Marina

Politisk bakgrund som gynnar (forsknings-) fusk. Profitmaximering är en grundläggande princip för aktörer i det kapitalistiska systemet. Läkemedelsindustrin är en av världens största och mest lönsamma branscher.

Text: Anna Jönsson / Bild: Freedigitalphotos

Globalt tjänar branschen – Big Pharma – ofattbara 500 miljarder USD, årligen. För ett par år sedan hade de tio största läkemedelsbolagen tillsammans en högre vinst än hela vinsten för alla andra företag på Fortune 500-listan, där de störtsta globala företagen rankas.

Man har helt enkelt råd att fuska tex har Merck gått med på att betala 649 miljoner dollar i skadestånd till den amerikanska staten. Företaget har anklagats för att ha lurat finansieringssystemet och mutat läkare att skriva ut deras läkemedel istället för konkurrenternas. En tidigare anställd på Merck får 68 miljoner för att han avslöjade fusket.

Merck säger i ett pressmeddelande att det inte ska ses som ett erkännande, de anser att de har följt reglerna, och att uppgörelsen enbart är ett avslut på en lång konflikt. (Läkemedelsvärlden)

Åtstramningen i statliga medel till forskning och direkt politisk reglering mot att universitetsforskningen ska utarbetas i samverkan med industrin har lett till att den traditionella gränsen mellan universitet och näringsliv, dvs mellan oberoende forskning och affärsverksamhet fallit sönder. Istället för att upprätthålla en kritisk distans till kommersiella intressen har partnerskap mellan akademiska medicinska institutioner och läkemedelsföretag uppmuntrats. Dessa två har helt enkelt blivit mycket nära bundsförvanter.

Exempelvis har forskningsinstitutionen ”Dana-Farber Cancer Institute” vid Harvard ett avtal med läkemedelsbolaget Novartis som innebär att företaget har rätt till upptäckter som leder till nya cancermediciner, och Läkemedelsbolaget Merck har byggt ett tolvvånings forskningscentrum vägg i vägg med Harvard Medical School och har bla signerat ett mångmiljonavtal som innebär att Merck har ensamrätt på kunskaper ”intellectual property” angående behandlingsformer för macula degeneration (en ögonsjukdom).

Enligt en undersökning som utfördes 1999 ägde 68% av akademiska medicininstitutioner i USA och Kanada aktieandelar i företag som finansierade verksamheter på samma institutioner (Pressman 2000; Bekelman et al. 2003).

Vem biter den hand som föder en? En studie visade att endast en av tio undersökta medicinska akademier hade ett regelverk för att förhindra partisk forskning/ jävsförhållanden som förbjuder forskare att vara delägare, ha konsultavtal eller sitta på beslutsfattande positioner i företag som sponsrar deras egen forskning. År 1986 uppgav 46 % av amerikanska bioteknikföretag att de sponsrade akademisk forskning, och tio år senare var andelen 91,8 %. Enligt en undersökning av 47 inflytelserika medicinska tidskrifter som gjordes år 2000 krävde bara 20, dvs inte ens hälften att artikelförfattarna deklarerade jävsförhållanden (McCrary et al. 2000).

En rad studier har visat att forskning som finansieras av vinstdrivande organisationer, alltså företag, i betydande utsträckning framkommer med resultat som är till företagets fördel. Omvänt är forskning som finansieras av icke-vinstdrivande organisationer oftare kritiska till de produkter de undersöker.

Hur sambanden kan se ut mellan artikelförfattares uppfattning om ett preparat, i det här fallet kalciumflödeshämmare, och deras finansiella band till läkemedelsföretag presenterar Stelfox et al. (1998) i en studie; nittiosex procent av de författare som ställde sig positiva till preparatet hade ekonomisk anknytning till en tillverkare av kalciumflödeshämmare. Av de tjugotvå artikelförfattare som inte hade finansiella band till läkemedelsindustrin var ingen positiv till kalciumflödeshämmare. En analogi med tobaksindustrin ser ut så här: av de forskare som hade förbindelser med industrin hade nittiofyra procent funnit att passiv rökning inte är skadligt, och följaktligen menade sex procent att det var skadligt. Bland de av tobaksindustrin oberoende forskarna hävdade däremot åttiosju procent att passiv rökning var skadligt och tretton procent att det inte var skadligt.

Olika sätt forskare kan påverka sina resultat:

Alla kort läggs inte på bordet. Den som genomför en vetenskaplig studie måste göra ett antal val, forskaren måste bestämma vilka frågor som är viktigast att besvara och hur resultaten ska analyseras. Det gäller att hitta ett rättvisande sätt att presentera utfallet på, tyvärr ger den vetenskapliga litteraturen åtskilliga exempel på motsatsen. Problemet har tom uppmärksammats i den vetenskapliga tidskriften JAMA. Då det visade sig att när 102 inledande forskningsprotokoll (där en etisk kommitté godkänner att undersökningen genomförs, och godkänner frågeställningarna samt de primära effektmåtten) från Köpenhamnsområdet jämfördes med de 122 vetenskapliga artiklar som studien resulterade i och sedermera publicerades, framkom att effektmått som tidigare rubricerats som primära hade ändrats till sekundära eller tom strukits helt, detta förekom i inte mindre än i två tredjedelar av de 82 randomiserade studierna. Bara 49 av de 102 forskarna besvarade en enkät om de utelämnade effektmåtten. Bland de svarande förnekade majoriteten att de mätt effekter som aldrig avrapporterats. Liknande problematik tas upp i tidskriften The Lancet, där 11 av 37 studier avvek från de primära effektmåtten jämfört med motsvarande protokoll.

Resultaten vinklas. Avrapportering av en studie vid en annan tidpunkt än planerat kan vara ett sätt att vinkla resultaten. Ofta görs mätningar vid flera olika tidpunkter och det händer att forskarna enbart publicerar det gynnsammaste mättillfället. Ett exempel är Celecoxib ett inflammationsdämpande läkemedel av NSAID-typ, där man publicerade data efter sex månader, då Celecoxib visade bäst resultat, men man hade enligt protokollet egentligen avsett att göra en 12-månadersstudie vilket man också gjorde men eftersom de resultaten inte var fördelaktiga för Celecoxib så valde man att publicera det som en sex-månadersstudie, dessutom hade de effektmått man lyft fram inte varit de primära – ett solklart fall av selektiv rapportering! säger Hans Melander som är statistiker vid Läkemedelsverket. (Källa: SBU – vetenskap och praxis 1/ 2009)

En tydlig tendens att bara publicera den beräkning som ger det mest positiva utfallet. Det finns olika sätt att analysera bortfallet (dvs de försöksdeltagare som lämnar undersökningen), och det kan påverka resultatet betydligt. Följden blir en överskattning av behandlingens effekt. Detta har särskilt setts vid metaanalyser av antidepressiva läkemedel, vilket beror på att forskare valt en viss form av bortfallsanalys.

Bristande information. Det förmodligen allvarligaste problemet är att information om biverkningar brister i många artiklar. Ofta rapporteras bara positiva effekter. En genomgång av 200 publicerade studier visade att uppgifterna om biverkningar var undermåliga i hälften av fallen. Vid analys av ett hundratal psykiatriska studier var 75% undermåliga i det hänseendet.

Ett annat knep är att helt enkelt att inte rapportera alls, att förbli tyst, ett exempel är när Merck och ScheringPlough fick sämst resultat i ENHANCE-studien med Vytorin, men höll tyst om detta och fortsatte att sälja Vytorin under följande två år till värde av flera miljarder dollar. (Källa: SBU – vetenskap och praxis 1/ 2009)

Merck höll också inne med studieresultat gällande Vioxx, och fortsatte sälja den trots uppenbara dödsfall.

Läkemedelsindustrin kan på olika sätt få biverkningar att framstå som sällsynt och ofarligt. Ett sätt att göra detta på är genom selektion av deltagare. För att man ska antas till en studie måste deltagaren uppfylla en mängd kriterier. Man får inte ha behandlats för cancer, men även mindre allvarliga sjukdomar gör att man inte får vara med i studien, njurar och lever ska fungera normalt, mag-tarmsjukdom är illa sedd och inga hormoniella störningar får förekomma.

När man sen valt ut sina deltagare ges de i de flesta studier en liten dos av det medel som ska testas. Får man biverkningar utesluts man och ”lack of compliance” kan nog även tokas som att man inte tål medicinen och därför också utesluts från studien. De som slutligen testas är således ett urval av ovanligt friska människor/patienter med bättre läkemedelstolerans, och som därmed kan vara helt olik den patientgrupp som sedermera får läkemedlet.

Man kan använda suspekt placebo som läkemedelsbolagen Merck och GlaxoSmithKline (GSK) gjorde, för att jämna ut skillnaden när de skulle bedöma biverkningsprofilen på sina HPV-vaccin. De jämförde helt enkelt med vaccinet i sin helhet minus själva HPV-partiklarna, vilket gällande Gardasil betydde att kontrollgruppen som borde fått ett neutralt placebo, istället fick 225 mikrogram aluminium, 9,56 mg natriumklorid, 0,78 mg L-histidin (aminosyra), 50 mikrogram polysorbat 80 (glykol) och 35 mikrogram borax samt < 7 mikrogram jästprotein (som är en rest från tillverkningen) och i Cervarix fall fick placebogruppen i sig 50 mikrogram 3-O-desacyl-4’-monophosphoryl lipid A (MPL), och 0,5 mg aluminum hydroxide, 4,4 mg salt och  0,624 mg dinatriumfosfatdihydrat, samt restprodukter från tillverkningen som insektsceller och viralt protein (<40 ng) och cellprotein från bakterier (<150 ng). Källa: Produktbladen från respektive läkemedelsbolag på FDA)

Är det inte konstigt att ingen auktoritet ifrågasätter denna praxis?

Ett annat sätt att få ner biverkningen är att i studien acceptera bredare referensvärden. Exempelvis så påstår försöksledarna i alla statinstudier att CK är förhöjt endast hos mindre än 1% av alla som får statinbehandling. Men för att CK ska noteras som förhöjt i studien krävs det att det är tio gånger högre än det högsta normalvärdet vid två på varandra följande analystillfällen.(Förhöjt CK är ett tidigt tecken på muskelskada). En liknande regel gäller för leverenzymerna, som frigörs i blodet när levern påverkas av skadliga ämnen. För att leverenzymvärdet ska registreras som förhöjt i en studie krävs att det är mer än tre gånger högre än det högsta normalvärdet och även det måste uppmätas så högt två på varandra följande analystillfällen. Källa: Uffe Ravnskov, oberoende forskare.

Är det inte konstigt att ingen icke-oberoende auktoritet ifrågasätter denna praxis?

Ytterligare ett sätt är helt sonika att ljuga om det. Det är ju svårt att veta hur mycket som är direkta lögner, men att det inte är helt otänkbart vittnar John Virapen om i sin bok, där han beskriver hur det gick till när han skulle föra in Prozac i Sverige, för läkemedelsbolaget Eli Lilly. Då man trollade bort de jobbiga bieffekterna och dödsfallen reducerades till fotnoter. Det kan ju vara kul att veta; att få in Prozac i Sverige skulle kosta 100 000 kr i muta.

Inverkan av att justera resultaten statistiskt – ett mer sofistikerat sätt att ljuga?

Placeboeffekten – allt är relativt. Placeboeffekten är mycket omtvistad och sägs ligga på 35%, men den kan vara så låg som en tredjedel men den kan också uppgå till 50-60%. För enkelhetens skull utgår vi här från en placeboeffekt på 35%. Ett läkemedel behöver inte ligga mycket över placebo för att anses som verksamt. Om ett läkemedel har 40% effekt så låter ju detta kanske jättebra i media, men hur bra är det egentligen om det samtidigt bara är 5% bättre än sockerpiller? Är biverkningarna värda det?

Jämförande statistik är extra klurigt. Ibland finns ett läkemedel på marknaden och man vill då ta fram ett nytt bättre medel och vill testa effekten mot det som redan är ute. Kanske kommer man då fram till att det nya läkemedlet är 10% bättre än det förra. För vanlig svensson är det lätt att tro att det hjälper på ytterligare 10 personer av 100, som ju låter fantastiskt mycket bättre men i själva verket så kanske det etablerade medlet hjälpte på 30 av 100 personer och en 10 procentig förbättring är då 30 x 1,10 = 33. Förbättringen är då endast tre personer av hundra, vilket kanske inte ens kan räknas som en signifikant skillnad. Men när läkemedlet sedan marknadsförs till läkare så blir det stora rubriker att det är 10 % bättre än föregångaren.

Lögn, förbannad lögn och statistik…Influensavaccin har en 60% effekt basunerades ut i en artikel i The Lancet, för vanlig svensson betyder detta att 60 utav 100 människor slipper influensa. Vid närmare kontroll av studien visar det sig att influensavaccin bara förhindrar influensa i 1,5 personer av 100 vuxna som injicerats med vaccinet. Hur går detta ihop? Svaret är enkelt – statistik:

En kontrollgrupp på 13 095 icke-vaccinerade vuxna övervakades för att se om de skulle få influensa, över 97 % fick inte influensa, men det fick 2,73%. Behandlingsgruppen bestod av vuxna som vaccinerades med en trivalent inaktiverat influensavaccin, i denna grupp var det 1,18% som fick influensa.

Skillnaden mellan de båda grupperna är således 1,5%, vilket betyder att det egentligen bara skulle vara till nytta för 1,5 personer av 100. För att få detta till en 60%-ig förbättring tar man 1,18% i behandlingsgruppen som fick influensa-vaccin delat med 2,73% i kontrollgruppen. Detta ger 0,43 och betyder att 1,18 är 43% av 2,73 därmed kan man hävda att vaccinet resulterar i en 57%-ig minskning i influensa infektioner, när man avrundat detta till 60 så kan man hävda att det har en 60%-ig effekt. (Naturalnews)

Ohederlighet i samband med publicitet

Sen eller utebliven publicering av studier som visat skadliga effekter, kan medföra att patienter skadas eller dör i onödan. Tyvärr inte ett helt ovanligt fenomen. Merck som tillverkar vaccinet Gardasil, underlät publicering om Vioxxs dödliga effekter, vilket ledde till att över 50 000 människor dog, helt i onödan. Merck fick hård kritik för att inte ha dragit tillbaka Vioxx omedelbart sedan företaget fått klart för sig de allvarliga biverkningarna, de höll inne med informationen i fyra! år. Bla fördubblades risken för hjärtinfarkt efter ett och ett halvt års användning. Tusentals patienter har stämt Merck i USA för biverkningarna. (SVT.se)

Hur mycket ohederlighet tål vi från läkemedelsbolagen, innan förtroendet är helt i botten? Merck ligger bakom Gardasil, HPV-vaccinet som nu ingår i det svenska barnvaccinationsprogrammet för att förebygga livmoderhalscancer, en mycket ovanlig cancerform som i princip inte är dödlig förutsatt att man går på sina cellprovstagningar.

Spökskriveri – Ghostwriting, kallas det när en person helt eller delvis har skrivit en vetenskaplig artikel utan att namnges i samband med publiceringen. Spökskriveri ska inte förekomma i medicinsk vetenskap och har till och med betecknats som oredlighet. I extremfallet anlitar medicinska industriföretag professionella skribenter för att producera övertygande vetenskapliga texter som sedan helt eller delvis tillskrivs forskare med lämplig akademisk hemvist.

FDA (läkemedelsverket i USA) uppskattade att under de fem åren som man sålde Vioxx hade det orsakat 100 000 hjärtinfarkter i USA varav en tredjedel med dödlig utgång. Som ett led i utredningen krävde domstolen tillgång till Mercks arkiv. Man upptäckte då att de flesta vetenskapliga rapporter om Vioxx hade skrivits av Mercks egna forskare eller publiceringsföretag. Mellan 1999 och 2003 hade 72 översiktsartiklar om Vioxx publicerats i olika vetenskapliga tidskrifter men endast en mindre del hade skrivits av dem som påstods vara artiklarnas författare. Artiklarna skrevs av Mercks spökskrivare.

Heders- eller gästförfattare är inte heller något särskilt okänt fenomen. Det innebär att en forskare som inte alls är involverad i studien, och som i värsta fall inte ens sett rapporten som ska publiceras skriver under som författare. Hedersförfattarna är vanligen välbekanta forskare som genom sin position och kändisskap kan höja resultatens trovärdighet (och samtidigt få ännu en publikation i sin meritlista)

Artiklarna som skrevs av Mercks spökskrivare, som beskrevs ovan, skickades faktiskt sedan till välkända forskare. De ombads att kontrollera manuskripten och när de skrev under med sitt namn fick de betalt. När artiklarna publicerades, var det endast hälften som uppgav namnen på de verkliga skribenterna och sponsorerna.

Falska tidskrifter. Elsevier är världens största utgivare av medicinsk och vetenskaplig litteratur, åtskilliga stora förlag och mer än 2000 tidskrifter ägs av Elsevier. I samband med Vioxx-skandalen upptäcktes det att Merck hade betalat Elsevier för att publicera sex australiensiska medicintidskrifter. De såg ut att vara respektabla vid en första snabbtitt, men i verkligheten innehöll de endast artiklar som gynnade Merck produkter och som var skrivna av företagets spökskrivare. Källa: Uffe Ravnskov ,Kolesterolmyten, som hänvisar till Grant B. The Scientist April 30 2009

De flesta medicinska tidskrifters existens är helt beroende av intäkterna från läkemedelsindustrin Om redaktionen accepterar ett manuskript som är alltför kritisk till BigPharma eller dess produkter, riskeras tidskriftens existens. Ett exempel är en artikel som handlade om vilseledande annonsering av medicinska preparat som publicerades i Annals of Internal Medicine och resulterade i en allvarlig minskning av annonsintäkterna och redaktörerna hotades med avsked. Tidningen överlevde eftersom det är en av de största och mest inflytelserika, men det hade mycket väl kunnat knäcka en mindre tidskrift.

Artiklar som rapporterar goda effekter av en ny medicin används utav industrin i marknadsföringen mot läkarna, och i detta syfte brukar industrin beställa ett gigantiskt antal särtryck. Det är rimligt att anta att en tidning inte gärna vill mista den inkomstkälla som utgör själva grunden för dess existens. Detta är en förklaring till hur BigPharma kan styra en hel medievärld, och presentera de fakta som de vill ska komma ut och bromsa det som de inte vill ska komma ut.

Ragnar Levi, redaktör SBU vetenskap och praxis 1/2009 skriver:

Om man inte kan lita på att forskningsresultat avrapporteras korrekt, vem kan man då lita på? Kanske blir slutsatsen att var och en måste träna sin kritiska förmåga och inte lita blint på auktoriteter.

Text: Anna Jönsson / Bild: Freedigitalphoto/Jscreationzs

[Read more…] about Forskningsfusk – kan man lita på läkemedel och vaccin?