst att sluta med tuberkulosvaccinering. Ett talande exempel på hur man slätar över misslyckade vaccinationskampanjer.

Om så kallade nationella experter vill presentera det officiella vaccinationsprogrammets stora och framgångsrika betydelse för folkhälsan kan de ju ordna ett eget seminarium på detta tema. Lokaliteter finansierade med våra skattepengar står sannolikt till buds, likaså sponsorpengar från vaccintillverkare.

Text: Linda Karlström

Fotnot: En intressant aspekt så här i sommartider då det så kallade fästingvaccinet diskuteras ofta, är att läkarna skrev följande i sin artikel: ”Utanför det officiella vaccinationsprogrammet finns även vacciner, vars efterfrågan ofta är förvånansvärt stor, men där nyttan för befolkningen i stort kan ifrågasättas. De ger dock en trygghetskänsla för individer under vissa omständigheter. Ett exempel är fästingvaccinet, som en stor del av nejdens befolkning har hunnit skaffa sig trots att risken för fästingenkefalit är relativt liten.”

Det ”omöjliga” hände: min lilla vaccinerade pojke var den enda som blev smittad och dog

By 9 Comments

Berättelsen nedan är, med tillstånd av Anna Wahlgren, hämtad från Wahlgrens februarikrönika 2011. 

Den första mars, om några veckor, är det 36 år sedan min yngste lille son dog i difteri. Om några månader, den 4 maj, skulle han ha fyllt 40 år, om han fått leva. Varför fick han inte det?

Text: Anna Wahlgren  /  Foto: Anders Deros

I snart 36 år har jag varje dag tänt ett ljus för honom, för mina minnen och för min sorg, för min glädje och min ohyggliga saknad. Jag fick tre barn till efter lilla Aron. Men inget barn kan ersätta ett annat. Varje barn, hur många man än får, öppnar en ny dörr till ens hjärta, en dörr som aldrig skulle ha öppnats om inte just det barnet blivit till. Och det finns hur många dörrar som helst. Men har just den dörren, för just det barnet, en gång öppnats, går den aldrig att stänga igen. I mitt hjärta står en dörr och slår, och slår, och slår.

Difteri, då som nu – skyddet mot difteri, ska jag ju säga – ingick i den så kallade trippelvaccineringen av späda barn. Aron var yngst av de små och alltså den som senast vaccinerats. Jag hade följt programmet slaviskt. Han var två och ett halvt år, när jag inför en lång resa till fjärran land gick till vaccinationscentralen med alla barnen och bad doktorn ge dem allt – ja, extra allt. Doktorn lugnade mig särskilt vad just difteri beträffade: ”Det är de ju redan vaccinerade mot.”

Vår första vistelse i Egypten blev fem månader lång, lärorik men mycket svår. Den bröts av den riktigt svåra formen av gulsot, då jag höll på att stryka med. Hepatit tar hårdast på vuxna, fick jag veta senare. Nu när jag såg att det näst äldsta barnet fått gula ögonvitor uppbådade jag mina sista krafter och såg till att vi kom hem, alla. En lång sjukhusvistelse följde. Ett drygt år senare återvände jag till Egypten med de tre små som inte börjat skolan, Aron och hans bror och hans närmsta lilla syster. Jag ville reda ut saker och ting; jag hade överilat gift mig där med en student, som jag lärt känna i Sverige. Nu var det slut, men inte avslutat.

Hur kunde jag återvända?! Den bottenlöst förtvivlade frågan har torterat mig i alla år. Och jag har fått god hjälp i mina helvetiska självanklagelser. Jag hade ju ansvaret för min lille son – jag ensam. Jag mäktade inte beskydda honom. Jag bar ansvaret för hans liv. Nu, tre år och tio månader gammal, var han död. Skulden får jag bära så länge jag lever. Också ansvaret för hans död var ju mitt – mitt ensam. ”Du kan ha det som du har ställt till det”, sa min far och vägrade komma till begravningen. Min andre make, alltigenom frånvarande pappa till de tre mellanbarnen, anmälde mig för socialen. Två tjänstemän kom på oanmält besök i sorgens hus, där de föga bekymrade sig om sin tystnadsplikt: ”Har hon haft ihjäl en unge kan hon ha ihjäl fler”, kunde de lystet berätta att mannen hade sagt. Aron blev kallad till fyraårskontroll på barnavårdscentralen, och jag fick ringa och avboka. Oj då, var han död? Det hade de missat. Kriminalreportrar från kvällstidningarna ringde och undrade hur stor livförsäkringen varit – den jag enligt deras anonyma källa tecknat för min lille son precis innan vi reste, alltså innan jag, enligt den envisa uppgiftslämnaren, hade bragt honom om livet. ”Blir du rik nu?” (Nej, jag tog aldrig någon livförsäkring på mina barn. Däremot olycksfallsförsäkrade jag dem alla.)

Difteri är en förrädisk sjukdom. Till en början ter den sig som en vanlig halsfluss med vita prickar på svullna halskörtlar. Det dröjde innan jag förstod att något var allvarligt fel. Febern gav sig inte och Aron blev sämre, inte bättre. Jag sökte läkare. ”Varför kommer ni så sent?” undrade den gamle doktorn bekymrat, sedan han direkt ställt diagnosen. Men difteri hade inte funnits i min sinnevärld. Aron var ju vaccinerad! Den gamle läkaren, utbildad i Storbritannien, satte in en dunderkur av antibiotika. Två veckor senare andades han ut: ”I am so happy we could save him!” Men följdsjukdomarna, nervskadorna, allt som är difteri – hade haft gott om tid att slå fäste. Tre veckor senare dog min lilla pojke i hjärtinflammation på sängen framför mig. Vi åkte till doktorn ändå. Hans ögon tårades. Som alla andra hade han fäst sig vid Aron. Och han kunde berätta att detta var det första fallet av difteri med dödlig utgång på tio år i Egypten.

Varför var det det? Varför dukade Aron under för den livshotande sjukdom han var vaccinerad emot? ”Det där skyddet varar bara ett år”, fick jag plötsligt och senkommet veta av en läkare i Sverige, en annan än doktorn på vaccinationscentralen, specialisten som försäkrat mig att någon spruta mot difteri ju inte behövdes, eftersom barnen var trippelvaccinerade ordentligt. Visste han inte? Eller brydde han sig inte? Vilket var sant? Var någonting sant? Hur jävla lite vet läkarna egentligen, ursäkta?

Förlamad av sorg frågar man inte så mycket. Man stångar sig mest blodig mot Gud. Jag hade i mitt chocktillstånd sinnesnärvaro nog att titta de två andra barnen i halsen, de som sett sin lillebror dö. Mycket riktigt, de hade också fått sina vita prickar. Jag beredde mig förlamat på att kanske mista dem också. Men de blev aldrig dåliga. Prickarna var borta dagen efter. Där var Gud god mot mig. De fick inte ens feber.

Varför inte? Varför dog Aron, han som var senast vaccinerad? Hade de äldre barnen arbetat upp en motståndskraft som trotsade vaccineringen, något Aron inte hunnit eller orkat med? Hade trippelvaccineringen gjort honom intaglig för difteri? Hade den gett honom difteri? Var ”skyddet” en invit? Var bombardemanget av alla de andra vaccinerna det som blev spiken i kistan? Hur ska jag veta? Jag får aldrig veta. 

Vi levde – och barnen lekte – omgivna av fattiga trashankar till barfotabarn. Vi bodde inte på något lyxhotell i Kairo eller i något svenskparadis till resort vid havet. Varför fick inte dessa drösar av lortiga småungar omkring oss på vischan, de som följde varje steg vi tog, difteri? Ingen ska inbilla mig att de var vaccinerade mot difteri. Eller mot något annat heller. Min lilla ”skyddade” pojke var den ende som blev smittad och dog. Varför?

Ljusskygga vaccinförespråkare avfärdar mig kategoriskt. ”Det är omöjligt”, säger de. Aron var vaccinerad mot difteri och dog i difteri. ”Omöjligt!” Har jag misstagit mig? Lever han?

Det som är omöjligt är att mista ett barn. Det finns inget annat ord. Omöjligt.

Text: Anna Wahlgren

Läkemedelsverkets vaccinpropaganda stämmer inte med verkligheten

By 2 Comments

Charlotta Bergquist på Läkemedelsverket tituleras vaccinexpert. Ändå tycks Bergquist veta ytterst lite om den verklighet vi lever i vad gäller Gardasil och hpv. I Sveriges radio P4 påstås att det Gardasil-infoblad som Vaken.se tagit fram enbart innehåller påståenden som är tagna ur luften.

Text: Linda Karlström

Uppenbart är att Bergquist inte har läst infobladet ordentligt och granskat källorna. Infobladet innehåller enbart fakta som är vetenskapligt säkerställda. Det är förvånansvärt att någon går ut i radio och på detta sätt far fram med grova osanningar utan att kontrollera materialet som kritiseras.

Bergquist framhåller att Gardasil är ett färdigtestat vaccin. Det må vara färdigtestat om man följer Läkemedelsverkets karta – väljer man istället att lita på verkligheten är sanningen en helt annan.

Ingen vet nämligen om vaccinet skyddar mot livmoderhalscancer, eftersom inga långtidsstudier är gjorda. Vaccinets effekt ser vi först om några decennier, då de unga flickor som idag vaccineras uppnått den ålder då livmoderhalscancer är som vanligast. Då räcker det inte med att luta sig tillbaka på det faktum att ”vaccinet använts under flera år efter godkännandet”.

Vaccintillverkaren hävdar en effektivitet på 98-100 procent. Detta gäller dock enbart stammarna i vaccinet vilka är fyra till antalet. I verkligheten finns det över 100 olika stammar av hpv. Faktum är, att hundratals kvinnor som fick Gardasil under de kliniska prövningarna drabbades av hpv-infektion. (1)

107 dödsfall har rapporterats

Bergquist hävdar vidare att de rapporterade dödsfallen inte har något samband med vaccinet. Hur kan Bergquist veta detta? Har Bergquist undersökt alla rapporterade dödsfall? Fram till 11 april 2012 finns 107 dödsfall rapporterade i VAERS, det amerikanska rapporteringssystemet för vaccinbiverkningar. Cirka 70 procent av dessa dödsfall har inträffat hos personer i åldern 12-44 år. Det handlar om personer som varit friska innan Gardasil-vaccinationen. Jag emotser Bergquists förklaring på varför dessa unga människor dött helt plötsligt efter vaccinationen. En ledtråd kan vara att Gardasil bland annat innehåller polysorbat 80, som enligt en studie från 2005 kan orsaka anafylaktiska reaktioner med dödlig utgång. Anafylaktiska reaktioner karakteriseras av snabba blodtrycksfall, andningssvårigheter och nässelfeber. Polysorbat 80 har för övrigt visat sig orsaka infertilitet hos råttor.

Allvarliga sjukdomar har också följt i vaccinationens fotspår. Det är ingenting som är taget ur luften. Hittills finns drygt tretusen allvarliga biverkningar rapporterade i VAERS. Jag vill också samtidigt påminna om att avsaknad på bevis vad gäller samband mellan vaccination och insjuknande inte är det samma som bevis på avsaknad av samband mellan vaccination och insjuknande. Det finns något som heter försiktighetsprincipen och det enda rätta vore att dra in vaccinet från marknaden tills alla samband är ordentligt utredda. Det är nämligen inte normalt att tonårsflickor dör.

Det paradoxala är, att om ett virus eller en bakterie kräver människoliv så slår man genast på stora trumman och ropar fara. Alla måste vaccineras! När sedan vaccinet kräver människoliv är jargongen en helt annan. Då spelar det liksom inte så stor roll – ”lite spill får man räkna med”. Varför är de som dör efter vaccination inte intressanta? Är inte deras liv lika mycket värda? Jag minns när svininfluensan tog livet av en åttaårig flicka här i Finland. Efter detta blev det rusning till hälsovårdscentralerna, folk bokstavligen sprang iväg för att vaccinera sina barn. Alla pratade om det tragiska dödsfallet, all media spottade ut feta rubriker. Var är alla dylika rubriker om människor som dör efter vaccination? Då är det tyst.

Gardasil har inte förhindrat ett enda cancerfall

Bergquist fruktar att infobladet kan leda till att färre tar vaccinet och därmed inte har något skydd mot hpv-orsakad livmoderhalscancer. Om man redan bär på hpv eller har antikroppar mot hpv så har vaccinet dock visat sig öka risken för cancer med 44,6 procent! En finsk studie visar att endast 2,6 procent av de undersökta familjerna var helt fria från hpv. Vad en massvaccinering då kan leda till torde de flesta kunna räkna ut själva.

Det är viktigt att inse att inga verkliga fall av livmoderhalscancer förhindrades hos någon av försökspersonerna i de kliniska studierna av hpv-vaccinet. FDA medger att ”studieperioden inte var tillräckligt lång för att livmoderhalscancer skulle kunna utvecklas”. Forskare antar istället att vissa surrogatmarkörer eller precancerösa förändringar (som oftast försvinner av sig själva) föregår livmoderhalscancer. Man jämförde helt enkelt dessa markörers antal hos kvinnor som fick vaccinet med antalet markörer hos kvinnor som fick placebo. Ingen fick alltså i själva verket livmoderhalscancer – varken i vaccingruppen eller i placebogruppen – och det finns hittills inga faktiska bevis på att ett enda fall av cancer har, eller kommer att, förhindras av detta vaccin. (1)

Text: Linda Karlström

(1) Vaccinationer: risker och skador

Fotnot: Infobladet kan beställas härifrån.

Dödlig injektion: ”Min dotter genomled alla helvetets kval medan vaccinet angrep hennes immunsystem”

By 12 Comments

Idag är det min dotters sextonårsdag. Vi kommer inte att fira den. I stället tänder jag ett ljus, och när jag blåser ut det ska jag önska mig en sak till minne av min dotter. Min önskan är att alla mödrar över hela världen förser sig med kunskap tillräcklig för att kunna fatta välinformerade beslut, så att de kan förhindra onödiga tragedier. Och så att de kan besparas min smärta.

Text: Christine Colebeck  / Svensk översättning: Anna Wahlgren

Efter 41 veckors graviditet kom Laura Marie till världen den 27 juli 1986. Hon var en helt perfekt, frisk liten baby. Hemma välkomnades vi av släkt och vänner, som ivrigt väntade på att få möta den nya familjemedlemmen. De överöste henne med så många söta, rosa små klänningar, att vi skrattade och sa att hon förmodligen aldrig skulle hinna använda dem alla under en livstid.

Livet förändrades fullständigt. Nu handlade det om vagnpromenader i parken, hälsa på vänner, byta blöjor, nattamma och att shoppa ännu fler rosa klänningar… Vi var föräldrar nu, vi hade en familj, och vårt barn var fullkomligt perfekt.

Jag tog Laura till flera babykontroller hos min barnläkare, en älskvärd, vänlig äldre kvinna. När Laura blivit tre månader var doktorn mycket nöjd med hennes utveckling och viktuppgång. Hon vaccinerade henne med DPT och OPV (difteri, kikhosta, stelkramp samt polio). Jag ställde inte ens några frågor. Alla mina vänners barn hade ju fått samma vaccin, och det var ju självklart att alla ”goda mödrar” skulle vaccinera sina barn för att skydda dem. Jag lämnade barnläkarmottagningen och gick hem.

Laura var orolig och skrek, vilket var ovanligt. Hon grät hela vägen hem i vagnen. När vi kom hem märkte jag att hon hade kissat så mycket att hon vätt ner hela vagnen. Hennes gråtande övergick i höga, ihållande skrik, och hon fick feber. Benet där hon injicerats svullnade upp, blev rött och kändes hett. Jag ringde till barnläkaren, som sa att detta var ’normalt’. Hon tyckte jag skulle ge henne Tempra (liknande Alvedon, övers. anm). Jag gav henne barntempra och kände mig bättre till mods. Barnläkaren hade ju försäkrat mig om att allting var som det skulle.

Men Laura fortsatte skrika, och nu kunde jag inte längre trösta henne. Varenda instinkt i mig sa att detta inte alls var normalt. Men jag var ung, det var mitt första barn och jag litade på doktorn. Jag kunde inte ens ta Laura i famnen – hon skrek som besatt så fort hennes ben berördes, vilket tycktes orsaka henne en förfärlig smärta. Till slut la jag henne i den gungande vaggan, där hon grät sig till sömns. Då blev jag lättad. Tempran verkade, doktorn måste ha haft rätt! Jag började känna mig dum för att jag hade varit så orolig. Men kort därefter vaknade Laura och började skrika igen. Hela eftermiddagen skrek hon och sov, skrek och sov om vartannat.

Hon ville inte äta. Hon hade ingen aptit, och ingenting kunde få henne att sluta skrika. Till slut var det sängdags, och hon grät förtvivlat i sin spjälsäng tills hon somnade. Hon hade aldrig fått skrika sig till sömns förut. Jag kände mig hemsk som lät henne göra det, men tog jag upp henne och försökte hålla henne i famnen skrek hon bara ännu mer.

Min man kom hem från jobbet, och jag berättade för honom om allt som hänt under dagen. Laura sov nu gott i sin spjälsäng. Vi var båda lättade över att hon verkade må bättre och beslöt oss för att inte oroa oss… Jag borde ha oroat mig!

På morgonen vaknade jag och insåg bestört att min man hade försovit sig. Omedelbart visste jag att något var fel, något annat och mer. Jag sprang bort till spjälsängen i en känsla av fasa. Laura såg inte ut som hon skulle. Jag stängde ögonen hårt och öppnade dem igen, i förhoppningen att jag bara hade drömt. När jag såg på henne igen var hon livlös. Hon var död!

Jag kom i chock. Allt som hände sedan är ett virrvarr, en dimma. Jag minns att jag rörde vid henne och hon var varm. Mycket varm. Jag skrek åt min man att ringa 911.

Jag stod och såg på medan han gjorde hjärt- och lungräddning. Min kropp var stel, jag kunde inte röra mig. Förgäves försökte han återuppliva vårt barn. Han ropade till mig att öppna för sjukvårdarna, och jag förpassades tillfälligt tillbaka till verkligheten och gick och öppnade dörren. Jag kunde röra mig men inte tala. Jag bara stod där och skakade stumt på huvudet och kände mig fullständigt hjälplös, medan horder av vårdpersonal, poliser och brandmän rusade förbi mig in i vårt hem. Jag grät inte, jag ville bara skrika åt dem att lämna vårt barn i fred. Hon låg på golvet och de bearbetade häftigt hennes lilla kropp där i den gulmålade barnkammaren med clowner på tapeterna. Jag stod där och bad i mitt tysta huvud att de måtte lämna henne i fred och ge sig av från hennes sovrum, så att jag kunde få vakna upp ur denna mardröm.

Sedan hörde jag någon säga att det fanns en svag puls, och en strimma av hopp genomfor mig. Någon rusade iväg med henne till ambulansen. Det var då brottsundersökarna tog oss avsides och började fråga ut oss. De ansåg att jag och min man skulle förhöras i skilda rum. Jag förstod genast att de misstänkte att det var vi som hade gjort detta mot vårt barn. Alla vet ju att friska barn inte bara dör, helt plötsligt. Inte utan orsak. Jag var tyst. Inom mig hade tanken redan slagit rot att allt säkert var mitt fel, och även om jag inte visste vad det var jag hade gjort som lett till döden för vårt lilla barn var jag övertygad om att jag bar skulden. Kanske bestraffades jag av Gud för synder jag begått. Kanske var det för att jag låtit henne skrika sig till sömns den natten. Faktum förelåg: mitt barn var dött. ’Goda mödrar’ har inte döda barn.

Min man protesterade högt och ljudligt mot utfrågningen och krävde att vi omedelbart skulle få åka till sjukhuset för att vara hos vårt barn. Efter en evighet tog poliserna oss dit och lät oss vänta i ’bad news’-rummet. När läkaren kom, insisterade han på att vi skulle sitta ner innan han sa någonting. Han började med att berätta hur de hade försökt med det och detta, och sedan, till sist, uttalade han de ord som kommer att eka i huvudet resten av mitt liv: ’Hon är död.’

Barnläkaren, som jag respekterade så och höll av, bröt ihop och grät när jag ringde och gav henne beskedet. Hon var utom sig. Ömsom försvarade hon vaccinet – som hade sagts henne var harmlöst – ömsom förbannade hon det och beskyllde det för att ha tagit livet av mitt barn. Hon anklagade bittert dem som intalat henne att vaccinerna var säkra. Och hon berättade för mig om en annan patient hon haft, en liten pojke, som nyligen hade dött efter denna samma vaccination.

Sedan tog poliserna hem oss för att ställa fler frågor, och de ställde dem om och om igen tills de väl tröttnade på att fråga. Förhöret kretsade ständigt kring vår inblandning. Därefter genomsökte de huset på jakt efter något tecken på intrång utifrån. Gång på gång sa min man till dem att det måste vara vaccinationen som dödat vårt barn. Gång på gång beskrev han lilla Lauras fullständigt oigenkännliga beteende, det som hon hade uppvisat efter att ha blivit vaccinerad.

Alla vi kände kom till vårt hus. Jag kokade kaffe och plockade i ordning precis som om det vore vilken dag som helst som vi hade ’gäster’. Chock är ett välsignat förskonande tillstånd. Man vet inte att man befinner sig i det.

Mina föräldrar envisades med att ta hem mig några dagar, medan min man och hans vänner tog på sig den förfärliga uppgiften att packa ihop barnkammaren. Jag förmådde inte längre se den. Rummet jag så kärleksfullt hade gjort i ordning stod nu tomt. En enda stor smärta bodde därinne.

Många dagar senare, efter Lauras begravning i den vita lilla kistan, som var så liten att min man bar den ensam, släppte chocken och jag grät floder. Jag grät för allt jag aldrig skulle få uppleva med min dotter. Alla danslektioner jag aldrig skulle få ta henne till, hennes bröllop som jag aldrig skulle få övervara, de barnbarn jag aldrig skulle få, alla drömmar jag aldrig skulle få dela eller förverkliga med henne… Det var en tomhet inom mig som hotade att sluka mig levande. Jag föll genom avgrunder av sorg under dessa de mörkaste dagarna i mitt liv.

Brottsundersökarna nöjde sig slutligen och avskrev misstanken att vi hade misshandlat vårt barn till döds. Granskningen av hennes död avslutades. Vi lämnades utan svar.

Läkarna ville inte höra talas om att hennes död på något sätt kunde relateras till vaccinet. En efter en vägrade de att svara på våra många frågor. Jag fick hela tiden höra att vaccinerna var för ’the greater good’ – det huvudsakligen bästa. Jag fick till och med höra att förlust av själva livet genom immunisering var ’förväntat’ i kampen mot sjukdomarna, och att dessa dödsfall ansågs ligga på en ’acceptabel’ nivå. Det kändes inte det minsta acceptabelt för mig – jag som var en mor vars famn ekade tom, värkande av längtan efter mitt barn.

Månader senare talade coronern om för oss att dödsorsaken hade fastställts till SIDS (Sudden Infant Death Syndrome), alltså ’okänd dödsorsak’. Vi förvägrades en kopia av obduktionsprotokollet. Det tog oss nästan ett år att få tillgång till rapporten. Till vår förfäran kunde vi då se att obduktionssammanfattningen var en ordagrann beskrivning av vaccinproduktens biverkningar under rubriken kontraindikationer:

’Plötslig spädbarnsdöd har rapporterats som en följd av administrerandet av vacciner innehållande difteri- och stelkrampstoxoider samt kikhostevaccin. Emellertid är inte signifikansen av dessa rapporter helt klar. En vanlig faktor är åldern då den första immuniseringen (vaccinationen) gjordes, mellan 2 och 6 månader, en period då de flesta fall av plötslig spädbarnsdöd befunnits inträffa, med en kulmen vid 2 till 4 månader.’ – – –

Vacciner dödar i mycket större omfattning än vi förleds att tro. Vi får veta att fördelarna överväger riskerna, men många av de sjukdomar vi vaccinerar mot är varken farliga eller livshotande. Det är däremot själva vaccinet med sin potential att döda.

Jag kan försäkra er alla att döden genom vaccination varken är snabb eller smärtfri. Jag kunde bara hjälplöst se på hur min dotter genomled alla helvetets kval under sin utdragna dödskamp. Hon skrek ohyggligt och sprätte ryggen i båge medan vaccinet angrep hennes omogna immunsystem. Gifterna till konserveringsmedel invaderade hennes lilla kropp och attackerade hennes livsviktiga organ tills de kollapsade, ett efter ett. Hennes djävulska plågor var en syn som kommer att hemsöka mig för alltid. Jag hoppas ingen annan förälder någonsin ska behöva bevittna detta.

En dödsdom som anses alltför omänsklig för denna delstats mest våldsamma brottslingar utdelades till min vackra, oskyldiga, späda lilla flicka: döden genom dödlig injektion.

Text: Christine Colebeck  / Svensk översättning: Anna Wahlgren

More from Christine Colebeck on vaccines

Vaccinföreläsning 31 maj i Stockholm med dr Ann-Charlotte Stewart

By 2 Comments

Äntligen! Nu kommer Stewart till Stockholm för att föreläsa om vaccinfaran. Torsdagen den 31 maj ska ni bege er till storstadens kärna för att ta del av den före detta cancerforskarens erfarenheter:

Jag vet inte om jag kan säga att folk direkt fuskar. Det ligger inte på det planet.  De tror verkligen på vad de gör och den allmänna jargongen i dessa kretsar är att ”lite svinn får man räkna med”. Ingen förnekar att vacciner ger biverkningar, det måste vägas mot alla fördelar och jag tror att man generellt sett tror att det finns en massa fördelar, för man har helt enkelt inte tid att reflektera över något annat. Även bland forskare och läkare gör man så gott man kan med den information man har.

Även läkare och forskare är precis som de flesta andra invaggade i någon sorts trans. Det var jag med. Man försvarar med näbbar och klor det som man under en hel livstid fått itutat sig.  Det enda som tog mig ut ifrån labbet var min intuition. Beslutet att hoppa av var inte baserat på fakta, bara en känsla av att det inte ”kändes” rätt. Sedan har jag först nu, i efterhand, fått svart på vitt att min intuition stämmer. Faktiskt en märklig upplevelse att inse att man baserat allt på så lösa grunder!

Dessa forskare tror verkligen på vad de gör eller så gör de allt de kan för att inte behöva fejsa den grymma sanningen: att ett helt liv, en hel karriär, har varit en lögn och kanske till och med gjort mer skada än något annat. Det är ingen rolig verklighet att vakna upp till. Jag vet hur det känns. Panikångest är bara förnamnet när ett helt liv rasar.

Dr Ann-Charlotte Stewart

Mer information om föreläsningen och anmälning finner ni här.