BERÄTTELSER

”En vecka på vårdavdelningen” – nytt skrämmande blogginlägg om den sjuka vården

4 september, 2012 By Linda Karlström Leave a Comment

En företagare i livsmedelsbranschen måste följa uppsatta regler – t ex att skilja råvaruhanteringen från avfallshantering. Han får inte förvara de färska räkorna i soprummet för att det är ”ont om plats”, eller för att det inte finns pengar till ett nytt kylskåp. Myndighetskraven på verksamheten är absoluta, om det så gäller hantering av korvbröd och chips.

Men när det gäller medicinsk verksamhet tycks allehanda ursäkter vara giltiga, och den för verksamheten ansvarige tycks inte riskera något alls. När vi påtalat missförhållandena för ansvarig personal på plats, förklarar de sig hjälplösa, och har i flera fall uppmanat oss att anmäla situationen för högre myndigheter, eftersom de själva inte anser sig kunna påverka förhållanden de uppfattar som oacceptabla.

Att skylla sådana förhållanden på bristande resurser och skatteuttag är stötande. Ofattbara summor används inom sjukvården för påstått förebyggande åtgärder och program med synnerligen tveksam evidens – vaccinering och screening, för att nämna ett par exempel. Om sådana aktiviteter måste finansieras genom skamlös misshandel av de akut skadade och vårdbehövande som utgör sjukvårdens raison d´ etre har demokrati och anständighet tappat allt inflytande inom den offentliga sjukvården, och av vårdapparaten återstår endast en malande, blodig och själlös grottekvarn.

Läs Ulf Brånells hela blogginlägg här.

79-åring berättar: ”Vi lekte i DDT-ångorna och jag var ofta sjuk”

1 september, 2012 By Linda Karlström Leave a Comment

I min barndom på 1930- och 1940-talen, sågs barnsjukdomarna som något naturligt som man bara skulle genomgå. Nästan som dop, skolstart, konfirmation, lumpen, bröllop osv. Min uppväxt var förlagd till Södertäljes östra kant, där skogen och åkrarna tog över. Vår stuga var ett av åtta hus, alldeles invid kommungränsen. När någon barnsjukdom gick i bygden så fick alla barn denna ”farsot”. Jag vet att jag hade mässlingen, påssjuka och vattkoppor. Men jag minns inte om jag hade röda hund.

Jag var ofta sjuk i allt möjligt annat också. Skolläkaren sa att jag därför skulle få halsmandlarna borttagna. Så skedde. Nu tänker jag mig, att den tidens myckna DDT-användning kan ha inverkat på min hälsa. Man använde flit-spruta (DDT) mot mygg och flugor inför sänggåendet. Och man sprutade giftet på fruktträden varje vår. Vi barn lekte i denna lukt som låg kvar länge i trädgårdarna (man valde vindstilla dagar för sådant). Kanske även regnet tog med sig eländet ner i brunnen invid? Man visste så lite på den tiden.

I skolan skulle alla calmette-vaccineras mot TBC. Då skolkade jag. Sa, att jag var sjuk. Men när jag uppenbarade mig i skolan igen, så stod skolsköterskan påpassligt med sprutan i högsta hugg. Det gick inte att undkomma. Jag begrep ju inget om faran med vaccinationer då, utan jag var bara livrädd för sticket. Innan skoltiden blev jag vaccinerad mot smittkoppor. I lumpen gjorde man om denna vaccination, vilket tyder på att den hade begränsad hållbarhet.

På 1950-talet kom jag med i Hälsofrämjandet (Waerlandrörelsen), där det varnades för alla slags vaccinationer, men puffades för en grön livsstil. Är även med i FALK, Föreningen för antroposofisk läkekonst. Jag tror att en sådan kombination av folkrörelser kan ge oss information och inspiration och därmed föra det frivilliga hälsoarbetet framåt.

Text: Ingvar Nilsson

Efter Pandemrix: ”Min livslust har försvunnit totalt!”

29 augusti, 2012 By Linda Karlström 19 Comments

Jag har alltid varit skeptisk mot olika mediciner, kemikalier överlag, och försökt undvika dessa så gott jag kunnat. När media skrek ut om den livshotande svininfluensan så tog jag självklart det hela med en nypa salt. Media förstorar alltid nyheter och diverse händelser. Jag var väl medveten om att ett flertal avlidit av denna influensa, men stod stark vid att inte vaccinera mig. Eftersom jag då var en frisk 17-åring som alltid haft ett extremt starkt immunförsvar så såg jag ingen anledning till att jag inte skulle klara av en influensa – om jag ens skulle bli smittad vill säga.

Men jag var som sagt bara 17 år, vilket var en stark anledning till varför min mor så gärna ville att jag skulle vaccinera mig. Jag var inte myndig, och precis som de flesta mödrar så ville hon inte ta risken att förlora sitt barn. Även om jag inte trodde på allt media sa, så ansåg hon att de få dödsfallen ändå var det som fick bägaren att rinna över. Jag förstår henne självklart att hon lät mig vaccineras mot min vilja, trots att jag alltid haft en stark fobi för sprutor.

Det värsta jag upplevde dagarna efter sprutan, som jag tog den 19 november 2009, var lite feber och att armen ömmade. Jag klarade mig bättre undan biverkningar än mina vänner som också vaccinerat sig. Det var åtminstone vad jag trodde då.

I början av januari började jag praktisera på en lågstadieskola, efter att jag hoppade av medialinjen för att i stället studera på naturlinjen hösten 2010. Jag började känna mig trött mitt under dagen, somnade när jag ritade teckningar till barnen och när de läste för mig. Först trodde jag att det berodde på att jag försökte sluta röka, och endast rökte 3-4 cigaretter om dagen.

Självklart skämdes jag över detta och ville inte visa min trötthet som jag trodde var självförvållad, och låste därför in mig på olika toaletter för att ta mig en tupplur och bli piggare. Men det blev jag inte.

Under vintern 2010 besökte jag vårdcentralen och tog blodprov – nålar är som sagt inte min grej, men eftersom jag tidigare alltid haft problem att somna på kvällarna och även fått sömntabletter utskrivna, så kändes det lustigt att jag var så trött. Mina värden var utmärkta, inte ens järnvärdet var lågt som det ofta är hos kvinnor. Min läkare drog slutsatsen att jag antagligen hade någon infektion i kroppen, en förkylning som inte riktigt brutit ut.

Månader gick, sommaren kom, men jag var fortfarande lika trött. Vid detta laget hade jag testat ett flertal uppiggande drycker såsom Mivitotal och Berocca Boost. Ingenting fungerade.

Hösten 2010 började jag utbildningen på den naturvetenskapliga linjen. Det kändes dumt att jag hela tiden somnade på lektionerna. Jag hängde inte med alls, och att få betyget godkänt på diverse prov sänkte verkligen min självkänsla eftersom jag alltid strävat högt, och fortfarande gjorde det. Min frånvaro ökade med tiden, jag orkade inte gå till skolan när jag hela tiden var dåsig och trött, när synen alltid var suddig och grumlig på grund av tröttheten. Jag var orkeslös, trots att jag sov hela tiden. Denna höst tog jag ytterligare blodprover, men utan resultat. ”Utmärkta prover”, sa de.

Diskussionen om narkolepsi kom upp, och när jag läste om det så kändes det verkligen som att jag funnit svar på mina frågor. I november 2010 bad jag min läkare skriva en remiss till någon specialiserad läkare, vilket han av någon orsak missuppfattade. I januari 2011 ringde jag upp honom och frågade varför jag inte fått någon kallelse, men tydligen hade han tolkat det som att jag skulle avvakta. I mars ringde jag igen, och då hade han glömt bort att skicka remissen. Rätt otroligt att vi ens betalar skatt för denna komplexa sjukvård vi har. Tre månader senare fick jag en tid hos en neurolog, när jag tyvärr var bortrest 50 mil hemifrån och sommarjobbade. Jag städade kontor, och arbetet var inte så fysiskt krävande. Men självklart somnade jag under lunchrasterna vilket blev ett lite större problem.

Hösten 2011 fick jag träffa neurologen, som först skulle utreda mig för sömnapné. Jag fick min hypofys röntgad, plus att jag även fick göra ett EEG. Under EEG:t så skulle jag under en hel dag, med två timmars mellanrum, ligga på en säng med elektroder på huvudet och försöka somna inom 20 minuter. Detta upprepades runt 5 gånger, och jag hade ju inte några problem att somna direkt …

I januari 2012 sökte min neurolog mig, och jag fick åka ner på ett möte. Då fick jag reda på att jag drabbats av narkolepsi, vilket jag i princip vetat sedan en bra tid tillbaka. Att få ett namn på vad som förändrat mitt liv över någon månad kändes skönt. Jag fick en förklaring på varför jag var trött.

Det skönaste var att jag fick bekräftat att det trots allt inte bara är en inbillning. Väldigt många runt omkring mig anklagade mig för att endast inbilla mig att jag var trött och sjuk, och att kroppen reagerade på någon sorts placeboeffekt utifrån vad jag trodde. Jag fick Modiodal utskrivet, med en dos på 1 tablett/dag. Detta fungerade självklart inte, utan jag trappade upp till maxvärdet som jag även ligger på idag. Men jag kan inte direkt påstå att medicinen är bra. Den fungerar ju lite, hindrar mig från att somna okontrollerat (oftast), men jag är fortfarande onormalt trött.

Jag lider inte av kataplexi. Jag har en rätt mild grad av narkolepsi, vilket är en fördel eftersom jag får köra bil. Detta undviker jag dock när jag är som tröttast. Men att inte ha grav narkolepsi har även sina nackdelar. Vissa har pratat bakom ryggen på mig, sagt att jag använder sjukdomen som en ursäkt för att inte behöva gå på lektioner. Till och med min kille, som har utländskt påbrå, har sagt att tröttheten endast är något som jag inbillar mig. Allt sådant gör så ont när man förr alltid varit så pigg, och helt plötsligt är trött. Dåsig. Borta.

Det som skrämmer mig mest just nu är att jag kommer att leva med det här i resten av mitt liv. Jag minns inte hur det kändes att vara pigg. Jag minns inte hur länge sedan det var som jag inte behövde tvinga mig själv att resa mig ur sängen på morgonen. Min livslust har försvunnit totalt, och även om jag har förändrat mig helt genom att bli en hälsosam människa som motionerar var dag, äter sunt osv, så blir jag inte piggare eller gladare. Jag har svårt att tro att någon utomstående verkligen förstår mig, för jag vet själv att jag aldrig någonsin har varit så här trött förut. När jag når ”toppen” av min medicinering så är jag sjukt mycket tröttare än vad jag brukade vara förr efter att ha dygnat och varit vaken i mer än 24 timmar i sträck.

Folk säger att de tycker synd om en, att de förstår. Men så är det inte. De kommer aldrig att förstå vad en narkolepsidrabbad människa går igenom. Att ständigt vara trött, dåsig, yr … Det tär på en. Jag orkar inte någonting längre. All min energi går till att orka med dag efter dag, för om jag tänker längre fram än så känns allt så hopplöst. Att veta att jag kommer vara sånhär varenda dag i resten av mitt liv, bara för att jag vaccinerade mig med ett vaccin som inte blivit testat innan, är oerhört knäckande. Detta är resultatet av att media skrämde upp en stackars mor som var rädd att förlora sin dotter, men som nu har en ångest värre än allt annat på denna jord.

Var vaken i en eller två dagar, snurra sedan fort runt 20 gånger, gnugga samtidigt ögonen hårt och tryck sedan händerna hårt mot huvudet så att du känner ett tryck. Då vet ni hur jag är när jag är pigg, för det är nog den bästa förklaringen jag kan komma med.

Jag är en ung kvinna på 20 år, som måste sova middag minst 2 gånger om dagen för att fungera. Som ständigt tvingas nonchalera kroppen som alltid skriker efter sömn. Jag får dagligen stå ut med tröttheten och att käka en medicin som inte hjälper. Samtidigt har jag en läkare som inte vill skriva ut bättre medicin eftersom den är beroendeframkallande. Nu under hösten 2012 så har jag påbörjat mitt sista år på den naturvetenskapliga linjen, och trots att jag gått halva utbildningen utan medicinering så har jag hyfsat bra betyg ändå. Jag är trött på allt och har tappat livsgnistan.

Jag ser ingen som helst mening med livet, när man ändå är lika förbannat borta varje morgon man stiger upp. Det är inga självmordstankar jag har, jag är bara så oerhört trött på att vara trött. Allt jag vill är att få stiga upp en morgon och vakna upp ur den här mardrömmen. Att slippa dålig balans, okoncentration, orättvisa, och framför allt trötthet. Jag vill kunna gå ut och festa som alla andra utan att somna, jag vill kunna gå på bio tillsammans med min kille och faktiskt se slutet av filmen.

Detta är tyvärr något som narkoleptiker får bortse från. Vår verklighet är så långt ifrån perfekt, att världens uslaste liv känns som en dröm. Rikedomen och lyckan att känna sig pigg, att känna sig alert. Det är det jag saknar.

Ellen

”Gardasil gjorde min dotter och andra tjejer deprimerade”

27 augusti, 2012 By Admin 5 Comments

Jag arbetar som slöjdlärare på en grundskola utanför Helsingborg. Min dotter drabbades för något år sedan av en mycket oväntad tonårsdepression. Hon har fått hjälp, och hon börjar sakta men säkert återvända till en dräglig tillvaro, men är fortfarande inte återställd. I mina kontakter med andra tonårstjejer och föräldrar tyckte jag det var märkligt många i min närhet som drabbades av samma sak. När jag sedan läste om siffrorna som ökat lavinartat det senaste året vad gäller tonårstjejer som sökt hjälp för depressioner, så började jag undra vad som händer. Detta året liknar inte något annat när det gäller tjejer som mår dåligt!

Hos killarna ser jag inte alls samma tendens. Jag fick en tanke, när jag hörde en läkare i Stockholm berätta om Gardasils biverkningar, att det möjligen skulle kunna vara detta vaccin som spökat eftersom min dotter tog de tre sprutorna som skulle vara nödvändiga.

När jag sedan frågade runt bland andra drabbade fanns ett tydligt mönster. De hade tagit gardasilvaccinationer och en tid efter hade välmåendet successivt gått ner för att i många fall övergå i rena depressioner! Jag kan inte låta bli att tänka på vilka konsekvenser den massvaccination som nu i dagarna startar upp i Sveriges skolor kan leda till. Jag kan också tänka mig att läkemedelsindustrin gör allt som står i deras makt för att tysta ner de eventuella biverkningar som skulle kunna gå i vaccineringens spår.

Är detta tvåtusentalets nya stora skandal och övergrepp på tusentals unga kvinnor? Jag är rädd för det!

Text: David Bloom

Pandemrix gjorde mig skallig för resten av livet

20 augusti, 2012 By Linda Karlström 8 Comments

Jag förlorade mitt tjocka, långa hår efter vaccination med Pandemrix. Det växer inte ut igen. För mig, som kvinna, känns detta oerhört jobbigt eftersom min personlighet satt i mitt tjocka, långa hår. Jag fick även andningssvårigheter, hjärtmuskelinflammation, hög feber och svåra smärtor i njurarna av vaccinet. Min mamma tappade också hår utan att det växer ut igen och vi anmälde alla biverkningar till Läkemedelsverket – men en professor där gjorde bedömningen att det inte var någon allvarlig biverkning att bli skallig resten av livet!

Min mormor blev väldigt sjuk av vaccinet och dog strax efteråt.

Text: Linda Garbén

Kriminalitet i vaccinbranchen

7 juli, 2012 By Marina Leave a Comment

Vakna upp människor. Vacciner är mytologi. De sprider sjukdomar och de har inte den påstådda effekt som utlovas. Vaccinföretag fortsätter sälja trots återkommande bluffmakeri. Detta med föreställningen att det är ”för allas bästa”

Myndigheter tillåter dessa kriminella bolag fortsätta sin försäljning trots att människor blir allvarligt skadade och lurade till att tro att de får ett mer tryggt och hälsosamt liv med vaccinering. Det handlar inte om konspirationsteorier utan om självbevarelse och därför tillåts denna galenskap fortgå.

Text: Insändaren Tobias

Varför vi inte behöver vacciner

30 juni, 2012 By Marina 1 Comment

Varför vi inte behöver vacciner – med Dr Joel Wallach, en föregångare inom naturlig hälsa genom effektiva kosttillskott. Med undantag från antibiotika så finns det enligt Wallach INGEN medicin som botar någonting.

”The more healthcare we get, the more unhealthy we get”

It’s a medical tyranny! We treat pigs and dogs better than ourselves. Lyssna på Wallach! Du kommer få viktig insikt i hur illa det står till med mediciner och sjukvård!

Text: Anders Sultan / Bild: Fredigitalphoto

Vaccination – ett socialt ansvar? En sammanfattning från ”Vaccinationer: risker och skador”

15 juni, 2012 By Linda Karlström 9 Comments

Text: Kjell Holmsten Bild: Stockholms läns landsting

Har inte vi som föräldrar ett socialt ansvar att vaccinera våra barn? Den frågan ställs ofta till oss som motsätter oss all vaccinering. I kapitel 22 i boken ”Vaccinationer: risker och skador” av dr Mayer Eisenstein och Neil Z. Miller får vi argumenten som i stället kräver ansvar av vaccintillverkare och hälsopolitiker med understödjande ”expertis”. De statliga tjänstemännen säger att vaccinationerna inte fungerar i samhället om inte en stor andel barn blir vaccinerade. Är denna ståndpunkt rimlig? Då är de ovaccinerade ett hot mot kollektivet. Utifrån detta resonemang är de ovaccinerade – de som ska övertalas till vaccinering – på något sätt ansvariga för att skydda de vaccinerade?! En befängd idé, eller hur?

Är vaccinmotståndarna skyldiga att vara med i spelet?

Barn som vaccineras ingår i ett dubbelspel eller en slags rysk roulett, de tar chansen och hoppas på att slippa allvarliga biverkningar, medan de ovaccinerade barnen riskerar att drabbas av sjukdomen. Men – och detta är viktigt – om de vaccinerade barnen drabbas av sjukdomen, var ju vaccinet ineffektivt och det är inte de ovaccinerade barnens fel. Folk som förespråkar vacciner ignorerar ofta de ineffektiva vaccinerna och väljer i stället att baktala de ovaccinerade. I stället borde de vända sig till marknadsförarna av vacciner och kräva att de tar ansvar för ineffektiva produkter.

En del statliga tjänstemän brukar krumbukta sig och svara att vissa människor har svagt immunsystem och därför inte kan ta vissa vacciner. Därför bör ditt barn vaccineras för att skydda dessa svaga medlemmar i samhället. Men vaccintillverkarna (inte marknadsförarna förstås) uppmanar faktiskt vaccinerade barn att hålla sig borta från människor med nedsatt immunsystem eftersom viruset i vaccinet kan sprida sig och orsaka allvarliga komplikationer. Detta är något som är väl dokumenterat i den medicinska litteraturen.

Biverkningarna väldokumenterade

Faktum är att vaccinering innebär vissa risker, detta är tillverkarna (inte marknadsförarna förstås) väl medvetna om. Riskerna finns väl dokumenterade i de bipacksedlar som följer med vaccinet, de dokumenteras i många studier, och styrks av hälsovårdande myndigheter via de rapporteringssystem för biverkningar som Läkemedelsverket samlar in.

I Sverige rekommenderas idag 21 vaccindoser fram till och med 1,5 års ålder. Flera av dessa ges samtidigt till ett barn med en hjärna och ett immunförsvar som är långt ifrån utvecklade. Föräldrar och läkare glömmer att en dos av dessa kombinationsvacciner innehåller en farlig blandning av kemikalier, främmande beståndsdelar och sjukdomsframkallande ämnen. Vilken frisk människa intar upp till sju olika läkemedel på en gång oralt? Inte nog med det – denna kemikaliecocktail injiceras direkt in i kroppen förbi de naturliga skyddsbarriärerna. Dessa argument räcker väl för att säga nej tack till vacciner? Vem vill spruta in något som inte gör någon som helst nytta? Om riskerna med vaccinering kan du läsa här på Vaccin.me.

När det gäller biverkningar av till exempel mpr-vaccinet medger en tillverkare att diabetes, trombocytopeni, artrit, hjärninflammation, Guillain-Barrés syndrom och dödsfall har rapporterats vid kliniska prövningar av vaccinet. Andra exempel på biverkningar som finns dokumenterade vid kliniska prövningar samt anekdotiskt av föräldrar är en epidemi av diabetes typ 1, neurologiska skador inom autismspektrat samt funktionsnedsättande sjukdomar som bekräftas vid expertgranskade studier.

Den framstående barnläkaren Robert Mendelsohn stödde vaccinationer tills han insåg att de skadade hans patienter. Han slutade rekommendera vacciner och började argumentera mot dem. Dr Ann-Charlotte Stewart, en svensk cancerforskare, hoppade av forskarlivet när hon upptäckte riskerna med vacciner. I dag föreläser hon om vaccinernas onytta och farlighet. Tillsammans med tusentals läkare och forskare världen över börjar nu folk få upp ögonen för vaccinfaran. Efter flera dödsfall ökar motståndet och föräldrar vill ha bättre information.

Det ”omöjliga” hände: min lilla vaccinerade pojke var den enda som blev smittad och dog

11 juni, 2012 By Linda Karlström 9 Comments

Berättelsen nedan är, med tillstånd av Anna Wahlgren, hämtad från Wahlgrens februarikrönika 2011.

Den första mars, om några veckor, är det 36 år sedan min yngste lille son dog i difteri. Om några månader, den 4 maj, skulle han ha fyllt 40 år, om han fått leva. Varför fick han inte det?

Text: Anna Wahlgren / Foto: Anders Deros

I snart 36 år har jag varje dag tänt ett ljus för honom, för mina minnen och för min sorg, för min glädje och min ohyggliga saknad. Jag fick tre barn till efter lilla Aron. Men inget barn kan ersätta ett annat. Varje barn, hur många man än får, öppnar en ny dörr till ens hjärta, en dörr som aldrig skulle ha öppnats om inte just det barnet blivit till. Och det finns hur många dörrar som helst. Men har just den dörren, för just det barnet, en gång öppnats, går den aldrig att stänga igen. I mitt hjärta står en dörr och slår, och slår, och slår.

Difteri, då som nu – skyddet mot difteri, ska jag ju säga – ingick i den så kallade trippelvaccineringen av späda barn. Aron var yngst av de små och alltså den som senast vaccinerats. Jag hade följt programmet slaviskt. Han var två och ett halvt år, när jag inför en lång resa till fjärran land gick till vaccinationscentralen med alla barnen och bad doktorn ge dem allt – ja, extra allt. Doktorn lugnade mig särskilt vad just difteri beträffade: ”Det är de ju redan vaccinerade mot.”

Vår första vistelse i Egypten blev fem månader lång, lärorik men mycket svår. Den bröts av den riktigt svåra formen av gulsot, då jag höll på att stryka med. Hepatit tar hårdast på vuxna, fick jag veta senare. Nu när jag såg att det näst äldsta barnet fått gula ögonvitor uppbådade jag mina sista krafter och såg till att vi kom hem, alla. En lång sjukhusvistelse följde. Ett drygt år senare återvände jag till Egypten med de tre små som inte börjat skolan, Aron och hans bror och hans närmsta lilla syster. Jag ville reda ut saker och ting; jag hade överilat gift mig där med en student, som jag lärt känna i Sverige. Nu var det slut, men inte avslutat.

Hur kunde jag återvända?! Den bottenlöst förtvivlade frågan har torterat mig i alla år. Och jag har fått god hjälp i mina helvetiska självanklagelser. Jag hade ju ansvaret för min lille son – jag ensam. Jag mäktade inte beskydda honom. Jag bar ansvaret för hans liv. Nu, tre år och tio månader gammal, var han död. Skulden får jag bära så länge jag lever. Också ansvaret för hans död var ju mitt – mitt ensam. ”Du kan ha det som du har ställt till det”, sa min far och vägrade komma till begravningen. Min andre make, alltigenom frånvarande pappa till de tre mellanbarnen, anmälde mig för socialen. Två tjänstemän kom på oanmält besök i sorgens hus, där de föga bekymrade sig om sin tystnadsplikt: ”Har hon haft ihjäl en unge kan hon ha ihjäl fler”, kunde de lystet berätta att mannen hade sagt. Aron blev kallad till fyraårskontroll på barnavårdscentralen, och jag fick ringa och avboka. Oj då, var han död? Det hade de missat. Kriminalreportrar från kvällstidningarna ringde och undrade hur stor livförsäkringen varit – den jag enligt deras anonyma källa tecknat för min lille son precis innan vi reste, alltså innan jag, enligt den envisa uppgiftslämnaren, hade bragt honom om livet. ”Blir du rik nu?” (Nej, jag tog aldrig någon livförsäkring på mina barn. Däremot olycksfallsförsäkrade jag dem alla.)

Difteri är en förrädisk sjukdom. Till en början ter den sig som en vanlig halsfluss med vita prickar på svullna halskörtlar. Det dröjde innan jag förstod att något var allvarligt fel. Febern gav sig inte och Aron blev sämre, inte bättre. Jag sökte läkare. ”Varför kommer ni så sent?” undrade den gamle doktorn bekymrat, sedan han direkt ställt diagnosen. Men difteri hade inte funnits i min sinnevärld. Aron var ju vaccinerad! Den gamle läkaren, utbildad i Storbritannien, satte in en dunderkur av antibiotika. Två veckor senare andades han ut: ”I am so happy we could save him!” Men följdsjukdomarna, nervskadorna, allt som är difteri – hade haft gott om tid att slå fäste. Tre veckor senare dog min lilla pojke i hjärtinflammation på sängen framför mig. Vi åkte till doktorn ändå. Hans ögon tårades. Som alla andra hade han fäst sig vid Aron. Och han kunde berätta att detta var det första fallet av difteri med dödlig utgång på tio år i Egypten.

Varför var det det? Varför dukade Aron under för den livshotande sjukdom han var vaccinerad emot? ”Det där skyddet varar bara ett år”, fick jag plötsligt och senkommet veta av en läkare i Sverige, en annan än doktorn på vaccinationscentralen, specialisten som försäkrat mig att någon spruta mot difteri ju inte behövdes, eftersom barnen var trippelvaccinerade ordentligt. Visste han inte? Eller brydde han sig inte? Vilket var sant? Var någonting sant? Hur jävla lite vet läkarna egentligen, ursäkta?

Förlamad av sorg frågar man inte så mycket. Man stångar sig mest blodig mot Gud. Jag hade i mitt chocktillstånd sinnesnärvaro nog att titta de två andra barnen i halsen, de som sett sin lillebror dö. Mycket riktigt, de hade också fått sina vita prickar. Jag beredde mig förlamat på att kanske mista dem också. Men de blev aldrig dåliga. Prickarna var borta dagen efter. Där var Gud god mot mig. De fick inte ens feber.

Varför inte? Varför dog Aron, han som var senast vaccinerad? Hade de äldre barnen arbetat upp en motståndskraft som trotsade vaccineringen, något Aron inte hunnit eller orkat med? Hade trippelvaccineringen gjort honom intaglig för difteri? Hade den gett honom difteri? Var ”skyddet” en invit? Var bombardemanget av alla de andra vaccinerna det som blev spiken i kistan? Hur ska jag veta? Jag får aldrig veta.

Vi levde – och barnen lekte – omgivna av fattiga trashankar till barfotabarn. Vi bodde inte på något lyxhotell i Kairo eller i något svenskparadis till resort vid havet. Varför fick inte dessa drösar av lortiga småungar omkring oss på vischan, de som följde varje steg vi tog, difteri? Ingen ska inbilla mig att de var vaccinerade mot difteri. Eller mot något annat heller. Min lilla ”skyddade” pojke var den ende som blev smittad och dog. Varför?

Ljusskygga vaccinförespråkare avfärdar mig kategoriskt. ”Det är omöjligt”, säger de. Aron var vaccinerad mot difteri och dog i difteri. ”Omöjligt!” Har jag misstagit mig? Lever han?

Det som är omöjligt är att mista ett barn. Det finns inget annat ord. Omöjligt.

Text: Anna Wahlgren

Jag betedde mig inte som andra barn

7 juni, 2012 By Marina 1 Comment

Medvetenheten om varför jag började arbeta med barn med speciella behov kom till mig då jag arbetade på barn- och ungdomshabiliteringen; jag hade varit ett sådant barn själv, som liten och ända upp till 45 års ålder! Ett barn med överkänslighet för stimuli via berörings- och balanssinnet samt via ljus, ljud, lukt och smak och med en underkänslighet för stimuli via led- och muskelsinnet (den egna rörelsen) – all denna känslighet, som avvek från andra barns känslighet, gjorde att jag inte betedde mig som andra barn!

Medvetenheten om detta kom till mig efter en radikal omläggning av kosten! Det var först då som jag fick möjligheter känna hur det kändes att bli något sånär lik andra utan att egentligen behöva anstränga mig! Tänk så många gånger jag fått kommentaren ”du kan bara du vill” eller ”om du bara är intresserad så kan du”! Helt plötsligt kunde jag bara en massa saker utan att ens träna mig, utan att ens gå på psykologsamtal.

Mina egna livserfarenheter och mina arbetslivserfarenheter, genom möten med barn med speciella behov, har lärt mig förstå att området känsel är extremt känsligt för olika gifter och brister. Exempel på gifter är opioida peptider, socker och andra smakförstärkare, bekämpnings- och flamskyddsmedel, bisfenol, färgämnen, kvicksilver etc. Exempel på brister är omega-3, B12, andra vitaminer och mineraler, antioxidanter, tarmbakterier, rörelseaktivitet etc. Dessa gifter och brister ”ligger och stör” på nervsystemet och ger olika former av human haptiska perceptionsstörningar vilket i sin tur utvecklar avvikande beteenden.

Beroende av störningens utbredning och intensitet utvecklas ”olika sorters” beteendeavvikelser. När vi eliminerar (tar bort) dessa gifter och brister så ser vi att många av dess barn blir friskare inom loppet av tre till sex månader! Redan inom loppet av några veckor blir barn friskare! Jag skulle vilja förklara det som att den mest påtagliga förändringen syns på de barn som är värst drabbade av de gifter och brister som vi i dag omger våra barn och unga med; barn med svår autism. Läs boken Kärnfrisk familj och se filmen ”Ethans recovery from autism” så får du möjligheter förstå en del av hela tillfrisknadsprocessen!

I dag sätter vi namn på de symptom/beteendeavvikelser som dessa gifter och brister utvecklar, oftast i form av neuropsykiatriska och psykiatriska diagnoser. En robot som får störningar på sitt ”nervsystem” får också ”systemfel” och beter sig inte ”som den ska”! Då justerar vi grundorsaken till beteendeavvikelsen efter att ha tagit reda på orsaken. Min erfarenhet är att vi dessvärre inte verkar vara intresserade av orsaken till barns avvikande beteenden. Påstår någon att orsaken till barnets avvikande beteenden kan bero på kosten eller på inaktivitet, alternativt på kvicksilvret eller aluminium i vaccinationen tystas det ned med krav på evidens.

Om jag har förstått det hela rätt så är det, dessvärre, mycket svårt att i dag söka pengar till forskning om kostens eller rörelsen alternativt gifternas inverkan på barns och ungas nervsystem och beteenden. Och den beprövade erfarenheten tycks man fullständigt ignorera – trots att det finns hundratals, ja förmodligen tusentals, erfarenheter av att den anpassade kosten (diet) och rörelsen kan ge barnet en helt annan, positivare livskvalitet!

Under mina drygt trettio år som arbetsterapeut med intresse för barns och ungdomars avvikande beteenden har jag, i mina möten med dessa barn och föräldrar, samlat på mig en hel del erfarenheter och berättelser som jag nu försöker skriva ned i en bok. Denna bok och det nätverk som jag startat upp på Facebook hoppas jag skall ge möjligheter, öppna upp nya vägar, för dessa barn och ungdomar att få möjligheter bli friskare snabbare än vad de i dag får möjligheter till.

En av alla de historier jag samlat på mig under åren, om vilka troliga orsaker som ligger till grund för barnets problematik samt om vilka möjligheter det finns till positiv förändring av barnets avvikande beteenden, kan jag dela med mig av här, eftersom den troliga orsaken till barnets beteendeförändringar var kvicksilvret i den vaccination som gossen erhöll vid tre månaders ålder för många år sedan. Troligt är att denna gosse utvecklat denna problematik eftersom han även bär på proteinintolerans mot mjölk- och mjöl men, med största sannolikhet hade den då inte till närmelsevis blivit så svår. Min erfarenhet är dock att dessa barn, där en negativ förändring av balansen i deras biokemi blir konsekvensen av deras proteinintolerans, kan vara känsligare för vaccinationer, andra gifter och brister.

Hälsningar Sussie, Neuropedagogen

Här publiceras ett utdrag som handlar om ett av Sussies patientfall, vilket beskriver hur det är att leva med ett autistiskt barn (PDF)